OBS! SLUTSÅLD, EJ I LAGER: Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama

Wolfgang Borchert
Mjuka pärmar
141 s
Översättning från tyskan av Bodil Zalesky; efterord av Heinrich Böll
Förlagspris: 
15 kr
Utgivningsår: 
2008
ISBN: 
978-91-633-1710-1
"(...) en ung begåvad författare med djupa psykologiska insikter, med full koll på den litterära gestaltningen och på bruket av effektfulla ironiska grepp (...)" (Martin Lagerholm, Svenska Dagbladet)

Wolfgang Borchert på svenska – en litterär händelse av rang!

Recensioner - se nederst på sidan!

PRESENTATION AV Utanför dörren
Draußen vor der Tür und ausgewählte Erzählungen är originaltiteln på den bok som nu kommit ut på svenska i Bodil Zaleskys översättning. Den innehåller ett urval av Borcherts berättelser samt dramat Draußen vor der Tür. Tidigare har enstaka berättelser av Borchert översatts till svenska, men detta är den första samlingen. Borchert är en fantastisk författare och det är en gåta varför han inte presenterats ordentligt för svenska läsare tidigare. I sina knappa berättelser skildrar han efterkrigstidens Tyskland. Nämnda drama är en skriande protest mot det förstörelsebringande och meningslösa kriget. Borchert är i sanning en modern tysk klassiker, en av förgrundsgestalterna i den tyska efterkrigslitteraturen. Heinrich Böll har beskrivit hans berättarkonst så här: ”/.../ en fulländad berättelse, sval och knapp, inte ett ord för lite, inte ett ord för mycket - den låter oss ana vad Borchert skulle ha varit i stånd till /.../” (om "Brödet"). På fyrtiotalet refererade Olof Palme vid ett par tillfällen till Borchert, se: www.olofpalme.org/personen/biografiska-notiser/1949/

När Wolfgang Borchert dog 1947, endast 26 år gammal, efterlämnade han en litterär produktion som inte var särskilt omfattande. Ändå betraktas han som en av förgrundsgestalterna i den tyska efterkrigslitteraturen. Denna utgåva följer den tyska pocketutgåvan från 1956 med efterord av Heinrich Böll.

Centralgestalten i dramat ”Utanför dörren” och i de flesta av Wolfgang Borcherts prosatexter är en ung man som blir till ett slags symbol för en hel generation unga män, en ung man som blivit grundlurad och sviken av föräldragenerationen och makthavarna, en ung man som blivit fråntagen allt som kan ha ett värde. Borcherts verk är ett brinnande pacifistiskt manifest, ett av världens främsta pacifistiska dokument.

Tråden som löper igenom hela detta författarskap heter smärta och förtvivlan. Och ändå vill Borchert förmedla ett hopp – om vi slutar att hata och förgöra varandra så finns det ett hopp. Med sin krossade strupe och med sina lungor som snart inte kan hämta andan mer ropar han till oss att säga nej till krig och ömsesidig förgörelse. Om vi gör det – men bara då – finns det ett hopp.

Mitt i allt det svarta finns också humorn. Berättelsen ”Schischyfosch eller min farbrors kypare” är ett lysande, förunderligt gripande exempel på det.

I efterordet skriver Heinrich Böll (nobelpristagare i litteratur 1972): ”[…] denna lilla berättelse [Brödet] väger tyngre än många kloka kommentarer till efterkrigsårens hungersnöd och den är dessutom någonting mer: den är ett mästerverk inom kortnovellens speciella genre, som inte bygger sitt berättande på verkningsfulla höjdpunkter och förklaringar av moraliska sanningar, utan som berättar genom att skildra.”

RECENSIONER AV Utanför dörren; fjorton prosastycken och ett drama:

I Smålandsposten, under rubriken "Årets prosa", skrev Martin Lagerholm 2008.12.18:

"Skandalöst egentligen att det skulle dröja 60 år innan dessa oslagbara skildringar av ett ruinerat Tyskland år Noll (en pjäs och 14 prosastycken) ikläddes en svensk språkdräkt, men nu finns de äntligen tillgängliga i Bodil Zaleskys fina översättning."

I Helsingborgs Dagblad skrev Henrik Petersen den första april 2008 om "Utanför dörren" och "Första kärleken" av Samuel Beckett (förlag: Bladstaden) - citerat ur nätupplagan:

"(...) Samtidigt med nyöversättningen av Beckett-novellen Första kärleken ("Premier amour"), från lilla förlaget Bladstaden, dimper en bok ner i brevlådan av en för mig fullständigt okänd tysk författare, Wolfgang Borchert. Titeln är Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama.

När denne Borchert dog 1947, 26 år gammal, efterlämnade han en litterär produktion som nästan i sin helhet ryms på dessa 140 sidor - allt ska ha skrivits de två åren efter kriget, under svält och sjukdom. Borchert slogs i Hitlers armé och överlevde den fasansfulla östfronten. Alla texter ger ett akut intryck, inklusive efterordet av Heinrich Böll, som tagits från den tyska pocketupplagan från 1955.

Redan i första meningen betonar Böll att texturvalet 'är avsett för dem som nu är lika gamla som Wolfgang Borchert var när han satt i militärfängelse första gången' (20 år). Bara en sida längre fram upprepas: "Det kan vara värt att påminna de tjugoåringar, som det här urvalet är avsett för..."

Varför måste nobelpristagare Böll upprepa sig om en målgrupp? Naturligtvis för att Borcherts texter är väldigt, väldigt dåliga. Outhärdligt tröttande upprepningar, outhärdlig patetik: 'De är för många. De trängs i luften om natten. Det är de alltför många döda. De har ingen plats. För alla hjärtan är fulla. Överfulla till randen. Och bara i hjärtana kan de vara, det är säkert. Men det finns för många döda, som inte vet: Vart? (...) Det är för många döda i luften. De har ingen plats. Så de pratar på natten och letar efter ett hjärta. Därför sover man inte, för att de döda inte sover på natten. De är för många. Särskilt på natten...' Och så fortsätter det.

(...)

Och här och där i den hackande prosan finns beskrivningar så naiva och direkta att verklig poesi uppstår: 'Spårvagnen for genom den dimvåta eftermiddagen. Den var grå och vagnen var gul och förlorad i det grå.'

Kuriöst att läsa titeln 'Utanför dörren' mot de många slutna rummen i den övriga efterkrigslitteraturen. (...)"

(Perenn korrigerar: den nämnda pocketutgåvan är från 1956; även om Borcherts litterära produktion inte är omfattande så är det inte så att den "nästan i sin helhet ryms på dessa 140 sidor". Den av Rowohlt publicerade "Das Gesamtwerk" har 354 sidor. Ett av citaten ovan är ej helt korrekt återgivet av Petersen. Den korrekta ordalydelsen: 'är avsett för dem som nu är ungefär lika gamla som Wolfgang Borchert var, när han satt i militärfängelse för första gången')

I BTJ-häfte 9, 2008, skrev Christoph Jeanjour:

För tyska läsare har Wolfgang Borchert (1921-1947) alltid framstått som den viktigaste företrädaren för efterkrigslitteraturens (Trümmerliteratur) uppgörelse med nazismens och krigets fasor, men bara någon enstaka text har funnits översatt till svenska. Som författare är Borchert ett fenomen: en orädd och kompromisslös ung man, som står upp mot förtryck och omänsklighet, sätts i fängelse, straffkommenderas ut i krig. Dödsmärkt av sjukdom skriver den tjugofyraårige hemvändaren under sina sista två år i livet ett antal skakande berättelser, skådespel, radioteater. Texterna brinner av förtvivlan. De formulerar en hel generation unga mäns vrede över samhällets svek mot sina egna grundvalar. Här finns existentiell ångest och en trotsig tro på mänsklighet sida vid sida. Ögonblicksbilder av fasansfulla krigsupplevelser överlagras av förtröstan och framtidshopp i en medmänsklig gest. Bokens engagerande grundton gör att den i högsta grad och fortfarande känns aktuell och angelägen. Översättningen lyckas fånga det pacifistiska budskapet väl och lättillgängligt och kan således även tilltala ungdomar. Föreliggande samling återger texterna enligt den tyska pocketutgåvan Draussen vor der Tür (1956), inkluderande Heinrich Bölls efterord. - Christoph Jeanjour

I Svenska Dagbladet skrev Martin Lagerholm 2008.02.27 (citerat ur nätupplagan):

"(...) Lika tydligt som jag minns mitt livs första riktigt starka läsupplevelse (Stig Dagermans novell 'Att döda ett barn'), kommer jag också ihåg den text som jag i stor utsträckning har att tacka för upptäckten av den tyska litteraturen: Wolfgang Borcherts drama 'Draussen vor der Tür'. Att de båda tillhör de många unga döda i världslitteraturen, och att de dessutom är själsligt och litterärt besläktade (även om Dagerman med förlov sagt hann litet längre i sin konstnärliga utveckling än sin tyske kollega), var dock inget jag reflekterade över då.

(...)

Det kan stundtals vara svårt att ta till sig denna monotona svärta och den unge diktarens till synes oreflekterade repeterande av krigets tröstlösa följder. Men så bryts utgjutelserna emellanåt av mot små kärnfulla berättelser ('På natten sover ju råttorna', 'Schischyfosch eller min farbrors kypare', 'Brödet') som tydligt vittnar om att det här handlar om en ung begåvad författare med djupa psykologiska insikter, med full koll på den litterära gestaltningen och på bruket av effektfulla ironiska grepp och av de inre monologernas dynamiska verkan, och som med all säkerhet hade gjort Böll sällskap som den främste skildraren av efterkrigs-Tyskland om han bara fått leva vidare. (...)"

I Kristianstadsbladet skrev Thomas Nydahl 2008.02.14 (citerat ur nätupplagan):

"(...) Olof Palme hade läst den och skrev i en understreckare i Svenska Dagbladet redan 1949 att ungdomen i denna bok 'kommer tillbaka till en civilisation i undergång, till en materiell och moralisk upplösning av förfärande mått', och i ett SSU-tal trettiofem år senare återkom Palme till boken och underströk att denna ungdom 'var en generation utan framtid' därför att en värld som godtagit koncentrationslägren knappast skulle 'kunna erbjuda oss någon framtid'.

Heinrich Böll beskrev bokens prosa som fulländad, 'sval och knapp, inte ett ord för lite, inte ett ord för mycket.'

(...) de texter som Bodil Zalesky nu översatt till svenska är verkligen värda en närmare bekantskap.

Redan i bokens första text slås tonen an. Det är en prosa präglad av dimma. Man ser framför sig trötta och slitna människor i spårvagnen. Någon hör röster från de döda. Man vänder och vrider på verkligheten. (...) I en senare berättelse faller bomber, någon letar efter en försvunnen liten broder bland bråte och grus. Den försvunne fyraåringen hotas av nattens råttor men någon säger tröstande att råttorna sover om natten. Scenen påminner mig om Dresdens utplåning, eldstormen, döden.

I 'Läsebokshistorier' får vi lära oss något om krigsekonomins logik, hur framställningen av symaskiner och kylskåp snabbt ställs om till vapen. (...)"

I Göteborgs-Posten skrev Tomas Forser 2008.03.29:

"Ett av de mest remarkabla centraleuropeiska författarskapen presenteras nu på svenska i en liten slank pocketvolym med titeln Utanför dörren. Bodil Zalesky har översatt fjorton prosastycken av Wolfgang Borchert och också den pjäs av honom som hade premiär kvällen efter det att han hade dött, 26 år gammal. Då var det 1947 och det västtyska författarkollektivet Gruppe 47 fick i Borchert sin unge föregångare. Fängslad av nazisterna, förstörd av kriget, ansvarig för andras brott, utanför framtiden. Ruingenerationens erfarenheter av tysk höst är samlade i Borcherts brinnande författarskap som kränger mellan realism och surrealism, expressionism och humanism. Översättningen följer den utgåva som publicerades i Tyskland 1956 och som Heinrich Böll försåg med efterord. Det är en litterär välgärning att några av Borcherts texter nu samlats i svensk översättning på förlaget Perenn, ett av de små. Kvalitetsförlagen som man brukar säga.

I Tidningen Boken, på sidan tre under rubriken "Kapplöpning", skrev chefredaktör Bo Axelsson:

"Jag minns hur den här romanen för många år sedan, under tysklektionerna i realskolan, gjorde ett djupt intryck på mig. Boken är närmast förkrossande i sin livsleda, men ger troligen en helt rättvis bild av hur många tyskar upplevde krigsslutet."

(Perenn korrigerar; det är inte fråga om en roman utan om fjorton prosastycken och ett drama. När Bo Axelsson skrev sina rader hade boken ännu inte kommit ut på svenska - han visste bara att den skulle komma ut.)

I Norra Skåne skrev Mikael Ankarvik:

"Stilen är ekonomisk och associativ, fylld av suggestiva upprepningar som ger texterna ett musikaliskt flöde samtidigt som viktiga teman poängteras. Att många av texterna i all sin hemskhet ändå kan upplevas som vackra handlar om stilen, mästerligt översatt av Bodil Zalesky, och om det stora hjärtat. Borcherts texter är fyllda av smärta och desillusion, men i bakgrunden formuleras ett förtvivlat nej. Nej till militarism, nej till krigets undantag och relativiseringen av människovärdet. Om det är ett hopp, så finns det hopp i Borcherts texter. Läs dem."

I Sydsvenskan 2008.06.15 skrev Åke Leijonhufvud:

"'Två år hade han för att skriva och under de här två åren skrev han som en som skriver ikapp med döden', säger Böll som med rätta håller Borcherts alltför korta författarskap högt. /.../ Den [Borcherts prosa] kan gott läsas som en föregångare till Bölls och Grass mer omfattande verk."