Här finns lugn och ro och djupa skogar. Men björnarna förjagar inte längtan att söka sig ett bättre liv någon annanstans.
---
INLEDNING

För artiklar som helt eller delvis behandlar ämnet nationella minoriteter i SERBIEN (tjecker, slovaker) här på Kultur i öst, se: kulturiost.se; klicka därefter på "Möten med människor och platser" och slutligen på "Tema fd Jugoslavien".

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Artikeln var införd i det tjeckiska veckomagasinet Respekt nr 39/2003.
Publiceras här med författarens välvilliga tillstånd.
Av: Marek Švehla
Översättning: Per Nilson

Tjeckiska nybyggare i en vacker bygd
Om våra landsmän i det avlägsna Banatet – hur de lever och vad de drömmer om

På den gropiga, dammiga vägen kommer en vagn, dragen av två hästar; runt omkring skuttar ett föl. En yngling i keps håller ett av djuren i tyglarna, långsamt kör han in vagnen på gården. Där följer den dagliga rutinen – att spänna ifrån hästarna och vattna dem. Därefter är det dags att se till korna och de andra djuren. En grupp om fyra spädgrisar springer omkring på gården och från hörnan invid staketet doftar det av plommon som ligger i ett kar och väntar på att brännas. Václav Němeček (20), som just har kommit tillbaka från en hel dags arbete på fälten, har sedan två månader tillbaka tankarna på annat håll. I juli återvände han nämligen från en resa till Tjeckien varpå han började uppfylla sin stora dröm – flytten från de rumänska bergen till sina förfäders land. ”Jag har lämnat in en ansökan om identitetshandlingar och nu väntar jag på att de ska komma. Alla vill bort härifrån. Av fjorton personer från vår klass är det bara en kille och två tjejer som stannat kvar här. Alla andra har åkt.”

Här finns lugn och ro och djupa skogar. Men björnarna förjagar inte längtan att söka sig ett bättre liv någon annanstans.

Där tiden stått stilla

Tusen kilometer sydost om den sista mähriska avvisaren, bortom den ungerska pustan och en bit av det rumänska Donaulandskapet väntar den tjeckiske turisten en ovanlig upplevelse. I det avlägsna, kuperade landskapet utan asfalterade landsvägar, med bokskogar, tvärbranta betesmarker och fri utsikt över den långsträckta bergskedjan hör han plötsligt sitt modersmål och ser små byar som om någon hade flyttat hit dem i sin helhet från en tjeckisk dalgång – där tiden stått stilla. Här plöjer man med hästar, kör med oxspann, människor tar sig fram till fots, och i stället för att handla i supermarkets framställer man för det mesta själv sin mat. Problemet är att denna gamla märkliga värld, under senare tid, obönhörligen är på väg att försvinna. På åttiotalet levde ungefär 3 500 tjecker här i Banatet, som området kallas; nu är de något över 2 000, och de äldre dominerar.

Under kommunisttiden var det bara några få invigda som åkte iväg för att beundra de tjeckiska byarna i Banatet; efter revolutionen började också den tjeckiska staten att hjälpa befolkningen här. Under några år bättrade man på vägarna runt byarna, kommunala vattenledningar lades, skolor renoverades, nya värmeanläggningar installerades i skolorna, olika sorters utrustning transporterades hit: gamla datorer, kopieringsapparater, videoapparater och läroböcker. På detta vis fick byarna i Banatet, i början av nittiotalet, del av omkring 50 miljoner kronor från Tjeckien [med ”kronor” avses överallt i denna artikel tjeckiska kronor]. Därefter sinade pengaflödet märkbart. ”Det är inte längre meningsfullt att spendera så mycket”, förklarar Lukáš Melnický från organisationen Člověk v tísni [Människa i nöd], som hjälper den lokala befolkningen. ”Människor ger sig av härifrån ändå.”

Vägen till Gernik, den största tjeckiska byn, utgör inget undantag: för att komma dit måste den motorburne resenären ta farväl av den bekväma asfaltvägen så fort han viker av från trafikpulsådern som löper längs Donau. Den dammiga vägen slingrar sig uppåt. Det ensligt belägna Gernik ligger alldeles vid bergets fot. I mitten skiner den katolska kyrkans vita fasad, bakom den finns skolan och en bit längre bort den kombinerade ölstugan och affären. För ett antal år sedan bodde här tusen människor, nu något mer än hälften. Man ser det redan vid första anblicken: raden av hundra år gamla stugor, som i Tjeckien skulle utgöra högt värderade troféer för Prags ägare av semesterstugor, gapar tomma; i några fall används åtminstone ladugårdarna av grannarna, som har sina djur där. En gång om dagen kommer bussen hit, eller snarare en lastbil som gjorts om till buss; klockan fyra på morgonen transporterar den männen till kol- och malmgruvorna i den rumänska småstaden Moldova Nova som ligger ungefär trettio kilometer bort. På kvällen återvänder bussen. Den byinvånare som vill besöka marknaden i staden måste stiga upp tidigare än vanligt. Här är det inte många som har egen bil.

Guds vilja

Václav Němečeks och andra banatbors väg till drömmen om ”livet i Tjeckien” ser nästan identisk ut. Efter utbildningen tillträdde han som uppsyningsman för två tusen kronor i månaden i de näraliggande gruvorna. Efter ett år lämnade han det arbetet för att enbart arbeta på familjens gård och påbörja förberedelserna för emigrationen. ”Man har det inte dåligt här, men här finns inte arbete, bara slitet på fälten och det ger inga pengar”, förklarar han på gården till familjens hus. I våras åkte han till Tjeckien för att se vilka möjligheter som fanns, och med släktingars hjälp fick han ett arbete som traktorförare i ett lantbrukskooperativ. Nu väntar han bara på tillståndet från myndigheterna. Hemma i Gernik stannar föräldrar samt mor- och farföräldrar, men även brodern har ansökt om uppehållstillstånd i Tjeckien. ”Här är vackert, men skulle ni vilja arbeta här? Det är svårt överallt, men här är det för svårt. Och hur kommer det att sluta? Det är Guds vilja, han beslutar vad det ska bli av de tjeckiska byarna här.”

Det lider mot kväll och ölstugan mitt i byn börjar fyllas av människor. Förutom lemonad i plastflaskor säljs här rumänskt fatöl (för åtta kronor halvlitern), uppe vid taket blinkar det blåaktiga ljuset från teven. Till ”štrochanda”, som samvaron i ölstugan kallas traditionellt, har minst tjugo unga människor kommit, vilket är förvånansvärt många för en by som alla lämnar. ”Vi är alla under arton år, ännu kan vi inte åka någonstans”, säger Marie Mašková, som i den lilla gruppen av jämnåriga läppjar på sin coca cola. Själv har hon, i likhet med flertalet unga kvinnor, egentligen aldrig lämnat byn. Hon har gått ut grundskolan och arbetar nu med föräldrarna på fälten. Till hösten ska hon för första gången åka och besöka släktingar i Tjeckien. ”Jag vet att man lever bättre där”, säger hon. ”Vad det betyder? Ja, framför allt mindre arbete och också en möjlighet att leva utan föräldrarna. Här har jag ingen chans att bygga ett hus, köpa en lägenhet och leva mitt eget liv. Och när alla ger sig av så försvinner så sakteliga möjligheten att hitta någon. Det har alltid varit självklart att vi måste gifta oss med tjecker, sådan är seden här. Vi känner inte ens några unga rumäner”, säger Marie och rycker på axlarna.

Jan Altmann (30) sitter framför ölstugan i Gernik och smuttar på ölet i sitt glas. Liksom flera av hans grannar har också han beslutat sig för att ge sig av till Tjeckien, och han berättar livligt om problemen med arbetslöshet och lusten att söka ett bättre liv med mer pengar. Förutom detta har han också andra skäl, något annorlunda än de vanliga. Fram till sommaren verkade hans bror som präst i Gernik. När de för en tid sedan vigde honom till präst firades detta med en stor högtid, med besök av en biskop ända från Tjeckien. Men i år inträffade något otrevligt som man inte talar högt om i Gernik. Några skolflickor anklagade nämligen prästen för att ha rört vid dem på ett otillbörligt sätt. Prästen tillbakavisade beskyllningarna, en rättslig undersökning inleddes. I byn ska en inspelning av flickornas vittnesmål ha börjat cirkulera och stiftet i Timişoara beslutade att omplacera den andlige ledaren till annan ort. Så mässan i Gernik läses nu av kyrkvaktmästaren och fallet skulle förmodligen ha blivit en klassisk olöst tvist, vilket inträffar ibland i byar, om inte en ersättande skottavla funnits kvar i byn. ”När min bror gav sig av, vände sig byn mot mig, som om jag rådde för det som skett. Några hotar också att döda mig, resan till Tjeckien är min enda chans”, säger herr Altmann tyst och ser sig omkring på det tomma torget mitt i byn.

Normal trafiksituation i Rovensko: än så länge saknas trafikljus.

Åtta kvar

Den som vill fortsätta från Gernik till Rovensko, som är en annan tjeckisk by, måste räkna med en fyra timmar lång vandring på smala och enkla vägar. Det skulle dock vara svårt att hitta en trevligare promenadväg med utsikt tiotals kilometer bort. Men tjeckerna i Banatet jublar inte direkt över att bo så avlägset. Just därför har Rovensko påverkats av utvandringen på ett mer markant sätt. Efter kriget levde här över fem hundra människor, hälften av dem gav sig av under den första vågen 1947, när Tjeckoslovakien erbjöd sina landsmän sudettyskarnas stugor. En ny utvandringsvåg inleddes i vår tid. Kvar i Rovensko finns för närvarande 170 personer.

Ännu på åttiotalet steg majoriteten av männen på måndagsmorgonen upp på lastbilsflaket och transporterades till gruvan åttio kilometer bort; på fredagen återvände de. Barnen gick de åtta kilometerna till närmaste rumänska skola, där de alltid stannade tre dagar i taget, annars skulle de inte komma i tid till undervisningen. Man sov i skolan. Kvinnorna tog hand om hushållet, hästarna, korna. ”Det var dåliga tider, hälften av människorna här var med i kommunistpartiet och de förargade sig över oss som inte var det”, minns Jan Veverka (70). Efter den rumänske diktatorn Ceauşescus död började de olönsamma gruvorna att gå i konkurs och förutom att fälla träd eller reparera vägar lyckades inte männen i Rovensko hitta något arbete. Att utöva ett yrke som förr i tiden var inte heller någon lösning, eftersom var och en här, på grund av det kommunistiska bristsamhället, själv kan reparera eller tillverka enkla hushållsartiklar.

”Kvar är åtta unga familjer, i skolan går bara sju barn”, räknar byns kyrkvaktmästare František Kotva. Det är onsdagseftermiddag och herr Kotva har för en stund sedan avslutat begravningsakten, vid vilken byn följde en av sina äldsta kvinnliga invånare till kyrkogården. Nu sitter deltagarna på bytorget, under linden, och smuttar på slivovice, som den avlidna fruns släktingar bär runt. ”Jag har en bror i Tjeckien och väntar nu på att få höra hur det går för honom”, säger herr Kotva. Själv arbetar han i skogen i Rovensko från våren till hösten. ”Vanligtvis klarar jag av månadsnormen på tolv dagar och sedan kan jag ägna mig åt arbetet på åkern. Men mycket pengar har jag inte, jag behöver till doktorn och för att spara till pensionen”, säger han apropå sin månadslön på omkring tre tusen kronor. ”Det är vackra omgivningar, men när man måste arbeta på åkern ser man det inte. Men för inte så länge sedan kom min bror hit på besök och klagade över att han hade svårt att andas, vilket han aldrig hade så länge han bodde här.”

En av de unga familjer som än så länge stannat kvar är Jany och Marie Pinkava. Janys hustru har på morgonen gått till sina föräldrar för att hjälpa dem med majsplockningen, han har stannat hemma för att bränna slivovice. I det mörka skjulet på gården står en liten teve och ger ifrån sig ett knastrande ljud samtidigt som en kopparkittel tyst blåser ut ånga; från kitteln droppar, via ett stort kar, en genomskinlig vätska. I bakre delen av rummet, vid väggen, står tre stora kar fulla med jästa plommon. Jany sitter på en utmönstrad elmotor som är täckt med gamla säckar och smakar då och då av den rinnande drycken. ”Varför jag ännu inte har gett mig av? Här har jag ett hus, där skulle jag bli tvungen att börja från noll. Här kommer jag också att göra många saker gratis”, säger han och gör en grimas mot den växande mängden brännvin. ”Och jag skulle sakna naturen här och den rena luften. Här är vi vana vid att folk känner varandra, de går ut framför huset, de hälsar på varandra. I en stad hälsar folk inte ens på varandra. De våra där borta i Tjeckien störs mycket av det.”

I likhet med alla andra unga invånare i Banatet skyndar han sig att försäkra att han ändå funderar på att flytta. Släktingarna är redan där och under sina sporadiska besök här har de förklarat hur nöjda de är med vad de tjänar. Broderns hus mittemot står redan tomt, liksom morföräldrarnas, även om omständigheterna kring deras flyttning var lite annorlunda. ”Mormor blev sjuk och skulle inte ha råd med en operation här. Därför gav hon sig av till Tjeckien, där vården är bättre och man inte behöver betala”, förklarar den unge mannen.

Situationen i hela Banatet är utan tvekan inte lika dyster som den förefaller vara i Rovensko. Från den ännu mer avlägset belägna byn Bígr, omgiven av kilometervida skogar åt alla håll, är det nästan ingen som flyttar. ”Av de 250 invånarna har hittills bara omkring tjugo gett sig av”, säger Marek Pelnář, ordförande för det lokala landsmannaförbundet. Han utgör sinnebilden för den nöjde banatinvånaren. Liksom femton andra män från Bígr åker han fortfarande och arbetar i gruvorna. För kanske åtta år sedan besökte han Tjeckien, men där tog frieriet med det ursprungliga hemlandet slut. ”Här finns lugn och ro och ren luft. Om man hade haft mer pengar skulle det ha varit bättre, men här är bra som det är också”, sammanfattar han sina känslor. ”Här kan man alltid hitta arbete i gruvorna, i skogen eller hos lantmätarna.” Sedan räknar han upp allt som förändrats i byn under de senaste åren: tack vare hjälp från den tjeckiska regeringen fick byn elektricitet för tio år sedan; därefter kommunal vattenledning; det område där flest människor rör sig, framför kyrkan, asfalterades; en kommunal lastbil, en V3S av märket Praga, köptes in. Till och med förbindelsen med omvärlden befinner sig på högsta nivå: efter den kommunala radiotelefonen har nu byn reserverat en bit mark för en mobilsändare som snart ska byggas.

Det är tidigt på kvällen och lugnt och stilla; då och då går någon högtidsklädd kyrkobesökare förbi. Var fjortonde dag kommer prästen från grannbyn hit och detta är en sådan dag. Också ortens två ölstugor fylls på, och på terrassen till ett av dem utspinner sig, inför främlingen, ett samtal mellan en grupp bybor på temat björnen. ”Vet ni om att här i vår trakt finns flest björnar i Europa?” säger en man, iförd en jacka som ger ifrån sig ett prasslande ljud, triumferande. ”Vi måste skjuta dem, de gör stor skada – de knäcker fruktträd”, meddelar en annan, han kan bara inte minnas när och var det hände senast. Till slut kommer man fram till att det nog är bäst för Bígr om björnarna får leva. ”Det är vackert här, men det räcker inte för att man ska kunna livnära sig. Turisterna kan hjälpa Bígr, men det är fortfarande få som kommer hit”, säger vice borgmästaren Václav Mleziva. ”För närvarande tältar de runt om i byn, och därför planerar vi att bygga en campingplats någonstans.”

Man kan ge sig av i alla möjliga riktningar. Och några kan inte längre komma tillbaka.

De kom tillbaka

När man pratar med invånarna i Banatet är det tydligt att möjligheten att åka till Tjeckien delar människorna här i två hälfter. För den ena – de yngre – är det naturligt att ge sig iväg på samma sätt som när deras förfäder lämnade Tjeckien för Rumänien. Då åkte man helt enkelt ”för att få det bättre”, så varför inte upprepa det nu. Äldre människor, däremot, vill inte lämna gårdarna där de tillbringat sin ungdom.

Václav Pieček, borgmästare i Gernik (den enda tjeckiska byn där det också finns en tjeckisk borgmästare, de andra byarna är alltför små och lyder under de näraliggande rumänska centralkommunerna), gav sig också av till Tjeckien för ett antal år sedan för att bosätta sig där. Men till slut återvände han. ”Det var inget lätt beslut”, berättar han i sitt rum på kommunalkontoret, där halva bordet upptas av en splitterny dator med skrivare. ”Jag har två systrar där och de flesta av mina kamrater från den lokala orkestern har också gett sig av. Men min hustru ville inte ge sig av härifrån eftersom hon har sina föräldrar här, och också jag längtade tillbaka. Till saken hör också att jag till skillnad från andra aldrig haft några problem att försörja mig här – tidigare arbetade jag som snickare, nu är jag borgmästare.”

Den enda familj hittills som givit sig av till Tjeckien för att sedan återvända är familjen Kapic, också de hemmahörande i Gernik. De tillhör det fåtal här som har ett hus med ovanvåning i den nedre delen av byn, vid vägen till Donau. På bottenvåningen, där köket finns, håller fru Kapicová just på att förbereda kvällsmaten; bredvid henne sträcker katten ut sig och där sitter också barnbarnen, en pojke och en flicka, och väntar otåligt. ”Vi åkte helt enkelt iväg för att få det bättre. Min man var i Tjeckien i två år, jag ett”, säger bondhustrun om åren kring mitten av nittiotalet. ”Men sedan åkte vi tillbaka. En åldrig far, som inte ville flytta, hade vi lämnat här.” Makarna Kapic, dottern, svärsonen och deras barn sålde djuren, lämnade huset i Gernik och fick tag i en trerumslägenhet i ett hyreshus i Plasy, inte långt från Plzeň. De arbetade i en ladugård. ”Det var inte bra”, berättar fru Kapicová. ”Korna var alltid fastbundna, där var dålig luft och jag blev sjuk med detsamma. I lägenheten var det ont om plats, barnen måste vara tysta. Här trivs de bättre, här har de massor av utrymme.” Och vilka angenäma minnen har hon från Tjeckien? ”Vi tyckte bättre om teven där, två gånger var vi på zoo i Plzeň och på årsmarknad i Plasy. Och vi hade med oss en bil hit”, berättar fru Kapicová. Efter återkomsten köpte familjen återigen en häst och fyra kor och brukar på nytt sina fält. Svärsonen arbetar i gruvorna som uppsyningsman, dottern hittade arbete just här i Gernik i en nyöppnad fabrik som tillverkar spolar. ”Jag är pensionerad, men eftersom jag bara har arbetat på vår åker hela livet och aldrig varit anställd, så får jag inte heller någon pension från staten”, sammanfattar Josefína Kapicová.

Och nu internet, farbror

Över stugorna i Rovensko hörs det utdragna ljudet från en motorsåg. På en gårdsplan nästan i utkanten av byn gör tre män i ordning virket som ska användas för bygget av en svinstia där grisarna ska tillbringa vintern. Vid en första anblick lägger man inte märke till något särskilt hos dem. Alla tre kommer då och då med en nedsättande anspelning på ”valakerna” (så kallas rumänerna här), alla klagar på samma sätt över arbetet, minns gårdagen när de knappt förmådde ragla hem från ölstugan eller nickar instämmande åt grannens ingripande mot en hund i går: han pryglade den med en käpp mitt i byn efter att den tagit sig loss från sin kedja. Men skenet bedrar. En av de oförfalskade infödda männen är en märkvärdig gestalt i dagens Banatet – den leende trettioåringen Tomáš Novák, ägare av en firma i Brno som säljer mjukvaruprodukter.

”Till Rumänien har jag åkt i flera år och för tre år sedan upptäckte jag den här trakten. Jag blev förtjust över vad jag såg och hörde mig för efter arbete. Det fanns här hos familjen Pelnář – eller finns ständigt, eller hur, farbror”, säger han och blinkar åt en annan av arbetarna. ”De har två söner som åkt till Tjeckien, så jag är här i stället för dem.” Tomáš Novák kommer på våren, han hjälper alltid till på fälten några veckor i utbyte mot kost och logi, och sedan försvinner han återigen till Brno för en tid. Kan han vara en representant för Banatets nya invånare? Det är möjligt och inte heller Tomáš värjer sig mot tanken. ”Utöver arbetet rör jag mig i trakten, kanske hittar jag en kvinna här och flyttar hit min firma. Det skulle säkert gå, men de måste dra nya kablar. Internet fungerar ännu inte här.” Vad säger han om den stora utvandringen till Tjeckien? ”Jag beklagar att invånarna ger sig av, men jag är inte här för att övertala någon. Jag förstår att de vill ha mer pengar. Enda chansen för den här trakten är agroturismen.”

Bara genom att använda detta ord avslöjar herr Novák sitt ursprung, för i banattjeckernas ordbok har det ännu inte vunnit insteg. Men dess ande svävar uppenbarligen över trakten. Det är nämligen uppenbart att om dessa kullar i Banatet, orörda av civilisationen, vore belägna inom Europeiska unionens gränser, skulle de bli stolta mottagare av stöd från europeiska fonder. En sådan vision är ännu avlägsen, Banatet måste alltså hjälpa sig självt. Samtidigt sker redan en hel del. Resebyrån Kudrna är oförtröttlig i sitt arbete att ta hit turister, men deras kunder gör inte av med så mycket pengar just i Rovensko. Kudrna har köpt ett hus i Rovensko där turisterna övernattar. Men hit åker också resenärer på egen hand, sådana som älskar långa promenader, stillhet och oändliga vyer. Uppskattningsvis kanske två tusen personer årligen. Möjligheterna att hitta logi och till exempel att handla mat utvecklas emellertid endast långsamt. Banatborna inkvarterar gärna turister från Tjeckien, men sedan vet de inte hur mycket de ska ta betalt – hur göra för att både tjäna pengar och slippa grannens förtal? Det är dock inte alla som bryr sitt huvud med denna byrebus. Ett exempel är ägaren till bränneriet i Gernik, Josef Nedvěd. Nyligen öppnade han ett sågverk ovanför byn och väntar nu på att det ska dyka upp människor som är intresserade av virket från de omgivande skogarna. Men han har också andra planer: på den markerade turiststigen mellan Gernik och Rovensko skulle han vilja bygga ett värdshus. ”Jag har redan köpt en bit mark”, säger herr Nedvěd från sin pall vid ingången till bränneriskjulet, där ”kampen” om årets slivovice just nu kulminerar. ”Två tusen turister vandrar på den varje år. Kanske bygger jag också en fiskbassäng. Jag har redan fått veta hos myndigheterna att Europeiska unionen skulle kunna bidra med något. Jag måste författa en noggrann beskrivning av projektet.”

Ett land med stora möjligheter

Det lider mot kväll och huvudgatan i Gernik genomkorsas av vagnar som dras av hästar. Bland dem rör sig kor i maklig takt på väg hem från betet. Till den enda brunnen i byn, varifrån en ledning för ut vattnet till byn, för några bönder sina hästar för att vattna dem, och omedelbart efter dem kommer en folkvagn med tjeckiska registreringsskyltar körande på den stenlagda vägen. Föraren öser upp hinkar med vatten och tvättar bort dammet från motorhuven. ”Jag åkte härifrån när jag var arton, direkt efter gymnasiet”, avslöjar ägaren till bilen, Štefan Bouda, som är ännu en företrädare för den inte alltför talrika gruppen människor som hoppas på den tjeckiska kolonins framtid. År 1997 gav han sig av till Prag, där han arbetade och bodde hos hjälporganisationen Naděje [Hoppet]. Men snart kände han inte längre någon glädje i arbetet i Tjeckien. ”Jag skulle ha svårt att hävda mig inom något annat yrke än i ett arbetaryrke”, förklarar den långe unge mannen. Han återvände alltså till Rumänien, fick arbete som chaufför vid den tjeckiska ambassaden i Bukarest, sedan som säljare för en tjeckisk firma och nu är han tillbaka i Gernik där han har grundat en egen byggfirma. ”Bara här i Rumänien har jag en fördel av att kunna två språk – tjeckiska och rumänska”, säger Štefan. I hans firma arbetar sex personer, tre tjecker och tre rumäner, och hittills har man reparerat en skola och en kyrka. ”Rumänien är ett land med stora möjligheter, här repareras vägar, byggs supermarkets, hit kommer utländska firmor. Jag tycker nästan att det redan är lika bra här som i Tjeckien”, gläder sig Štefan, men samtidigt förstår han sina missnöjda grannar. ”Människor irriterar sig över att de inte har några pengar, fastän de arbetar hårt hela året. Arbetet på åkern ger dem visserligen mat, men ingen betalar dem för det. Sedan kommer någon på besök från Tjeckien i egen bil och då tänker de att jag ska resa jag också så att också jag kan köpa en bil.”

De av Tjeckien investerade pengarna i Banatet har visserligen minskat, men hjälporganisationen Člověk v tísni [Människa i nöd] har ännu inte brutit staven över den tjeckiska befolkningsgruppen. ”Det viktigaste för oss nu är att på något sätt få hit arbetstillfällen till invånarna”, förklarar Lukáš Melnický, som är den inom organisationen som ansvarar för Banatet. Det första hoppet tändes för tre år sedan när en tjeckisk företagare som tillverkade elektriska komponenter dök upp här i Gernik. Člověk v tísni lät anpassa den rymliga lokalen alldeles bredvid värdshuset till en kostnad av femtio tusen kronor, och dit går varje morgon nitton kvinnor i Gernik för att tillverka elektriska spolar. ”Människor tjänar lite mindre här än i gruvan men de behöver inte åka någonstans”, förklarar fabrikschefen František Bouda nöjt. Han är före detta matematiklärare i byns skola.

Ett eget litet hus på landet

I korridoren i det tre våningar höga hyreshuset i stadsdelen Hostivař i Prag klingar det rumänska språket. Josef och Václav Mašek och Josef Glaser sitter på bäddsofforna som är överdragna med tunga täcken och följer nyhetssändningen från den rumänska televisionen. Förutom den stora bildrutan och sängarna ryms i det trånga rummet också ett stort skåp, väggarna pryds av affischer med Marilyn Monroe, Poborský och medlemmarna av det franska fotbollslaget. Toalett och badrum liksom kök finns för gemensamt bruk i korridoren. Om en stund kommer alla tre männen att resa på sig och gå till spårvagnsstationen för att ta sig till gummifabriken Mitas en kilometer bort, där nattskiftet väntar. De arbetar i treskift och två veckoslut i månaden och för det tjänar de bortemot 11 000 kronor [tjeckiska] brutto. Just Mitaska har på ett påfallande sätt verkat för att landsmännen i Rumänien ska återvända till Tjeckien. Två gånger har företaget begett sig till Banatet på värvningsresa och varje gång har en buss full av nya arbetare avgått till Tjeckien. För närvarande arbetar här mer än hundra människor från Gernik, Rovensko och andra ställen. ”I början betalade företaget en gång om året en resa till Rumänien med gratis logi, men så är det inte längre”, säger Josef Mašek (28), som är klädd i en blå fransk träningsdräkt. I början av nittiotalet begav han sig till Tjeckien för första gången, närmare bestämt till Dobrušky för att genomgå en omskolningskurs till lärare varefter han skulle kunna undervisa i skolan i Gernik. På grund av den låga lönen började han för fyra år sedan arbeta på Mitas, som för honom liksom för majoriteten av hans landsmän fungerar som en inkörsport till det efterlängtade Tjeckien. För närvarande är han nöjd, säger han. ”Jag skulle vilja köpa ett hus och hitta ett bättre arbete, men det dröjer länge”, påpekar han. Förutom teven har han, i likhet med flertalet banatbor, köpt en begagnad bil och med den kör han till Rumänien eller till släktingarna i västra Tjeckien över veckosluten. ”I Prag går jag inte ut så mycket, förutom till ölstugan, men jag tycker om att titta på teve. Jag gillar 'Med politiker dansar jag inte', Nova och filmer med Menšík."

De ogifta immigranterna från Banatet söker sig vanligen först till en fabrik, där login är ordnad och de tjänar lite mer. Men alla drömmer vanligtvis om ett eget litet hus på landet. De flyttar till ett antal byar, där deras släktingar redan slagit sig ner – de lämnade Banatet redan efter kriget. Också i Tjeckien gifter man sig mycket ofta inom den egna gruppen, och man har svårt att hitta partners och vänner bland de infödda tjeckerna.

Václav Pelnář (36) slutade arbetet i gruvorna, lämnade föräldrarna och en stor bondgård i Rovensko (där han ersattes av tidigare nämnde Tomáš Novák) och kom till Prag för sex år sedan, där han fick arbete på en möbelfabrik. Han övertalade visserligen hustrun att flytta till Tjeckien, men inte att bo i Prag, så därför slog de sig ner med sina tre barn i Křižovatky, tio kilometer från Cheb. De hyrde en lägenhet i byns hyreshus, klockan fyra på morgonen går han och utfodrar kalvarna i det lokala kooperativet. ”Ibland stöter jag på män som kommer från ölstugan och jag hör dem skrika: titta, rumänen går och jobbar. Annars kan jag inte säga att vi råkat ut för något otrevligt”, säger herr Pelnář, som i likhet med alla tjecker från Banatet kommer att kunna göra anspråk på medborgarskap först efter fem år. Han och hustrun, som är mjölkerska, tjänar åtta tusen var och har hittills lyckats spara ihop till en bil. Det främsta målet är emellertid att köpa ett hus och sedan hitta ett bättre arbete också. ”Vi skulle vilja slå oss ner i Mähren någonstans”, säger herr Pelnář. I ett litet vedskjul med omgivande trädgårdstäppa föder han upp två grisar och odlar potatis. ”Vi vill inte återvända, vi låter hellre föräldrarna komma till oss”, säger herr Pelnář. ”Särskilt barnen lever ett helt annat liv här, de vill ha dator och åker på utflykter. Nyligen var de på cirkus. Såg jag till någon cirkus i Rovensko?” Familjen Pelnář har visserligen bara några kilometer till Tyskland, men de har bara korsat gränsen en gång. ”Vi åkte och plockade jordgubbar i en handelsträdgård, längre resor har vi inte tid med och det kostar pengar”, säger Václav Pelnář.

Två kilometer längre bort, i grannbyn, har fler personer bördiga från Rovensko slagit sig ner – makarna Balát, Jany Pinkavas morföräldrar. ”Min hustru var sjuk och operationen skulle kosta pengar, så vi flyttade hit”, berättar Johan Balát (58). Tjeckiska läkare skrev ut lämpliga mediciner och tillståndet förbättrades utan någon operation, men makarna Balát stannade ändå. Nu bor de i en förläggning i Skalná i närheten av Cheb. I det enda rummet ryms två sängar, en sekretär och ett bord. Rummet är beläget på bottenvåningen och utsikten från fönstret skyms av ett spjälstaket. Tvättrum och kök finns på andra sidan korridoren och dessa utrymmen delar de med övriga boende. ”Hemma hade vi tio hektar åkermark, här har vi bara planterat rabatten framför ingången till huset”, konstaterar herr Balát. Över sommaren arbetar han för sex tusen kronor på sågen, tre tusen kostar boendet. Under vintern, när han arbetar som eldare, bättrar han på lönen med fyra tusen. ”Det är inte mycket pengar, men där borta skulle vi tjäna ännu mindre och få slita mer”, säger herr Balát. ”Vi ger oss ut och plockar blåbär och lingon också. Så lite sparar vi. Och om vi tänker återvända? Man vet aldrig vad som kommer att ske, men vi har en dotter här och vi skulle vilja bygga oss ett litet hus i hennes trädgård. Sedan hittar jag kanske också ett bättre arbete.”

Håll tyst, annars kommer den svarta bilen

Tjeckerna kom till Banatet på den tid då det ännu hörde till den österrikiska monarkin – på 1820-talet. Den gången skulle de hugga ner skogar, bebygga området och därmed på ett naturligt sätt värna rikets gränsområden. Människor från Tjeckiens olika delar lockades av möjligheten att få jord; ombord på timmerflottar seglade de ända till den berömda Järnporten, det trånga pass där Donau uppnår hög hastighet. Där lade kolonisatörerna till, klättrade upp på de omkringliggande bergen och började bebygga det obefolkade landet som täcktes av bokskogar. De grundade sex byar. Trakten är kuperad, marken stenig, och därför var familjerna tvungna att arbeta ihärdigt. Men hela tiden var de måna om att skilja sig från den omgivande rumänska befolkningen, som med tiden också kom till södra Banatet. De tjeckiska byarna var byggda enligt tjeckisk förebild, med hus som sluter sig tätt intill varandra, med gator och ett torg mitt i byn. Nybyggarna beblandade sig inte med de rumänska by- och stadsinvånarna och talade i huvudsak tjeckiska med varandra. Därför har de alla än i dag tjeckiska (eller tyska) efternamn och vanligtvis traditionella tjeckiska förnamn. De talar en aning ålderdomlig tjeckiska uppblandad med rumänska ord. De vidmakthåller också traditionen med byfester och årsmarknader, en gång om året hålls en träff för alla tjeckiska invånare i Banatet.

De rumänska kommunistiska myndigheterna brydde sig ännu mindre om denna trakt, bebodd av tjecker och dessutom svårtillgänglig, än andra trakter; till byarna leder därför fortfarande bara dammiga vägar, elektriciteten började fungera först på nittiotalet, vattenledning till husen finns fortfarande inte. På fälten ser man endast undantagsvis någon jordbruksmaskin, i gengäld genomkorsas byarna och dess omgivningar av vagnar som dras av hästar eller kor. Trakten undandrog sig den kommunistiska kollektiviseringen, ingen tog alltså ifrån familjerna djuren och under alla åren av kommunism kunde de bedriva jordbruk på sina fält. Men dessutom måste de också gå till ett annat arbete, för männens arbete på gårdarna räknades inte som ett fullvärdigt arbete. De begav sig alltså till de näraliggande statliga företagen (vanligtvis till malm- och kolgruvorna), men efter arbetet försörjde de sig med hjälp av sina privata lotter och ladugårdar fulla med djur.

Men detta var också det enda område där man befann sig i lä för kommunismens vindar. ”År 1961 hämtade de mig till förhör, de band för ögonen på mig, satte mig mot väggen och slog mig”, berättar Josef Schweiner, en sjuttioårig bonde från Gernik. ”De ville veta varför jag inte vill gå med i kommunistpartiet. Sedan släppte de mig.” Turistguider talar visserligen med förkärlek om Banatet som en särpräglad trakt full av gamla ”seder”, men när man talar med lokalbefolkningen märker man lätt att också här utsattes man för kommunismens indoktrinering. ”Ungefär en tredjedel av oss var kommunister”, uppskattar ett samtida vittne, Josef Bouda. I en stängd och sluten gemenskap var klasskampen kanske ännu värre än vad den vanligtvis var i Tjeckien där man när allt kom omkring kunde flytta till en stad för att uppleva en större anonymitet. Men något sådant var inte möjligt i Banatet och tjeckerna här var tvungna att hålla sams. ”Det var inte lätt och de där hätskheterna lever kvar än i dag”, fortsätter herr Schweiner. ”De beslutade sig för att ta en bit av min trädgård för att bygga ett kulturhus. När jag ville protestera, kom grannen, ordförande för ortens kommunister, och började hota mig. Om jag inte höll tyst skulle en svart bil komma och hämta mig och ingen skulle få se mig igen. Människor som sade sådant till mig finns här än, vi möter varandra ständigt.”

Petr Skořepa.

”Jag tror att en frisk kärna stannar kvar”, säger Petr Skořepa, tjeckisklärare i Banatet

Varför ger sig människor av från Banatet?
Det finns en huvudorsak – här finns inte arbete. Påståendet att de skulle ha fler möjligheter i Tjeckien, en högre levnadsstandard, upphörde att vara sant för länge sedan. Förhållandena är likvärdiga. I Tjeckien har de mer pengar, men här har de hästar och kor. Det rör sig inte nödvändigtvis om fattiga hushåll. Problemet är att endast åkern och djuren inte räcker som försörjning. De producerar livsmedel åt sig själva, till försäljning förslår det inte långt. Därför stannar de som lever på pension. De yngre får inget arbete och ger sig av. Många människor har gett sig av på grund av barnen. De vill ge dem bättre utbildning, bättre läkarvård.

Vad är det egentligen dessa människor saknar, vad skulle de behöva köpa av det som de inte har?
De vill leva, köpa teve, video. Det låter kanske underligt, men för att de ska upptäcka att de inte behöver det, så måste de ha det först.

Måste människor först bege sig härifrån och låta denna trakt tyna bort för att först därefter inse alla fördelarna med den här platsen?
Människorna behöver helt enkelt känna att de lever bättre. För detta finns två möjligheter: antingen åker de till en rumänsk stad eller till Tjeckien. De väljer det senare eftersom de kan språket och man har det bättre ställt i Tjeckien än i Rumänien.

Hur tar föräldrarna utflyttningen?
Det är gamla människor vars barn redan har gett sig av; de har alla sina papper i ordning och allt de gör här är att förvalta sin egendom. Så fort de känner att de inte klarar det längre så säljer de vad som går att sälja och ger sig av.

Hur ser framtiden ut för denna befolkningsgrupp?
Jag ska uttrycka mig optimistiskt – jag tror att en frisk kärna stannar kvar.

Vad får er att tro det?
Till exempel fabriken i Gernik eller att möjligheter kan skapas genom EU-inträdet. Jag vill helt enkelt tro det.