EROS VULGARIS (ur essäsamlingen Maryas eller i litteraturens utkanter, 1931)

Fjärran vore mig – liksom mycket annat – tanken att genomvandra den erotiska litteraturens hela område; redan eftersom det saknar gränser. Därför meddelar jag på förhand att jag tänker förbigå både Höga visan och de medeltida trubadurerna, både Lustiga historier och Puchmajers lyrik, ja även herr Zahradník Brodskýs romaner; jag tänker inte svänga mig med vare sig Maupassant eller Strindberg, inte heller med det galanta seklet eller antiken; jag skriver inte historia och tänker inte försöka odla det slags voyeurism som kallas ”sedestudier” eller ”kulturdokument”. Den litteratur som det här kommer att handla om kallas rätt och slätt pornografi; den är för det mesta anonym, trycks mest i Budapest, Bryssel eller Chicago och utkommer mycket ofta under täckmanteln bibliofili (vilket hos den oinvigde kan ge intrycket att bibliofili är något lika konstigt som nekrofili), i femhundra numrerade exemplar som inte bjuds ut till försäljning; men trots denna begränsade upplaga är den mer spridd än vi anar. Sanningen att säga befinner vi oss här mestadels inte vid litteraturens utkant, utan snarare utanför dess gräns. Jag har läst åtskilligt som jag av litterära och andra skäl har skakat på huvudet åt; men än har jag inte fått i min hand något som har varit lika tröttsamt hopkokat som dessa vulgära libri prohibiti. Man har en smått plågsam känsla av att läsa produkter skrivna av galningar; dessutom vänder det sig i magen på en av en nästan fysisk äckelreaktion. Lyckligtvis har det inte behövts några längre studier inom detta område: inte inom någon litterär genre omtuggas ett och detsamma med sådan brist på uppfinningsförmåga som i pornografin. Det är en snävt avgränsad typ som nästan enbart består av gemensamma drag och stelnade konventioner. Det är ingen slump att många pornografiska illustrationer vandrar från bok till bok; de passar i vilken som helst. Men trots att det är en så sorglig läsning har den sina konsumenter och förtjänar åtminstone för deras skull en smula uppmärksamhet.

En av den pornografiska litteraturens mest omtyckta konventioner är att den tillskriver sig en viss betydelse som ”sedestudium”; den har tillägnats den ”vetenskaplige läsaren” och utgivits i ”vetenskapligt syfte” under titeln ”tidsdokument” eller ”bidrag till sedernas historia”. Denna vetgirighet påminner lite om ynglingar som går till nattklubbar och bordeller för att, som man säger, studera livet. Det är en ganska egendomlig företeelse att studiet av livet och sederna till största delen begränsas till natt- och könslivet; sällan ägnar sig någon åt studier av livet genom att till exempel gå till ett fattighus eller en tandläkarmottagning och titta; sällan bidrar någon till sedernas historia genom att med vetenskapligt intresse iaktta politikers eller tegelbrännares seder. Folk förväxlar ofta kunskap och nyfikenhet; stillandet av nyfikenhet har ingenting alls att göra med kunskap, med undersökande av orsaker, sammanhang och ordningar. Ett av de vanligaste sexuella hycklerierna, som inte ens de mest härdade rumlare är fria från, är svepskälet att de går till nattlokaler för att iaktta livet; samtidigt känner de inte livet ens så mycket att de märker att de själva går dit för att egga upp sig. Jag skulle gärna vilja veta vad männen skyllde sitt fysiska intresse på innan de gångna två seklerna gjorde vetenskapen och den empiriska kunskapen så populär. Jag hoppas att de inte kallade det vetenskap, utan frestelse.

Om pornografin så gärna utger sig för att vara tidsdokument och bidrag till sedernas historia, gör den det av två goda skäl: för det första befriar den sin konsument från förlägenhet, ty att samla dokument om tiden och sederna är förvisso inget ovärdigt och puerilt intresse; för det andra skaffar den sig i en handvändning det stora privilegium som tillerkänns vetenskapen: att kunna behandla vilka saker som helst utan pryderi och förtigande; att inte behöva förbigå något och att få kalla allt vid dess rätta namn. I förbigående sagt ser vi här en viss kulturell utveckling: Ovidius, renässansen och delvis den galanta rokokon odlade dessa ting som ars amandi; de kallade det konst. Idag klistrar man på etiketten vetenskap; även här segrar vetenskapens tidsålder över de gamla estetiska idealen. Nåväl, för att säga som det är: på detta område är vetenskapen oändligt mycket grövre än konsten.

Sedestudium. Tidsdokument. Dessa ord hörs också i litteratur som vill bli tagen på allvar. Det finns romaner som uttryckligen gör anspråk på att vara tidsdokument. Som om inte varenda bok vore ett dokument över sin tid, vare sig den vill eller ej; jag vet verkligen inte varför den skulle se detta som sin speciella uppgift. Jag tycker att litteraturen på det hela taget kan önska sig något bättre än att vara ett dokument över sin tid: att i sin tid vara ett dokument över vissa bestående mänskliga värden; att vara ett bevis för människans skönhet och värdighet och så vidare. Även den högsta dröm blir efter hundra år ett dokument över sin tid. Forntidsmänniskan som högg och slipade stenyxan tänkte inte på att hon tillverkade ett dokument från äldre stenåldern, hon tänkte på den goda yxan och hjältedåd i jakten. Att tillverka dokument är ipso facto ungefär som att förfalska dem.

En något lustigare konvention inom pornografin är den moraliska ordningens: dessa böcker hävdar ofta att de ”obarmhärtigt avslöjar” eller ”obönhörligt speglar” sin tids sedefördärv; sedan gör de verkligen detta obarmhärtigt och obönhörligt och besparar sig inte en enda av sin tids osedligheter. Märkligt nog förblir dessa samtida osedligheter oerhört likartade generation efter generation; ibland märks det bara på kläderna att ett visst sedefördärv rådde under våra mor- och farfäders tid, medan ett annat är från nittiotalet och ett tredje måste tillskrivas efterkrigstidens moraliska förfall. Alla dessa tidsdokument liknar varandra som bär; förutom vissa skillnader i stil och grovhet kan man inte skilja engelsk pornografi från tysk eller fransk från orientalisk. Generationernas rena sexuella funktioner skiljer sig på det hela taget inte från varandra mer än deras utdragna tänder. De sexuella värderingarna förändras, förhållandet mellan män och kvinnor förblir inte detsamma under historiens gång, det sociala och kulturella eros omformas; men dessa mer eller mindre subtila sidor av det erotiska livet existerar över huvud taget inte i pornografin. Det är i stort sett lika oändligt enformigt som om man skrev om tuggning eller näspetande. Med alla avvikelser får man kanske två eller tre dussin situationer som en persisk shah, en fransk abbé eller en tysk löjtnant går igenom om och om igen. Den enda tidsrelaterade skillnaden är att ju senare pornografi, desto mer patologisk; men det kanske mindre skall tillskrivas tidens växande förfall än förlagens behov av att ge sitt klientel en allt starkare och makalösare vara.

Det skulle naturligtvis gå att reducera all litteratur till ett visst begränsat antal grundmotiv som kärlek, äregirighet, desillusion och så vidare; men livets och den själsliga karaktärens, de sociala relationernas och personliga ödenas mångfald är oändlig. Allt detta lämnar pornografin totalt därhän; den vet vad som krävs av den; den vill inte i onödan uppehålla sin läsare med hela sidor eller kapitel där den presenterar sådana erotiskt sekundära ting som karaktär, moralisk personlighet, miljö, yrke, levnadsförlopp och andra omständigheter. På tredje eller senast på femte sidan måste läsaren finna det han söker; och ända till slutet mals sedan liknande episoder om i ett kör, om möjligt utan utvikningar, utan handling, utan någonting som inte hör direkt till saken; de är påträdda som glaspärlor på ett snöre, på sin höjd med ett ansträngt och fåfängt försök till något slags variation eller stegring; jag säger bara: det måste vara ett slitgöra. Varje man är kraftig och mycket rik, säkert för att slippa uppehålla sig med sitt yrke. Varje kvinna är vacker, yppig och passionerad. Om man önskar sig något mer är hon blondin eller brunett; men det har ingen större betydelse, och författaren själv blandar då och då ihop svarta kalufser och blonda lockar. Hon är varken smal eller tjock; hennes kropp är universell som en anatomimodell. Hon är inte närmare definierad med något karaktärsdrag; hon är bara, som man säger, temperamentsfull. Eftersom ett monogamt förhållande erbjuder få variationer, måste det här av tekniska skäl finnas flera män eller kvinnor; men det viktiga är inte deras personliga skillnader, utan antalet exemplar. Därför förekommer här i regel libertinklubbar, flickpensioner eller stora hetärer; sexualhjältarna far från plats till plats med en handelsresandes rörlighet för att finna en ny omgivning där de kan upprepa sin vanliga funktion. En pornografisk roman har visserligen en början, men den har aldrig något slut; på grund av sakens natur kan den inte sluta vare sig med död eller åldrande, resignation eller katharsis, nej inte ens med ett ljuvligt litet barn. Det finns ingen avslutning eftersom det inte finns någon handling; i sakens intresse måste den sexuella tillfredsställelsen upprepas så ofta som möjligt, varigenom den degraderas till ren episod. En vanlig sentimental kärleksroman, där de älskande efter otaliga motigheter faller i varandras armar på sista sidan, är som erotisk händelse mycket mer patetisk och passionerad, för det som där blir en höjdpunkt i livet och en triumfartad final är i pornografin bara en upprepad episod. Pornografi är litterär prostitution: den tjänar inte bara som tillfredsställelse, utan också till att nedvärdera erotismen.

När vi nu är inne på nedvärdering kan vi erinra oss ett annat slags sexuellt uttryck; det är de så kallade snuskiga eller manliga anekdoterna. De brukar vara vulgära så gud sig förbarme: de urladdar sig med grov cynism mot allt som är groteskt och löjligt i det erotiska livet, mot mänskliga skröpligheter och olyckor, mot ords dubbeltydighet och så vidare. Liksom alla anekdoter är även dessa ytterst konkreta; de börjar alltid med att det var en präst, en jude eller en kokerska; all humor är till sin natur realistisk. Nåväl, dessa manliga anekdoter förringar för det mesta skamlöst det sexuella; men just denna hädiska ringaktning har i viss mån något befriande över sig. På något sätt förlöjligar de brutalt och blixtsnabbt det som annars upplevs som alltför svårt eller plågsamt; därmed urladdas den kvalmiga spänning som skapats av sexuell aggressivitet och vissa moraliska spärrar.

Den äkta pornografin är däremot helt utan humor och förlöjligande; den tar sig an sin uppgift med nästan pedantiskt allvar och tröstlös frisörelegans, fullständigt befriad från frestelsen att genomskåda det groteska i sitt ämne. Aldrig skymtar det fram ens en glimt av avsmak, revolt, övermättnad, medkänsla, bitterhet eller självplågeri; den känner varken löje eller smärta, förnedring eller äckel; det finns sannerligen ingenting mer verklighetsfrämmande än denna pomaderade Eros. Hur han än skildras är allt ljuvligt, doftande, behagfullt, sött, fulländat, paradisiskt, dyrbart, skinande vitt, som sammet, som silke, som marmor och jag vet inte allt; inte ens från den sentimentalaste flickroman droppar det så mycket grace och idealisering som just från pornografin. Skönhet och vällust, det är den pornografiska lögnens grundläggande konvention.

Här befinner vi oss verkligen i en omåttligt förenklad värld: en värld utan brister och komplikationer, följder och ansvar. Kärleken plågar här ingen med vanmakt eller svartsjuka, födslar eller sjukdomar, desillusioner eller slaveri; den är så mekanisk att ett kägelparti flödar över av dramatiska och gåtfulla överraskningar. Det krävs varken val eller uppvaktning; den pornografiske hjälten lever i det sexuella Schlaraffenlands mirakulösa värld, omgiven av vackra och alltid villiga kvinnor som en turk i paradiset. Det sägs att den erotiska fantasin är glödande; glödande är den kanske, men samtidigt sorgligt primitiv. Om den vill svinga sig upp så högt som möjligt, börjar den beskriva alabastertrappor och gyllene pokaler, sällsynta dofter, marmorbassänger, dold musik, utsökta delikatesser, brokaddraperier och venetianska speglar. Det är ett märkligt fenomen att den sexuella fantasin nästan regelbundet är förbunden med (naiva och liksom sagoaktiga) visioner om rent sultanisk lyx; tydligen finns det ett mystiskt förhållande mellan sexuell lastbarhet och prakt. Det är som i Tusen och en natt, där en underskön flicka så ofta tar en yngling vid handen, leder honom in i ett praktfullt gemak och klappar i händerna, varpå slavar och slavinnor skyndar in bärande på guldbrickor med utsökta delikatesser och cypriotiskt vin. Eller det påminner om glädjehusens rörande försök att med hjälp av röd plysch, gyllene speglar och beslöjade ljuskronor framkalla en sagoaktig illusion av prakt. Kanske detta samband mellan kön och prakt kan förklaras med en sinnlig njutningslystnad där människans alla sinnen deltar; men jag tror ärligt talat att också en annan faktor spelar in, drömmeriet. Dessa Sardanapalusorgier är nämligen lika overkliga, lika drömda som de praktfulla gemaken och gyllene brickorna. Det hör till fantasins natur att den hellre skapar sig en föreställning om en sidenbäddad himmelssäng än om en tjänsteflickas randiga bolster. Den erotiska föreställningsförmågan drömmer hellre fram en fiktion om en passionerad grevinna än om en portvaktsdotter eller ett affärsbiträde. Det beror inte bara på att prakt är mer förtrollande, utan också på att den är overklig. Till stor del kan pornografin hänföras till drömföreställningarnas område: vad man skulle göra om man vore hemskt rik (och över huvud taget framgångsrik).

Framgång: även detta drömmotiv spelar en anmärkningsvärd roll i pornografin. Sexuellt storhetsvansinne, tupprenommé hör i ganska betydande grad till manlighetens sekundära kännetecken. Om kvinnan vill behaga, vill mannen erövra; han skryter med sina erotiska framgångar på samma sätt som med segerrika slag. För sexualhjälten finns ingen ointaglig kvinna, liksom det för den episke Bramarbas inte finns något förlorat slag. Går det inte på annat sätt, hämtar han hem segern med hjälp av list eller våld: allt är tillåtet för denne framgångssamlare. Sexualhjälten i den pornografiska fiktionen köper naturligtvis inte kärlek; han erövrar den vart han kommer och med samma sagolika lätthet som när prinsen med ett förtrollat svärd hugger huvudet av fienden. När allt kommer omkring är den erotiska föreställningsförmågan typiskt romantisk: den kompenserar bristen på realitet med fantastiska drömmar.

Det fantastiska hos pornografin visar sig mycket ofta även i valet av så mystiska och hermetiska miljöer som möjligt. Av aktualitetsskäl och som ”bidrag till studiet av samtida seder” är visserligen alla äkta pornografiska fiktioner lokaliserade till det samtida livet; men samtidigt söker de ut områden som inte är tillgängliga för vanliga bolare: sakristior och kloster, flickpensioner och hemliga klubbar; som i alla romantiska produkter förekommer här lönndörrar och underjordiska tortyrkammare, svarta mässor, munkar i kåpor, bortrövanden och annan sådan rekvisita.

Mycket gärna antar pornografin en prägel av indiskretion; dess älsklingsform är flickdagboken eller uppsnappade brev från unga fröknar. Men här handlar det inte längre bara om förrådda hemligheter, utan om ett grovt psykologiskt blottande och skändande. Även om man inte kan ta pornografins dokumentära karaktär alltför allvarligt, dokumenterar den ju åtminstone uppeggade erotiska fantasier. Ett av de mest påfallande dragen i det avseendet är böjelsen för total och nästan omänsklig perversitet. Den pornografiska fantasin frossar passionerat i föreställningar om helgerån; eller den njuter av förförelse av barn; eller visar öppet en besynnerlig förkärlek för incest. Den nöjer sig inte med den religiösa föreställningen om otukt; den tillfredsställer sig med föreställningar om brott. Den styrs av en nästan oemotståndlig drift att kasta bort varje instinktivt motiv som handlar om heder och plikt, respekt, blygsel, samvete och mänskliga hänsyn; våld och bedrägeri, hädelse och förnedring, korruption inom alla familjära och sociala relationer flätas här oskiljaktigt ihop med sexuell libertinism i en trots sin dumhet demonisk och skrämmande maskerad. (Jag mådde illa vid tanken på att det kanske finns män eller blivande män som läser dessa saker utan en intensiv känsla av att bli förolämpad.) Det finns säkert mycket att begrunda när der gäller detta samband mellan sexuell lössläppthet och den moraliska ordningens totala sönderfall hos en människa; kanske finns det också väldiga folianter skrivna om detta. Jag tror att en av orsakerna till att det läses pornografi inte är upphetsning, utan skam. Varje människas erotiska erfarenheter har sina smärtsamma och bittra ställen; om ändå det ena eller andra hade varit ogjort eller otänkt; om ändå den ena eller andra vanhedrande, ovärdiga och smutsiga omständigheten inte hade existerat! Men här kommer pornografin med sin usla tröst: se vilka gemena och vansinniga saker som begås här; vad är din skamliga erfarenhet mot det? Bry dig inte om den; som du ser händer det värre saker.

Eftersom pornografins ambition eller pretext, som sagt, är att vara dokumentär, är dess alster ofta skrivna i memoarform. I dessa memoarer brukar bara ett kapitel vara intressant: det första. Det är i regel något mer reellt och verkar ibland åtminstone lite grand upplevt; det handlar nämligen om barndomen och de första erotiska erfarenheterna under uppväxttiden. Det är inte så anmärkningsvärt till sitt innehåll som genom den oavsiktliga betoning det lägger på barnets plågsamma och oförglömliga upplevelser. Nåväl, även om de avslöjas på det mest cyniska vis, tycks de även för den mest förtorkade själ vara egendomligt viktiga och oövervunna; de är som djupa sår som aldrig blir av med sin känslighet.

Med detta vill jag säga att inte ens pornografin är befriad från vissa verkliga ting: skam och sorg.

För övrigt är jag avgjort för att pornografin skall bekämpas: för (bortsett från sexologin och psykoanalysen) är den ju den fräckaste och mest förnedrande sexuella lögnen.