Av Per Nilson

Denna artikels innehåll:
Presentation av Lenka Reinerová
Presentation av Drömmarnas kafé
Steve Sem-Sandbergs recension av Drömmarnas kafé i Svenska Dagbladet

Presentation av Lenka Reinerová
Lenka Reinerová, född 1916 i Prag, brukar framhållas som den sista i raden av författare i denna stad som skriver på tyska. Studier vid tyska gymnasiet på Štepanskágatan. Mamman är tyskspråkig och pappan tjeckisktalande, hemma talas huvudsakligen tyska. År 1936 börjar hon arbeta för Arbeiter-Illustrierte-Zeitung, en tidskrift som i samband med nazisternas maktövertagande lämnat Tyskland för att fortsätta sin verksamhet i Prag. (Också det välkända tyska Malikförlaget fann en fristad i Prag; Reinerová var bekant med dess chef Wieland Herzfelde, som för övrigt var bror till Helmut Herzfelde, mer känd under namnet John Heartfield.) När tyskarna marscherar in i Prag befinner sig Reinerová på besök i Bukarest. Eftersom hon är judinna och kommunist väljer hon att inte återvända till hemstaden. Hon beger sig till Frankrike, där hon möts av misstänksamhet och måste tillbringa ett halvår bakom lås och bom i ett kvinnofängelse i Paris. Därefter följer en tid i interneringslägret Rieucros i mellersta Frankrike.

I Amerika finns vännen och före detta chefredaktören på Arbeiter-Illustrierte-Zeitung Franz Carl Weiskopf. Tack vare hans insatser hamnar Reinerová på Amerikanska författarförbundets (American League of Writers) lista, vilket medför att hon i Marseille kan få ett mexikanskt visum instämplat i passet. Weiskopf skickar också en fartygsbiljett. Reinerová kan gå ombord men på grund av krigsutvecklingen hejdas fartyget i Marocko. Reinerová sätts på ett tåg med destination Oued-Zem, ett interneringsläger vid randen av Sahara. En dag ansöker hon om permission, den beviljas och hon återvänder aldrig till lägret. Nu följer en nästan halvårslång vistelse i Casablanca. I berättelsen ”Andra landningen i Mexico” skriver Reinerová: ”Jag hade inga legitimationshandlingar för Marocko, ägde förutom en varm dräkt och en pullover bara en klänning för den afrikanska hettan, hade inget arbetstillstånd och inga pengar, var alldeles ensam – en förtvivlad situation? Allt var helt annorlunda.”

Weiskopf ordnar dock med ett nytt visum och ny fartygsbiljett, och så kan Reinerová till slut nå Mexico. Där återser hon sin gamle vän från Prag och tiden i Versailles i Frankrike – Egon Erwin Kisch, ett av de riktigt stora namnen inom reportagekonsten. Även Anna Seghers tillhör vänkretsen. Reinerová arbetar på den tjeckoslovakiska exilregeringens ambassad i Mexico. Hon gifter sig med den jugoslaviske läkaren och författaren Theodor Balk.

Omedelbart efter krigsslutet beger de sig till Belgrad, där de stannar i tre år. Här föder Reinerová 1946 en dotter. Hon arbetar på radion i Belgrad. 1948 flyttar de till Prag. Där har hon inte längre någon familj, alla gick under i förintelsen: modern, två systrar, en åttaårig systerson. Den kommunistiska regimen för en stalinistisk politik; 50-talets första hälft är utrensningarnas och skådeprocessernas tid. Reinerová får tillbringa 15 månader i rannsakningshäkte. Under tiden tvångskommenderas mannen och dottern från Prag till landsorten. Där hamnar också Reinerová när hon släppts ur fängelset.

På 60-talet arbetar hon som chefredaktör för tidskriften Im Herzen Europas, där hon publicerar en text av Václav Havel – den första någonsin på tyska. Efter år 1969 tillåts inte Reinerová att publicera sig; hon försörjer sig som översättare och tolk. Hon kan dock inte översätta i eget namn utan får hitta någon som är villig att stå som översättare av det aktuella verket. Någon gång i mitten eller mot slutet av 80-talet kräver hon dock att få översätta i eget namn och det accepteras. I början av 80-talet börjar förlaget Aufbau i Östberlin att ge ut Reinerovás böcker.

Lenka Reinerová får besök av sin svenske förläggare och översättare Per Nilson i juni 2006.

I Weimar erhåller Reinerová 1999 den nyinstiftade utmärkelsen Schillerring för författare som skriver på tyska. Hon får den för sina ”framstående insatser för det tyska språket och den tyska litteraturen”. År 2001 erhåller hon av den tjeckiske presidenten förtjänstmedaljen av första klassen. År 2002 blir hon hedersmedborgare i Prag. År 2003 tilldelas Reinerová Goethe-institutets utmärkelse Goethe-medaljen. Hon delar den med den spanske författaren och före detta kulturministern Jorge Semprun. Utmärkelsen går till personer i utlandet som genom sin gärning på ett framträdande sätt kommit att verka för Goethe-institutets syften. En av dem som belönades 2004 var Imre Kertész. Medaljen utdelas årligen i Weimar den 22 mars (Goethes dödsdag) sedan 1955, och bland de hedrade märks storheter som Pierre Bourdieu, Bruno Bettelheim, Sir Ernst Gombrich, György Ligeti, István Szabó och Billy Wilder. I den presentation av pristagarna som finns på Goethe-institutets hemsida står följande att läsa om Lenka Reinerová: ”Hennes verk, som präglas av humanism, optimism och humor, är ett viktigt bidrag till kulturell, språklig och religiös tolerans. Goethe-institutet Inter Nationes tilldelar Lenka Reinerová Goethe-medaljen. Med sitt tyskspråkiga författarskap är hon den sista företrädaren för den rika litterära traditionen av judisk-tyska författare i Prag.”

Lenka Reinerová verkar i hemstaden Prag för grundandet av ett museum över den tyskspråkiga litteraturen i Tjeckien.

Bibliografi:

Hranice uzavřeny (1956; Gränserna stängda)
*Barva slunce a noci (1969; Solens och nattens färg)
**Sklo a porcelán (1991; Glas och porslin)
Grenze geschlossen (1958; Gränserna stängda)
Ein für allemal (1962; En för alla)
**Der Ausflug zum Schwanensee (1983; Utflykten till Svansjön)
Es begann in der Melantrichgasse (1985; Det började på Melantrichgatan)
Die Premiere (1989; Premiären)
Das Traumcafé einer Pragerin (1996; Drömmarnas kafé)
Mandelduft (1998; Mandeldoft)
Zu Hause in Prag – manchmal auch anderswo (2000; Hemma i Prag – ibland också på annat håll)
*Alle Farben der Sonne und der Nacht (2003; Solens och nattens alla färger)

*I denna bok berättar Reinerová om sina erfarenheter från början av 50-talet då hon tillbringade 15 månader i rannsakningshäkte efter att ha utsatts för politiska beskyllningar. År 1968, då Pragvårens frihetsdrömmar slog ut i blom, beslutade ett förlag att ge ut Reinerovás manuskript. Vid denna tid hyste Reinerová fortfarande förhoppningar om socialismens möjligheter. Men så ser hon inte längre på saken. När hon nyligen ville återvända till händelserna i början av 50-talet och beskriva dem, valde hon därför att omarbeta 1969 års bok. Resultatet blev Alle Farben der Sonne und der Nacht (2003; Solens och nattens alla färger).

**Dessa berättelser ingår i Das Traumcafé einer Pragerin (Drömmarnas kafé)

Lenka Reinerová på kafé Imperial, Prag 2004. Foto © Miro Svolik

Presentation av Drömmarnas kafé
I sju berättelser skildrar Lenka Reinerová olika händelser i sitt liv. I likhet med så många andra under 1900-talet präglades det av dödshot, flykt, exil och svåra förluster. Reinerová föddes 1916 i en judisk familj i Prag i den dåvarande habsburgska dubbelmonarkin. I den första berättelsen, som också gett namn åt boken – Drömmarnas kafé – påminns läsaren om den fruktbara symbios mellan tjeckisk, tysk och judisk kultur som rådde i Prag fram till andra världskrigets utbrott. Reinerová skapar i sin fantasi ett himmelskt kafé och befolkar det med kulturella storheter som på något sätt varit knutna till Prag medan de levde här på jorden. Många intressanta personer passerar revy. En del är kända för oss, andra okända. Här finns sådana som hon inte själv var bekant med – Kafka, Brod, Rilke, Hašek, Capek, Seifert – men också sådana hon kände, till exempel den legendariske reportern Egon Erwin Kisch, författaren Anna Seghers eller skådespelerskan Helene Weigel. Berättelsen är uppbyggd kring samtal som Reinerová för med några av kafégästerna. Vi får inblick såväl i dessa människors livsöden som i viktiga historiska händelser. Biografiska inslag blandas med fantasifulla påhitt, humor med djupaste allvar.

Berättelsen Morgonfågeln utspelar sig i det kvinnofängelse i Paris där Reinerová, på grund av de franska myndigheternas misstro, hölls fängslad i ett halvår 1939.

Den grå vargungen utspelar sig i Casablanca, där Reinerová tillbringade nästan ett halvår, ensam och utan pengar. Den lurpassande vargungen är Reinerovás bild för den förtvivlan och uppgivenhet som hon ständigt måste vara på sin vakt mot.

I Glas och porslin får vi inblick i de politiska förhållandena i 50-talets stalinistiska Tjeckoslovakien. En kvinna har just släppts ur fängelset, där hon hållits inspärrad på grund av olika politiska beskyllningar. Kvinnan är på väg till den småstad dit hennes man och lilla dotter förvisats. Men fri blir man inte bara för att man blir frisläppt – för att bli fri krävs mod. Här berättar Reinerová om sina egna erfarenheter av tiden efter frisläppandet från rannsakningshäktet, där hon tillbringade 15 månader.

Utflykten till Svansjön handlar om en resa till Ravensbrück som Reinerová företar tjugo år efter krigsslutet. I detta kvinnoläger hölls hennes syster fången innan hon transporterades till Auschwitz. I lägerarresten finns bilder på de kvinnliga fångarna. Reinerová vill se bilden av sin syster. Oväntat får hon syn också på en annan bild – av schweiziskan Carmen Maria Mory, ”Dödens svarta ängel”, som var Reinerovás medfånge i kvinnofängelset i Paris. Reinerová berättar om Ravensbrück, om sin familjs öde, om den gäckande Mory, om sin tid i fängelset i Paris 1939, i interneringslägret Rieucros, i det marockanska lägret i Oued-Zem. Allt vävs samman på ett mycket skickligt sätt. Detta är inget annat än ett mästerligt reportage av en kvinna som inledde sin journalistbana år 1936 på Arbeiter-Illustrierte-Zeitung och som sedan 1935 kunde räkna Egon Erwin Kisch, ett av 1900-talets allra främsta namn inom reportagekonsten, bland sina vänner!På väg med Franz Schubert handlar om en tågresa mellan Zürich och Wien i våra dagar där historien gör sig påmind. Reinerová inleder med att berätta om en resa hon gjorde till Zürich på 30-talet, genom det farliga Tyskland. I staden levde vid den tiden många tyska kulturpersonligheter på flykt undan nazisterna.

I Andra landningen i Mexico berättar Reinerová om en konferens i Mexico som hon deltar i på inbjudan av Goethe-institutet och ett mexikanskt universitet. Året är 1993 – åren i exil i Mexico ligger 50 år tillbaka i tiden. Upplevelserna under detta återbesök varvas med tillbakablickar, inte minst på exilåren i Mexico 1941-45.
våren 2005
Per Nilson

Steve Sem-Sandbergs recension av Drömmarnas kafé i Svenska Dagbladet

Prövningar skildrade med dråplig humor
Boklådan/Lenka Reinerová
"Lenka Reinerová är ett unikum. Hon är den sista representanten för den en gång mycket livaktiga tyskspråkiga litterära minoriteten i dåvarande Tjeckoslovakien. Född 1916 är hon gammal nog att ha mött de flesta tongivande konstnärerna och författarna i Prag på 20- och 30-talen. Bland annat bodde hon flera år granne med Egon Erwin Kisch på Melantrichová (Melantrichgasse) och kom att följa Prags berömda 'rasande reporter' i exil i Mexiko. Om detta berättar hon bland annat i boken Drömarnas kafé (Das Traumcafé einer Pragerin), sju självbiografiska berättelser som bokförlaget Perenn givit ut i översättning av Per Nilsson.Reinerová föddes i en tysk-judisk familj i Prags då helt nyanlagda arbetarstadsdel Karlín. Hon fick tidigt arbete på den vänsterorienterade Arbeiter-Illustrierte-Zeitung och var verksam som journalist i Prag fram till Münchenöverenskommelsen 1938 då hon ihop med andra ledande vänsterintellektuella tvingades gå i exil.

Flera av bokens berättelser skildrar hennes umbäranden under kriget. I Paris arresterades hon som misstänkt spion, sattes i fångläger i Marocko från vilket hon flydde under dramatiska former. Från Casablanca åkte hon med båt till Mexiko, där hon under resten av kriget arbetade för den tjeckoslovakiska exilregeringen. När hon så återvänder med sin man, den jugoslaviske läkaren Theodor Balk, väntar nya prövningar. Efter kommunistkuppen i Prag 1948 och efter att ha tillbringat 15 månader i kommunistiskt rannsakningshäkte tvångsförflyttas hela familjen från Prag och kommer inte att rehabiliteras förrän 1964.

Egentligen är det obegripligt att någon kan ha varit med om allt detta och ändå överlevt. Men Reinerová berättar om det med inlevelse och dråplig humor. Mest gripande är den långa berättelsen 'Utflykt till Svansjön' som berättar om sökandet efter en yngre syster som nazisterna deporterade till koncentrationslägret i Ravensbrück. Det märks att Reinerová är i första hand journalist. Hon har sin styrka i skildringen av enskilda händelser. De längre episka linjerna hanterar hon mera valhänt. Men i 'Utflykt till Svansjön' och flera andra berättelser knyter hon samman flera starka ögonblicksskildringar till en stark och gripande helhet. Läst som ett journalistiskt reportage av närmast klassiskt snitt är det snudd på mästerligt."
Steve Sem-Sandberg