Hermann Grab

Biografi

I nuvarande Tjeckien har det under lång tid funnits författare som skrivit på tyska. De föddes, växte upp och verkade i landet, åtminstone under en del av livet. Franz Kafka är förstås den mest kända representanten. Andra namn är: H. G. Adler, Oskar Baum, Max Brod, Hermann Grab, Egon Erwin Kisch, Paul Kornfeld, Rainer Maria Rilke, Hans Natonek, Hermann Ungar, Johannes Urzidil, Ernst Weiß, Franz Carl Weiskopf, Franz Werfel, Ludwig Winder. Lenka Reinerová (f. 1916) brukar framhållas som den sista i raden av pragförfattare som skriver på tyska.

Samlingsvolymen Hochzeit in Brooklyn (Verlag Neue Kritik, Frankfurt am Main, 1995), som innehåller sju av Grabs noveller, är försedd med ett efterord i vilket några rader av Grab från 1947 återges: ”Biografi skandalöst ointressant. Född sjätte maj 1903 i Prag, studerade filosofi och musik i Prag, Wien, Berlin, Heidelberg, filosofie doktor i Heidelberg. (Att jag, för att stå fri i förhållande till min far när det gällde mitt yrkesval, för att få en ’säkrad framtid’ dessutom doktorerade i juridik och under ett år var halvtidsanställd på det för er bekanta ’Advokatkontoret’1, behöver jag inte nämna.) Därefter under några år journalist (musikkritiker) och musiklärare i Prag. Der Stadtpark [Stadsparken], skriven 1932, publicerades på nyåret 1935. Därutöver mycket lyrik som inte publicerats, en roman och noveller. (Allt ska inte publiceras och har för övrigt till största delen förkommit, det är bara en bunt novelletter som kom på avvägar i Paris under flykten som jag fortfarande jagar efter.) Begav mig 1939 till Paris, lyckades ta mig till Lissabon 1940, mot slutet av 1940 kom jag till New York. I New York var jag verksam som musiklärare, lärlingsplats för piano vid ett konservatorium. Under min emigranttid har jag endast publicerat ett par mindre musikstycken, skrivit några noveller och arbetat på en roman.”

Grab föddes alltså i Prag. Familjen var en tysk-judisk patricierfamilj som efter att ha skapat sig en förmögenhet konverterade till katolicismen. Fadern var en förmögen företagare som stödde de tyska teatrarna i Prag och det tyska universitetsbiblioteket ekonomiskt. Som tack för denna mecenatverksamhet adlades han 1915 av kejsar Frans Josef (1830-1916). Hermann Grabs fullständiga namn lyder Hermann Grab von Hermannswörth. Grab studerade vid det tyskspråkiga gymnasiet på Na Přikopě (am Graben) i Prag. I familjens villa var såväl Richard Strauss som Theodor W. Adorno flitiga gäster. Grabs musikaliska begåvning yppade sig redan tidigt.

Grab kom att lämna Prag i sista stund, i februari 1939, då han begav sig till Paris för att konsertera. I mars samma år marscherade tyskarna in i Prag. Paris blev hans exilort. Grab brevväxlade med personligheter som Walter Benjamin, Theodor W. Adorno, Max Brod, Johannes Urzidil, Alexander Zemlinsky och Richard Strauss. Omedelbart efter den tyska inmarschen i Prag greps Grabs mor – änkan efter en man som under årtionden stött Prags tyska kulturliv ekonomiskt – och deporterades till Lodz i Polen. För att sätta sig i säkerhet måste Grab och hans bror successivt avyttra de mest värdefulla föremålen i familjens samlingar. För pappret som berättigade till resa genom Spanien, utan några uppehåll, sålde de en stradivarius som varit i familjens ägo sedan generationer tillbaka. Vid det franska sammanbrottet år 1940 lyckades Grab ta sig till Portugal. Han fick tillstånd att resa in i USA och det skedde efter en fem månader lång vistelse i Portugal.

I New York tog arbetet som musiklärare en stor del av Grabs tid och kraft i anspråk. I ett brev till den österrikiske författaren och litteraturkritikern Erich Schönwiese skrev han: ”Om jag hade varit bokhållare eller delikatesshandlare hade jag kunnat gå hem klockan fem och ägna mig åt litterärt skapande.”

I augusti 1949 dog Hermann Grab i cancer i New York. Hans litterära produktion är blygsam: romanen Der Stadtpark; novellsamlingen Hochzeit in Brooklyn (publicerades första gången 1957 i Österrike) samt några mindre arbeten i litterära tidskrifter. Grab uppskattades av författare som Max Brod, Hermann Broch, Thomas och Klaus Mann och Theodor W. Adorno, men har ändå förblivit en relativt okänd och bortglömd författare.

Källor:
Hermann Grab: Hochzeit in Brooklyn. Sieben Erzählungen (Verlag Neue Kritik, Frankfurt am Main, 1995)
Ctibor Rybár: Das jüdische Prag (TV Spektrum i samarbete med förlaget Akropolis, 1991)
http://de.wikipedia.org/wiki/Hermann_Grab
Artikel av Karl-Markus Gauss i Neue Zürcher Zeitung, 29 juli 1995

Presentation av två texter

"Lugn och ro under flykten" (Ruhe auf der Flucht)

Berättelserna "Lugn och ro under flykten" samt "Bröllopet i Brooklyn" (se nedan!) är publicerade i novellsamlingen Hochzeit in Brooklyn. Sieben Erzählungen (Verlag Neue Kritik, 1995). Hur karakterisera Grabs stil i denna samling? I en artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung har Ulrich Weinzierl beskrivit berättelserna som ”verkliga mästerverk i konsten att underdriva den konstfullt dämpade skräcken. Inte ett enda högljutt ord om det ohyggliga, som han delvis själv fått uppleva, utan endast den mest exakta registrering och tragedier i kammarspelets anda.”

"Lugn och ro under flykten" är en berättelse på 34 sidor. Vi får möta ett antal människor som har det gemensamt att de lyckats fly undan nazisterna och ta sig till Portugal och Lissabon. Detta land är den europeiska kontinentens västliga utpost. Härifrån vill de ta sig till en annan kontinent, USA är det land som lockar mest. Grab hade egen erfarenhet av att leva som flykting i Portugal. Han vistades här fem månader innan han fick sitt inresevisum till USA. Med lätt hand leder Grab läsaren genom berättelsen. Den allvetande berättaren ger oss små inblickar i några olika människoöden, i olika sätt att tänka och reagera. Samtal återges och de bär på viktig information. Meningsbyggnaden är klar men anspråksfull på samma gång. Meningarna är ofta långa och fint snidade, men inte överlastade. Grab är en diskret, stillsam och sparsmakad berättare, han nöjer sig ofta med antydningar som dock talar sitt tydliga språk. Grab väver också skickligt in det historiska skeendet i sin berättelse. Läsaren får till exempel inblick i vad paret Ehrlich varit med om innan de kom till Lissabon – flykten från Paris, de belgiska och holländska flyktingarna vars bilar var försedda med madrasser som skydd mot de lågt flygande fientliga planen, torgen och stationerna i Bordeaux som var överfulla av flyktingar, högtalarmeddelandet i Biarritz i vilket ”den åldrige marskalken” meddelade Frankrikes kapitulation, den mycket stora flyktingskaran framför prefekturen i Bayonne som gav uttryck för sin frustration över att behandlingen av deras utreseansökningar gick så långsamt.

I centrum står det äldre äkta paret Ehrlich från Wien – hon före detta hemmafru, han exportör av lädervaror. Ett ganska exakt datum för deras ankomst till Lissabon anges i inledningen: den senare halvan av juni månad 1940. Detta torde vara den tidpunkt då Grab själv kom till Portugal eftersom han, när han reste in i USA i slutet av 1940, hade en fem månader lång vistelse i Portugal bakom sig. Makarna Ehrlich är till åren komna. Att de är judar nämns inte uttryckligt, men namnet och det faktum att de är på flykt talar sitt tydliga språk. Också den omständigheten att fru Ehrlich skriver till en bekant i New York, en kvinna med det judiskklingande namnet Wolf, och ber om hjälp talar för att de är judar. De övriga flyktingarna heter herr Kantor, herr Fuchs, doktor Winterfeld, fru Gross, herr Müller, fru Wiesenthal. De är, förefaller det, alla exempel på namn som bärs av både judar och icke-judar, kanske med undantag för Kantor som möjligen är enbart judiskt. En av flyktingarna är en kvinna vid namn fru Leonhard. Om henne berättas i förbigående att hon genomgått en dramatisk skilsmässa och att hennes man, som är partimedlem, har vårdnaden om den tolvårige sonen.

Till en början förmår makarna Ehrlich nästan att njuta lite grand av vistelsen i Lissabon. De bor på ett bra hotell och från matsalen har de utsikt över ett torg. Lunchen beskrivs på följande sätt:

(Ensamma herrar, som åt vid borden, var säkert här i affärer, måltiden var oväntat riklig och utsökt, och när kyparen, efter det att en kall förrätt, en varm fisk, två stekar, en skål med frukt och små bakverk dukats av, enträget och hövligt erbjöd löskokta ägg, som avnjuts med socker i slutet av måltiden på portugisiskt vis, då slog herr Ehrlich ut med armarna och värjde sig med båda händerna mot detta övermått av gästfrihet och överdåd.)

Och kvällsmaten:

(Kvällsmaten var nästan lika betydelsefull som middagen. Det serverades en tjock soppa med sparrisknoppar, därefter följde en vit fisk och i hollandässåsen simmade mörka pistascher. Det spanska riset, som serverades till filésteken, var tillagat med särskild omsorg, det var uppblandat med tomatsås, milda lökar och grönpeppar, kryddor av okänt slag var tillsatta. Förutom detta ställde kyparen också fram en skål med parmesanost, och log. Herr Ehrlich log också. Därefter följde salladen och sedan bakverken. Frukten som avslutning på måltiden var uppfriskande, kyparen bugade sig när herr och fru Ehrlich lämnade matsalen.)

Men inte desto mindre är de ”strandsatta”, och de måste vidare. En mening lyder: ”Utlänningspolisen i Portugal var otålig, det talades om koncentrationsläger och att man kunde skickas tillbaka till hemlandet.” En av flyktingarna ställer följande fråga: ”Är det sant att de tänker skicka tillbaka oss till Tyskland?” Ett annat exempel: ”[…] och vem kunde gå i god för att en sådan [katastrof] inte skulle inträffa redan i morgon? Till exempel att Spanien gick med i kriget, att Portugal ockuperades eller, oberoende av hela det övriga skeendet, beslutade sig för att utvisa alla främlingar?” Kanske är inte ens en ny kontinent lösningen på problemet: ”Vem skulle nu beordra världsutvecklingen att göra halt vid den ena världsdelens gräns? Vem skulle gå i god för att en tillvaro på andra sidan havet, om inte bekymmersfri så åtminstone fredlig och fri från hot om nya katastrofer, var möjlig?”

I Bordeaux hade herr Ehrlich köpt ett dyrt transitvisum som berättigade paret att resa genom Haiti och också genom Spanien och Portugal. När paret Ehrlich gör sitt första besök hos polisen i Lissabon och får sina pass försedda med ett visum som berättigar till ett åtta dagar långt uppehåll i landet, möter de herr Kantor, en flykting som utger sig för att vara expert i frågor om visum och uppehållstillstånd. Herr Kantor börjar omedelbart tala om möjligheten att resa vidare, till Brasilien, Argentina, USA. När paret kommer tillbaka till hotellet sätter sig fru Ehrlich ner och skriver ett brev till en väninna i New York, fru Wolf, som för över ett år sedan lyckats ta sig till USA efter att ha räddat en ansenlig förmögenhet. I försiktiga ordalag ber fru Ehrlich väninnan om hjälp. Länder som Bolivia, Costa Rica och Colombia dyker upp i flyktingarnas samtal om möjliga mottagarländer. För paret Ehrlich är tanken på dessa länder lika främmande som gubben i månen. Herr Kantor varnar herr Ehrlich för att sätta sin lit till det haitiska transitvisumet, inte heller visum till San Domingo, Kuba eller Bolivia är enligt honom en framkomlig väg. Vart ska paret Ehrlich ta vägen? I ett samtal med herr Müller slår herr Kantor fast att USA inte är att hoppas på: ”Kvotförhållandena omöjliggör immigration och några besöksvisum beviljas inte. Ni är född i Ungern? Hopplöst. Ni skulle bli tvungen att vänta tio, kanske tjugo år.” Också herr Ehrlich får sin dom av herr Kantor: tre års väntetid.

Herr Wohl, agent för Ehrlichs lädervaror i Portugal, skriver ett brev till den brasilianske ambassadören och lägger ett ord för herr Ehrlich. Denne söker upp ambassadören men besöket resulterar inte i något inresevisum, paret är inte önskvärt i Brasilien.

I längden blir det dyrt att bo på hotellet. Makarna Ehrlich flyttar till ett pensionat där fru Gross, fru Leonhard samt en operettkompositör från Wien redan bor. Paret får svar från fru Wolf i New York i form av en affidavit i vilken hon lovar att bistå paret Ehrlich om de hamnar i trångmål; de ska inte ligga den amerikanska staten till last. Men detta dokument, försett med den amerikanske notariens sigill, är inte till någon hjälp: ”Amerika var stängt.”

Pensionatet fylls på med flyktingar som tagit sig över Pyrenéerna till fots. Tyska och polska är de språk som dominerar på pensionatet.

Operettkompositören på pensionatet heter herr Fuchs, ”han var förmodligen endast en mindre betydande operettkompositör”. Han berättar vördnadsfullt om den store operettkompositören som kommit till Lissabon och bor på Hotel Avenida Palace. Kanske är det fråga om en historisk person? I slutet av novellen dyker han åter upp. Han befinner sig då på en båt över Atlanten, uppretad över att kaptenen låter andra- och tredjeklasspassagerarna vistas i alla utrymmen som egentligen är förbehållna passagerare som reser i första klass. Han anser att kaptenen har proletariserat utrymmena i första klass. ”Ofta stod han stilla, vid räcket, hans höga gestalt och örnnäsa avtecknade sig mäktigt och berömt mot den molniga himlen över Atlanten.” Detta är för övrigt novellens avslutande mening.

Ett av novellens dramer utspelar sig mellan advokat Winterfeld från Brünn (tjeckiska: Brno) och fru Leonhard. Här visar Grab sin skicklighet att med små medel, nästan omärkligt, belysa sammanhang och människors bevekelsegrunder i ett skeende. Det börjar med att Winterfeld kastar blickar på fru Leonhard. Om Winterfeld får vi veta att han haft otur i kärlek och att han inte är en skönhet. En dag på stranden i Estoril betraktar Winterfeld fru Leonhard. Hon går in i strandkabinen där herr Kantor och herr Fuchs spelar kort. Följande dialog utspelar sig mellan de två männen: ”’För honom är det inga svårigheter, han har pengar’, sade herr Kantor till herr Fuchs. De talade om advokaten. ’Han kommer förmodligen att lyckas ta sig till Brasilien.’ – ’Har han mycket pengar?’ frågade herr Fuchs. – ’Jag känner folk som har mer’, sade herr Kantor, ’men för Brasilien är det mer än nog.’” Operettkompositör Fuchs bestämmer sig för att flytta till Estoril och lämnar därmed fru Leonhard, som han roat sig lite med. En dag ser Winterfeld henne sitta ensam vid ett kafébord på Avenida. Han slår sig ner hos henne. Han vill säga något älskvärt, men eftersom han inte kan komma på något tar han upp det vanliga ämnet, den västra hemisfären. Det framkommer att hans visum till Brasilien så gott som redan är i hamn. Fru Leonhard betraktar Winterfelds huvud, hans omfattande flint. ”Fru Leonhard […] tänkte på livet i Brasilien, i en trevlig villa med en liten välvårdad trädgård och sade till sig själv att man inte ska kräva mer än vad som är möjligt att uppnå.” I Winterfelds huvud försiggår följande: ”Han förundrades över ödets nycker, ödet som nu, när han var hemlös och började bli till åren kommen, plötsligt inte längre nekade honom den glädje som det unnade andra. Och han kände en stark glädje när fru Leonhard, smal och klädd i klara färger, kom emot honom på Avenida eller i matsalen och han visste att hon var hans. Under de långa sysslolösa dagarna de tillbringade med varandra hade de emellanåt inget att säga varandra, men han tänkte som så att ett litet drag av ofullkomlighet nog hörde till, han såg på henne varpå han tänkte att så är livet beskaffat.” Det politiska läget mörknar. Hitler och den spanske generalen träffas på en plats inte långt från den portugisiska gränsen. Då meddelar det amerikanska konsulatet att man är beredd att ta emot ansökningar om inresetillstånd. Herr Kantor: ”’Att resa ut ur länder som befinner sig under tysk överhöghet är närmast uteslutet’, sade han, ’nästan alla kvoter har blivit lediga.’” Fru Leonhard besöker emellanåt kasinot i Estoril. Den amerikanske konsuln besöker detta nöjesetablissemang varje kväll. Om fru Leonhard är där, brukar han titta länge och intensivt på henne, och när hennes sällskap, doktor Winterfeld, tittar åt ett annat håll, ger han henne otvetydiga tecken. Herr Winterfeld och fru Leonhard gifter sig och väntar på visumet till Brasilien. Paret Ehrlich har ingen tur hos konsuln, de uppsöker honom flera gånger på hans kontor men det hjälper inte. Varje gång de kommer möts de av nya krav; att de varje gång har uppfyllt dem som ställdes vid föregående besök hjälper föga. Det första besöket ger ingen större anledning till oro. Vid det andra besöket får de veta att affidaviten är otillräcklig; den skulle vara tillräcklig om fru Wolf varit en släkting. Fru Ehrlich: ”’Fru Wolf’, sade hon, ’är en kusin till oss, hon är en kusin.’” Konsuln tar ingen notis om detta. Hans budskap är att fru Wolf måste bevisa att hon har en större förmögenhet än den som uppges på utdraget från banken. Hon måste också ställa ett visst belopp till makarnas förfogande, i deras namn. Fru Ehrlich skriver åter till fru Wolf. Inför nästa besök känner makarna Ehrlich stor tillförsikt. De har fått svar från fru Wolf. Hon har telegraferat ett banktillgodohavande som hon tidigare inte nämnt, en bank i Lissabon har också instruerats att ha en viss summa i beredskap åt makarna. Vid besöket möts de av kravet att bevisa ”nödvändigheten”. Fru Ehrlich påpekar att det rentav är en livsnödvändighet för dem att komma iväg. Konsuln preciserar vad han menar med ”nödvändighet”: ”Ni måste visa att ni är nödvändiga i Förenta staterna.” Fru Ehrlich skriver åter till fru Wolf och ber henne att utnyttja sina kontakter. Genom fru Wolfs försorg dimper en försändelse ner som innehåller en skrivelse från ”Standard Industrial Corporation”. I denna lovprisas herr Ehrlich som kännare av Wiens läderhandel. Skrivelsen överlämnas till konsulatet. Konsuln skakar på huvudet; inte heller detta är tillräckligt. Fru Ehrlich börjar att dikta ihop en historia om att fru Wolf äger en stor del av aktierna i företaget och att hon säkert kommer att anställa herr Ehrlich. Förgäves. Samma kväll tröstar fru Winterfeld (f.d. Leonhard) fru Ehrlich. Männen har gått för att dricka en kopp kaffe. Fru Winterfeld får en idé. När männen kommer tillbaka klagar hon på att hon har fått migrän och ber att få bryta upp och gå och lägga sig. Makarna Winterfeld har skilda rum eftersom det inte finns något ledigt dubbelrum på pensionatet. Fru Winterfeld går och byter om, och när allt har blivit lugnt går hon ut på gatan och vinkar till sig en droska. Hon beger sig till kasinot i Estoril. Samma kväll klagar herr Ehrlich på smärtor i huvudet, han har också svårt att lyfta sin högra hand. Fru Ehrlich knackar på hos fru Winterfeld men hon är inte där; därefter knackar hon på hos herr Winterfeld. Han ringer efter en doktor, men när denne kommer är herr Ehrlich redan död. Herr Ehrlich begravs och när fru Ehrlich kommer tillbaka till pensionatet hittar hon ett brev från amerikanska konsulatet, adresserat till makarna Ehrlich. De anmodas infinna sig för läkarundersökning; konsulatet är berett att bevilja dem inresevisum. Om det inte vore för fru Winterfelds ständiga stöd och uppmuntran, skulle fru Ehrlich aldrig ha brytt sig om att gå till läkarundersökningen, hämta visumet eller gå ombord på båten. Fru Winterfeld ordnar med båtbiljett och betalar ur egen ficka den muta som är nödvändig för att fru Ehrlich ska komma i väg innan paret Winterfeld anträder resan till Brasilien. Makarna Winterfeld följer fru Ehrlich till båten. Under resan är det inte många som vågar tala med den svartklädda damen vars slöja så till den grad fladdrar i vinden att hon snart ser sig tvungen att sluta bära den.

Där slutar Hermann Grabs utsökta, rika, gripande och lärorika novell ”Ruhe auf der Flucht”.

"Bröllopet i Brooklyn" (Hochzeit in Brooklyn)

Om novellen "Lugn och ro på flykten" slutar med båtresan över Atlanten, så inleds "Bröllopet i Brooklyn" med ankomsten till New York. Inledningen förefaller vara icke-fiktiv; Grab själv träder fram som berättarjag. Han berättar om sin egen ankomst till New York: han reste med släktingar och goda vänner och väl framme väntade honom kära möten med vänner. Efter att ha redogjort för sin första kväll i New York ställer han sig frågan hur den första tiden kan ha varit för dem som reste ensamma och inte hade någon som väntade på dem. Grab drar sig till minnes historien om doktor Korn, musikkritiker för tidningen Der Tagesbote; en historia som också amerikanska tidningar skrev om. Grab kände honom från tiden i Prag. Han lever sig in i Korns situation och resultatet är berättelsen "Bröllopet i Brooklyn". Var går gränsen mellan verklighet och fiktion i denna berättelse? Den tar avstamp i det icke-fiktiva, i Grabs egen verklighet, och övergår i en blandning av fiktion och verklighet när han detaljerat försöker redogöra för Korns allra första tid i New York, att ”gissa sig till” hans tankar. Men det skulle också kunna vara så att Walter Korn och hans historia är fiktion (vi får för övrigt veta att Korns far bytte ut h:et i namnet mot ett r; kanske för att Korn låter mindre judiskt än Kohn?). Jag har sökt idogt på internet men någon musikkritiker vid namn Walter Korn hittar jag inte. Men han kan ju vara en historisk person ändå. Kanske är det fråga om en historisk person som Grab har försett med ett annat namn? I vilket fall som helst är "Bröllopet i Brooklyn" en mycket gripande novell. Korn blir omhändertagen av Abraham Schiffman och dennes maka som är Korns kusin. Den nödvändiga affidaviten har Korn Schiffman att tacka för. Schiffman har också ordnat ett rum åt honom. Korn uppsöker professor Schneider, en musikvetare och immigrant från Europa som det gått bra för. Besöket blir en besvikelse. Schneider bor mycket flott, men han har inget uppmuntrande att säga till sin besökare, endast ”det är svårt” eller ”mycket svårt”. Kort därefter beger sig Korn till bröllopet som han inbjudits till; det är paret Schiffmans dotter som ska gifta sig. Under middagen pratar Korn med några av gästerna men kontakt uppstår aldrig. Man möts inte, vare sig det är musik eller politik man talar om. Korn är en främling bland sina egna. Till slut bryter gästerna upp och var och en går hem till sitt. Korn tar tunnelbanan hem. När han kommer upp på gatan ser han att han har åkt fel för han befinner sig inte på Brodway som han borde. Han vet att hans rum inte ligger så långt därifrån, så han bestämmer sig för att gå hem, genom Central Park. Där blir han nerslagen. Han blir liggande på marken. Han överlever inte.

Novellen avslutas med att vi får titta in hos några av personerna som vi mött tidigare. Vad gör de i samma stund som Korn drar sitt sista andetag? Följande utspelar sig hos paret Schiffman. Abraham, iklädd pyjamas, säger till sin fru: ”’Den där mannen som är din kusin, han är nog mycket trevlig, måhända är han en stor musikkännare, men jag tror inte att han kommer att lyckas särskilt väl på den här kontinenten.’ – ’Tror du inte det?’ frågade Else Schiffman och hennes tankar vandrade åt ett annat håll.” På nattåget mot Florida ligger den nygifta June och funderar på framtiden. Kanske kan Walter Korn undervisa hennes barn i musik? Professor Schneider lägger sista handen vid en stor avhandling, han är mycket nöjd: stilen i hans arbete är mästerlig, där finns en direkthet, en värme. Han läser igenom de sista raderna i arbetet ”Beethoven och humanitetstanken”. Där finns uttryck som humanitetens tanke, förbrödring, det omedelbara språket, den välsignade vägen från människa till människa. Han tittar ut genom fönstret och ser hur snön faller över Central Park, den lägger sig på taken, och den lägger sig där ute på öarna, på Ellis Island, Governors Island, Bedlows Island, den lägger sig vid frihetsgudinnans fötter, på hennes huvud och axlar medan hon räcker fram sin elektriskt upplysta fackla mot ankommande resenärer.

Några avslutande ord av Karl-Markus Gauss

Karl-Markus Gauss, född 1954, är bosatt i Salzburg. Han är essäist, kritiker och skriver för stora tidningar som Die Zeit, Neue Zürcher Zeitung och Die Presse. År 2001 tilldelades han den österrikiska bokhandelns pris för tolerans i tanke och handling. Nedanstående citat är hämtat ur Gauss’ recension av Hochzeit in Brooklyn. Sieben Erzählungen (Verlag Neue Kritik, Frankfurt am Main, 1995), publicerad i Neue Zürcher Zeitung 95.07.29.

”[Hermann Grab har aldrig kommit att ingå i den litterära kanon] Av de tyskspråkiga berättare som har sina rötter i Prag och dess speciella förhållanden är han ändå en av de mest betydande; ingen har väl skildrat exilen så hjärtgripande återhållsamt, så taktfullt diskret och ändå så oförskräckt precist som han. […] Berättelsen ’Ruhe auf der Flucht’ var den som låg Grab själv närmast hjärtat; de knappa 25 sidorna2 i denna lugna och kultiverat återhållsamma, i namnlöst elände utmynnande berättelse lär oss mer inträngande än tjocka romaner och grundliga studier vad hemlöshet, rotlöshet, fördrivning, exil vill säga. […] Grab gestaltar sin berättelse som ett rikt instrumenterat musikstycke, varje person har sin omisskännliga klang, fångas på sitt unika vis, och i växelspelet kommer alla dessa personer samman i ett alldeles opatetiskt rekviem, ett rekviem över en borgerlig kultur som går under, över en livsform präglad av diskretion och taktfullhet, som nu blir till ett dödligt hinder. Den som fortfarande hyser respekt för sin nästa och finner det opassande att slåss för att ta sig in i en ambassadbyggnad, den personen missar de sista chanserna att undfly kontinenten som blivit en fälla. Hermann Grab skildrar denna epok genom de små gesterna hos människor som trängts ut i marginalen, han ser historien i det tysta misslyckandet, i det sätt på vilket kvinnor och män, representerande det gamla Centraleuropa, obemärkt krossas. Stillsammare än så har orättvisan sällan skildrats och tydliggjorts i litterär form, mer diskret har den knappast gestaltats i en berättelse. När ska man äntligen kunna skriva om Hermann Grab utan att tvingas beklaga att han fortfarande väntar på att bli upptäckt?”

1 En av Grabs berättelser heter "Die Advokatenkanzlei" (Advokatkontoret). Den ingår i Hochzeit in Brooklyn. Sieben Erzählungen. Övers. anm.

2 I den aktuella utgåvan omfattar berättelsen dock 34 sidor. Övers. anm.