Av Per Nilson

Denna artikels innehåll:
Presentation av Judiska anekdoter
Ett smakprov - varsågod! Läs fem av de 81 anekdoterna redan här
Karel Poláček - liv och författarskap
Rychnov nad Kněžnou och Karel Poláček

Presentation av Judiska anekdoter
Den tjeckisk-judiske författaren Karel Poláček (1892-1944?) är en av de stora humoristerna i den tjeckiska litteraturen. I Centraleuropas livaktiga judiska kultur var anekdoten ett viktigt inslag. I sin inledning till Judiska anekdoter skriver Poláček att den judiska anekdoten är det judiska folkets poetiska uttryckssätt. Anekdoterna beskriver ofta en vardaglig situation och språket är rappt och enkelt. De är självironiska, osentimentala och rättframma. Det skämtas friskt med egenskaper som snålhet, oginhet och bristande kulturell bildning, och de logiska kullerbyttorna är många. Anekdoterna befolkas av handelsresande, affärsinnehavare, rabbiner, vaktmästare i synagogor, judiska tiggare (šnorer), rika och fattiga, kvinnor och män, och de heter sådant som Kohn, Karfunkelstein, Porges och Weil…

Karel Poláček var en framstående kännare av de judiska anekdoterna. Hans insats bestod i att samla, återberätta och publicera dem – först i tidningar och därefter i bokform (första upplagan 1933).

Denna svenska utgåva innehåller ett urval av anekdoterna i den femte tjeckiska upplagan från 1999. Karel Poláček presenteras utförligt i slutet av boken.

Välkommen in i de judiska anekdoternas underbara värld!

Läs fem av de 81 anekdoterna redan här
GAMLE HERR BRUCKNER måste åka med ångbåten från Trieste till Venedig.
Han var fruktansvärt rädd för att bli sjösjuk.
Han försökte lösa problemet genom att gå och lägga sig i sin kabin redan på kvällen, fastän ångbåten inte skulle avgå förrän klockan två på morgonen. Han trodde att han skulle sova sig igenom båtresan.
Under natten väcktes han av en fruktansvärd storm. Efter att ha fått utstå hemska kval började det ljusna och gamle Bruckner tog sig ut.
På kajen skymtade i dimman en tavla med texten:
”Ångbåtens avresa uppskjuten på grund av storm.”

***

I EN RYSK RESTAURANG kallade Abraham Korach på kyparen.
”Kyparen, den här borsjtjen är inte tillräckligt syrlig.”
”Men det där är inte borsjtj, det är buljong.”
”Ja, är det buljong så är den tillräckligt syrlig.”

***

HERR GOLDSTEIN har en mycket vacker hustru. En gång tog hans vän honom åt sidan och sade i förtroende: ”Men människa, är du blind? Din hustru har fyra älskare!”
”Vadå blind?” svarade herr Goldstein kallblodigt, ”jag är hellre tjugoprocentig ägare i ett bra företag än hundraprocentig i ett dåligt.”

***

I KONSTGALLERIET I LVOV står herr Paschkes med sin hustru framför den berömda målningen ”Adam och Eva” av Lukas Cranach.
”Det är Adam och Eva”, säger herr Paschkes sakkunnigt, ”det ser man på de där fikonlöven. Men för säkerhets skull ska jag ändå förvissa mig om att det stämmer.”
Han bläddrar i katalogen men råkar få upp fel sida. Han läser: ”Det engelska sändebudets besök hos den nederländska drottningen.”
”Där ser man!” utropar herr Paschkes förvånat, ”det var nära att jag hade misstagit mig. Det är bra att förvissa sig…!”

***

ÅRET LED MOT SITT SLUT och herr Barches vågade sig till badhuset. I badkaret bredvid fick han syn på en man av slaviskt ursprung, en lång, blond man med uppnäsa. Barches kröp ödmjukt ihop, ty han fruktade att den okände antisemiten skulle förolämpa honom.
När den slaviske mannen badat färdigt steg han upp ur badkaret för att torka sig. Barches mätte honom från topp till tå. Plötsligt sade han glatt: ”Ursäkta, när infaller försoningsdagen i år?”

***

Karel Poláček – liv och författarskap
Nationalencyklopedin ger följande upplysningar om Karel Poláček:

Den tjeckiske författaren Jaroslav Putík skriver i sin bok Odchod ze Zámku (Nakladatelství Hynek, Prag, 1998): "Jag läser Karel Poláčeks dagbok från tiden före transporten till Theresienstadt. Med skarp, obarmhärtig blick betraktar han såväl judar som tjecker och tyskar. Han var inte vem som helst, utan en stor författare som såg likt få andra i det här landet." (s. 397)

Jag vill här passa på att ge en någorlunda fyllig beskrivning av Poláčeks liv och författarskap. Låt oss börja med levnadsteckningen. Poláček föddes i en judisk familj i den lilla staden Rychnov nad Kněžnou i nordöstra Böhmen. Poláček var näst yngst i en syskonskara om fem bröder. Fadern, Jindřich, innehade en kolonialvaruaffär. Modern dog strax efter det att Poláček börjat skolan. Efter en tid gifte fadern om sig. Den nya hustrun hette Emílie och hon födde en son och en dotter, Milan och Berta. Så småningom övertog Berta och hennes make affären. Karel tyckte mycket om sin halvbror Milan, den yngste av Jindřichs sju barn. Han växte upp under första världskriget då det rådde livsmedelsbrist. Det satte sina spår hos Milan som förblev liten och klen så länge han fick leva. Han dog i ett koncentrationsläger.

Efter studentexamen 1912 arbetade Poláček bland annat som skrivare på ett advokatkontor. Samtidigt påbörjade han sina juridikstudier. Under första världskriget tjänstgjorde han som soldat i den österrikisk-ungerska armén, i Ryssland såväl som vid den serbiska fronten. I slutet av kriget sprang han tillsammans med en kamrat över till den serbiska sidan. Där hölls de fångna tills kriget var över. (Detta är inte så underligt med tanke på att tjeckerna ville bryta sig loss från Österrike-Ungern och bilda sin egen stat, vilket man uppnådde 1918. Det låg inte heller för tjeckerna att betrakta de slaviska brödrafolken serberna och ryssarna som fiender.) Efter kriget arbetade Poláček en tid som tjänsteman i Tjeckoslovakiska kommissionen för export och import. År 1920 inledde Poláček för första gången ett mer regelbundet samarbete med en tidning (agrarpartiets tidning). När Josef Čapek (Karel Čapeks storebror) erbjöd Poláček att medverka i den humoristiska tidskriften Nebojsa gick han över till den tidningen. Poláčeks publicistiska bana var inledd. Även den stora liberala dagstidningen Lidové Noviny publicerade texter av Poláček (från och med 1921). Detta samarbete utvecklades ytterligare när bröderna Čapek 1923 erbjöd Poláček att ta plats i tidningens redaktion. Samarbetet med tidningen fortsatte, med undantag för ett längre avbrott, fram till 1939 då de tyska ockupanternas raslagar förbjöd Poláček att publicera sig. Fram till dess hade han medverkat i en rad tidningar. Hans tidningsprosa omfattade s.k. fejetony (skämtsamma och intresseväckande artiklar), s.k. sloupky (korta artiklar i något aktuellt ämne, skrivna i en humoristisk ton), s.k. soudničky (berättelser från rättssalar) samt längre prosatexter publicerade som följetonger. År 1928 utkom Poláček med sin första roman, Dům na předměstí (’Huset i förorten’). Den publicerades i tidningen Tribuna som följetong innan den kom ut i bokform. Denna första roman skulle följas av en rad andra.

År 1919 begärde Poláček utträde ur den judiska församlingen och var därefter konfessionslös. År 1920 gifte han sig med Adéla Herrmannová, född Kohnová. Året därpå födde Adéla parets första och enda dotter, Jiřina. Under de år på trettiotalet då den ekonomiska krisen var som djupast var familjen Poláčeks ekonomi som bäst. Det berodde på att Poláčeks mycket populära roman Muži v offsidu (1931; ’Män i offside’) filmatiserades och blev en stor framgång. Jiřina har berättat om detta i en artikel från 1998: ”Karel Poláček blev plötsligt en berömd och efterfrågad författare […] Familjens inkomst tredubblades och så bestämdes det att vi skulle skaffa oss en större lägenhet. Vi hyrde en trerumslägenhet i Smíchov [stadsdel i Prag] på Svenska gatan […].”1 Jiřina berättar på ett levande sätt om sin far i artikeln, bland annat om hans svärfar. Han var något av ett original. Han var av den uppfattningen att varje anständig människa måste ha en religion. Under den första republiken subventionerades alla kyrkor av staten; det var bara judarna som var tvungna att själva stå för alla kostnader som verksamheten i den religiösa församlingen var förbunden med. Därför betalade judarna en religionsskatt. Det tyckte inte Poláčeks svärfar om. Han lät döpa sig och konverterade till kristendomen. På så vis fick han religionen gratis. Jiřina har också berättat om faderns ”svärfarsklubb”. Den som ville bli medlem måste ha en svärfar som uppvisade något excentriskt drag. Bland medlemmarna i denna klubb fanns Karel Čapek och Ferdinand Peroutka, som var en mycket viktig tidningsman, författare och kritiker. Varje tisdag och lördag gick Poláček till sällskapsklubben på Na Přikopě i Prag för att spela kort och kom hem först fram emot morgonen. Jiřina och fadern hade en lek som de själva tänkt ut – ”Herr Bonhards begravning”. I denna lek gällde det att hålla ett begravningstal över en känd person utan att den andre kunde gissa vem talet handlade om. Den som kunde hålla på längst utan att medtävlaren gissade rätt vann. Jiřina hade inte den minsta chans; fadern däremot förmådde tala länge och väl om den avlidna personens ädla egenskaper och stora patriotism, om att vederbörande var en prydnad för sin hembygd och att folket lidit en svår förlust. Karel Poláček var en hängiven bokläsare. Han lånade aldrig böcker och var inte heller benägen att låna ut några. Han hävdade att böcker måste man köpa, eftersom det var nödvändigt att stödja författarna. Jiřina fick läsa vad som helst ur faderns bibliotek; censur trodde han inte mycket på. Hon intresserade sig för faderns skrivande och läste alla hans böcker. Så långt Jiřinas berättelse om sin far.

Karel Poláček tillhörde kretsen av liberalt och demokratiskt sinnade tjeckiska författare. Bland sina vänner räknade han den mycket viktige publicisten och tidningsmannen Ferdinand Peroutka och författaren Karel Čapek. Poláček deltog i de fredagsträffar som Čapek ordnade i sitt hem. Vid dessa tillfällen samlades författare och andra intellektuella för att umgås och samtala. Även president Masaryk och utrikesminister Beneš hörde till gästerna.

Den tyska inmarschen i Prag den femtonde mars 1939 blev ödesdiger för Karel Poláček – som jude fråntogs han sina mänskliga rättigheter i ännu högre grad än övriga tjeckiska medborgare. Till slut skickades han till Theresienstadt och därifrån till Auschwitz. Poláčeks äktenskap var olyckligt. Han hade ett förhållande utanför äktenskapet. Kvinnan i fråga, Dora Vaňáková, var advokat och ordnade så att Jiřina, Poláčeks dotter, kunde bege sig till England för att genomgå en sjuksköterskeutbildning. Dessa förberedelser vidtogs redan före den tyska inmarschen. Avresan skedde i slutet av mars 1939, då landet redan var ockuperat av tyskarna. Jiřina har berättat om hur hon tog avsked av fadern och Dora på ett kafé i Prag kvällen före avresan. Det var ett mycket sorgligt avsked, de anade alla att det var sista gången de sågs. Poláčeks vän, förläggaren Julius Firt, ordnade så att Poláček skulle kunna lämna ”Protektoratet Böhmen-Mähren”. Men när Dora Vaňáková öppet började kräva att få ut återstoden av Poláčeks honorar från förlaget Borový och motiverade detta med att de skulle ge sig av, blev Poláček rädd.2 Samma dag som tyskarna anföll Polen ska han ha sagt: ”Jag är glad att Polens gränser är stängda. Nu kan jag inte längre bege mig härifrån. Nu måste jag inte längre bestämma mig.”3 En annan av Poláčeks vänner, Josef Palivec, skrev i en tidningsartikel 1967: ”Det föll honom aldrig in att kasta några blickar mot gränsen. Han växte samman med oss och kände ett sådant förtroende att han inte ville ge sig av, inte ens när Hitler stod alldeles utanför stadsportarna. Dottern skickade han till England, men själv stannade han. Han brukade säga att Hitler skulle hinna upp honom överalllt.”4

Fram till dess att Poláček skickades till koncentrationslägret Theresienstadt våren 1943 tvingades han av tyskarna att arbeta för Judiska församlingen (judarna tvingades på detta sätt att förbereda sin egen undergång; så måste till exempel anställda vid Judiska församlingen sammanställa listor inför transporterna till utrotningslägren). Poláček reste runt i landet och arbetade med att registrera beslagtagna judiska bibliotek. Nämnde Palivec skrev i ett brev till sin hustru Helena (Karel Čapeks syster) om den avskedsgåva han fick av Poláček: ”Jag minns det som om det var i går hur jag vid hemkomsten från semestern i Mähren, jag tror vi hade varit i Valašsko, i brevlådan fann den lilla boken ’Sent fram emot morgonen’ (verser av Karel Hlaváček), den fick jag i stället för avskedshälsning. Han visste att jag tyckte om originalupplagor, och den här boken med stämpeln ’E. Kantor’ hade han fiskat upp under en av alla sina resor till judiska församlingar i Böhmen och stuckit ner den i min brevlåda.”5

Under den tyska ockupationen tilläts inga judar publicera sig. Det fanns dock sätt att kringgå den tyska censuren. En målare vid namn Vlastimil Rada utgav sig för att vara författare till Poláčeks roman Hostinec u kamenného stolu, och på så sätt kunde boken komma ut. Man vet med säkerhet att Poláček kom till Auschwitz den 20 oktober 1944. Länge har detta datum räknats som hans dödsdatum, men senare forskning har visat att Karel Poláčeks död kanske inträffade lite senare och på en annan plats: i januari 1945 i koncentrationslägret Gleiwitz (polska Gliwice).6 Karel Polaček gick under och det gäller också flera medlemmar av hans familj. Halvsyskonen Milan och Berta dog i koncentrationsläger. Styvmodern Emílie tog livet av sig när hon fick kallelsen att infinna sig till en transport. Den äldste brodern Arnošt gick under i Auschwitz tillsammans med hela sin familj. (Två av sina fyra bröder förlorade Karel Poláček redan tidigt: en stupade vid fronten under första världskriget och en insjuknade och dog i lunginflammation mot slutet av samma krig.)

Återstår att säga något om författarskapet. Poláček har själv sagt att han undvek det sensationella; vardagslivet var för honom den största sensationen, och att förvandla det till något sensationellt såg han som en författares främsta uppgift. Poláček skrev humoristiskt, satiriskt och delvis sarkastiskt om den tjeckiska medborgarens litenhet. Han skrev både om judar och kristna. Han hade ett väl utvecklat språkligt gehör och var mycket skicklig på att återge olika gruppers sätt att tala; vardagligt talspråk blandas med skriftspråksnära talspråk. Han förmådde visa på och parodiera dumheten, den inre tomheten, det retoriska i människors sätt att tala, posen. Redan inledningen av romanen ’Distriktsstaden’ (Okresní město) – den första av fyra i en tragikomisk romancykel om livet och människorna i en tjeckisk småstad före och under första världskriget – rymmer en hel del av detta. Den unge Kamil kommer hem till distriktsstaden (förlagan är Rychnov nad Kněžnou) från den stora staden Olomouc där han utbildar sig till affärsbiträde. Fadern, som innehar en kolonialvaruaffär, möter sonen på järnvägsstationen. Han är missnöjd, för sonens klädsel vittnar om en viss fåfänga – så kan man inte gå klädd i distriktsstaden! På vägen hem skuggas de av luffaren Chleboun. Han håller sig så pass nära att han kan uppfatta en del av ordväxlingen mellan far och son. Chleboun håller på fadern: ”Det är rätt! På den unge bara!” Väl hemma äter de middag. Herr och fru Stědrý samt sönerna Kamil och Jaroslav sitter runt matbordet. Den tredje sonen, Viktor, får dock sitta för sig själv vid ett skrivbord, för han är kroppsarbetare och luktar rök och olja. Att han inte får vara med i gemenskapen gör honom dock inget, för han kan läsa i Fem veckor i ballongen medan han äter. Vid matbordet fäller fadern följande kommentar: ”Soppan är delikat, mamma. Själve kejsarn skulle kunna äta den.”7 Andra personer vi möter i denna bok är den antisemitiske före detta postmästaren; juden Wachtl som har en speditionsfirma; stadens bokhandlare; den tyranniske fattighusföreståndaren Wagenknecht med flera. År 1938, när de två första delarna kommit ut, kunde man i lokaltidningen Posel z Podhoří läsa: ”Rychnovs samhälleliga och intellektuella elit har valts ut och gestaltats så snävt och lågt att staden skulle vara tvungen att skämmas för denna miljö – om den hade varit sann […].”8

Låt oss nu titta närmare på några av Poláčeks verk. Debuten var Povídky pana Kočkodana (1922; ’Herr Kočkodans berättelser’). I den karikeras byråkratins värld och stadslivet i allmänhet. Andra samlingar med berättelser är Mariáš a jiné živnosti (1924; ’Bondtolva och andra levebröd’), Povídky izraelského vyznání (1926; ’Berättelser från den judiska trons värld’). Gemensamt för dessa berättelser är att de först publicerades i tidningar. Poláčeks första roman, Dům na předměstí (1928; ’Huset i förorten’; amerikansk utgåva 1993: What Ownership’s All About; Catbird Press), är en tragikomisk skildring av den dåtida bostadsbristen i Prag och dess konsekvenser. Det är en tidlös och mycket läsvärd roman. Muži v offsidu (1931; ’Män i offside’) är en humoristisk roman om några fotbollstokiga människor. Huvudpersoner är den judiske konfektionshandlaren Načeradec samt Habásko och dennes son; det hela utspelar sig i stadsdelen Žižkov i Prags utkanter. Filmatiseringen av romanen blev en succé. Načeradec spelades av den mycket framstående skådespelaren Hugo Haas. Romanen Hlavní přelíčení (1932; ’Huvudförhandlingen’) präglas av en allvarlig, tragisk ton. Det rör sig om en mordhistoria. Boken kom till efter det att Karel Čapek rått Poláček att dra nytta av sina erfarenheter som rapportör från olika rättssalar. Poláček skrev även för barn: Edudant a Francimor (1933; ’Edudant och Francimor’, underbart illustrerad av Josef Čapek).

Efter Poláčeks död utkom tre böcker. Den första var Bylo nás pět (1946; ’Vi var fem’). Den boken, i vilken vi får se livet i en småstad genom några barns ögon, räknas som Poláčeks kanske allra finaste bok. I en tjeckisk tidskrift publicerades år 1998 en lista över de 100 främsta tjeckiska prosaverken under 1900-talet; Bylo nás pět kom på plats 16-17.9 Det är en lyrisk, humoristisk bok och den är även översatt till tyska: Wir waren fünf und Jumbo.10 Det är barndomens Rychnov nad Kněžnou och författarens egna barndomskamrater vi skymtar i denna bok. Det märkliga är att den skrevs under de mest ohyggliga omständigheter – under den tyska ockupationen när Poláček tvingades bära den gula stjärnan. När kriget var slut och Poláček inte längre var i livet, trodde förstås hans läsare att de inte skulle få läsa något nytt av författaren. Men i ett kassaskåp låg manuskriptet till boken och så kunde den komma ut 1946. År 1994 kom Bylo nás pět som teveserie i sex delar (regi: Karel Smyczek; serien är också utgiven på DVD). Den andra boken var dagboken från 1943, Se žlutou hvězdou (1959; ’Med den gula stjärnan’). Den tredje boken var Poslední dopisy Doře (1984; ’De sista breven till Dora’), utgiven i Canada på Josef Škvoreckýs förlag Sixty-Eight Publishers. Det är fråga om Poláčeks privata brev till Dora Vaňáková, skrivna under den tyska ockupationen.

1 Jiřina Jelinowiczová: ”Můj otec Karel Poláček” i: Lidové Noviny a Karel Poláček, 1998, s. 213-14.

2 Artikel av Jří Rulf i tidskriften Reflex, nr 25, 1998.

3 Citerat i: Aleš Fetters: "Vzájemný vztah Karla Poláčka a Karla Čapka (a vzpomínková svědectví pátečnická)” i: Lidové Noviny a Karel Poláček, 1998, s. 153.

4 Citerat i: Jiří Rambousek: ”Karel Poláček, Josef Palivec, Bohumil Novák a Vilém Kostka” i: Lidové Noviny a Karel Poláček, 1998, s. 161.

5 Citerat i: Jiří Rambousek: ”Karel Poláček, Josef Palivec, Bohumil Novák a Vilém Kostka” i: Lidové Noviny a Karel Poláček, 1998, s. 162.

6 Jiří Franěk: ”Poláčkův konec” i: Lidové Noviny a Karel Poláček, 1998, s. 65.

7 Okresní město, Nakladatelství Franze Kafky, 1994, s. 14.

8 Citerat i Jiří Rulfs artikel i tidskriften Reflex, nummer 25, 1998.

9 Listan publicerades i tidskriften Týden nr 52/1998. 25 litteraturvetare och litteraturkritiker ombads att välja ut de främsta tjeckiska prosaverken under 1900-talet.

10 2001; FÖRLAG: Deutsche Verlags-Anstalt.

Rychnov nad Kněžnou och Karel Poláček
Rychnov nad Kněžnou har 12 000 invånare och ligger i nordöstra Böhmen. Här föddes Karel Poláček år 1892. Stadens synagoga ödelades av nazisterna. Efter kriget användes den som lagerutrymme. År 1984 fick synagogan ett nytt koppartak. Mellan 1993 och 1995 renoverades den fullständigt. Den 19 maj 1995 hölls så den högtidliga invigningen: byggnaden som före kriget fungerat som synagoga blev nu hem för det regionala judiska museet och utgjorde samtidigt ett minnesmärke över den tjeckisk-judiske författaren Karel Poláček. I museet kan man beskåda föremål som hör hemma i en synagoga men också, till exempel, fotografier av personer och byggnader som figurerar i Poláčeks romaner. Här kan man se några av pojkarna i det kamratgäng som Poláček skriver om i sin kanske allra finaste bok, den skimrande Bylo nás pět ('Vi var fem') – en bok som räknas till de absoluta höjdpunkterna i den tjeckiska 1900-talsprosan. År 1527 omnämndes för första gången att det fanns judar i Rychnov. Efter 1569 fanns här fem judiska familjer, år 1650 var de fjorton. Från början av 1600-talet bodde judarna på Judiska gatan (numera Palackýgatan), där det år 1755 fanns 17 judiska hus. Den judiska befolkningen var som störst omkring år 1836, då den uppgick till 50 familjer (ungefär 260 personer). Från och med år 1842 var judarna inte längre tvungna att bo på Judiska gatan utan kunde bo var de ville i staden. Den judiska begravningsplatsen i Rychnov lär ha grundats år 1588. Den omnämns i dokument för första gången år 1617. Den äldsta bevarade gravstenen är från år 1690. Begravningsplatsen är särskilt sevärd på grund av de rikt dekorerade gravstenarna. Här finns mer än 360 bevarade gravstenar. Den sista begravningen ägde rum år 1938. Rychnovs gamla synagoga omnämns i dokument från mitten av 1600-talet. Den förstördes i en brand år 1779. År 1782 byggdes den synagoga som nu hyser det judiska museet. Den 17 och 21 december 1942 deporterades ungefär 1 200 judar från Orlické Hory-regionen (O.H. = ”Örnbergen”, i vars närhet Rychnov ligger) och Hradec Králové-distriktet till Theresienstadt. Bara ett hundratal av dem överlevde koncentrationslägren. (Källa: broschyren ”Jewish Monuments of the Eagle Mountains”, utgiven 1995 av Orlické hory-distriktets museum i Rychnov nad Kněžnou.)