Som förläggare var jag under en tid på jakt efter böcker som dels skulle vara skrivna på franska och dels ha någon anknytning till Central- och Östeuropa. Ingen av böckerna jag hittade föll mig dock riktigt på läppen, varför jag fortsatte att leta. För några månader sedan hittade jag en roman av Claude Gutman, Les passages, på stadsbiblioteket i Lund. Den handlar om en ung judisk man i Frankrike som lyckades med det som hans föräldrar inte lyckades med: att överleva förintelsen. I boken förekommer människor med tyskklingande judiska namn, fragment av en sångtext på jiddisch, en handfull ord på detta språk samt personer med rötterna i Polen. Trots att jag vid det laget redan kände till Anna Langfus och Cyrille Fleischmann var det nog först nu som jag upptäckte att Frankrike har åtskilliga judiska författare av östeuropeiskt ursprung och att detta kommer till uttryck i deras böcker. Jag stötte på författare som Annette Muller, Henri Raczymow, Jacques Lederer, Yaël Hassan, Daniel Goldenberg och Robert Bober. Denna artikel kommer att handla om Claude Gutman och Robert Bober.

Claude Gutman

Biografi

Claude Gutman föddes 1946 i det då brittiskkontrollerade Palestina. Han växte upp på en kibbutz. Vid sex års ålder emigrerade han med sin far till Frankrike. Där fick han stifta bekantskap både med barnhem och ett antal styvmödrar innan en äldre släkting tog hand om honom. Under studieåren engagerade han sig politiskt – han var ett barn av maj 68 ut i fingerspetsarna. Efter studierna arbetade han som lärare i litteratur. År 1983, när han redan i många år skrivit för vuxna, övergick han till att skriva för barn. Hans första bok, Toufdepoil, blev en stor framgång. Han övergav läraryrket för att ägna sig åt förlagsarbete parallellt med det egna skrivandet. Han arbetade på förlagen Gallimard och Seuil. Flera av hans böcker berör förintelsen och dess följder. För ungdomar (från 11 år som det står på omslaget) har han skrivit en trilogi som fick stor framgång. Den utspelar sig i Frankrike och handlar om den judiske tonårspojken David under och efter andra världskriget. Delarna heter La maison vide; L’Hôtel du retour; Rue de Paris. Den har översatts till tyska och italienska (kanske fler språk); på engelska och holländska föreligger (förefaller det) endast första delen.
Gutman är mycket intresserad av politik och psykoanalys. (Källa: www.gallimard-jeunesse.fr)

Tankar kring det lästa

Jag har läst Les passages. Huvudpersonen Joseph Katz återvänder med båt till Frankrike från Palestina. Året är 1946 och Joseph är tjugotvå år. Han har mycket svåra upplevelser bakom sig. Han stannade kvar i Frankrike under kriget och lyckades överleva. Det var först efter krigsslutet han gav sig av till Palestina. Allt han hade med sig när han tog sig ombord på fartyget – han åkte som fripassagerare – var ett foto av föräldrarna. Detta foto fick han i samband med ett besök han gjorde hos makarna Rosenblatt efter befrielsen. Vid detta tillfälle berättade herr Rosenblatt att Josephs föräldrar var döda. Hittills hade Joseph bara vetat att föräldrarna arresterats i den stora razzian mot judarna den 16 juli 1942, den så kallade Le Vel’ d’Hiv’. I den razzian medverkade franska poliser. Rosenblatt berättade för Joseph om hur han och hans fru tidigt på morgonen fått påhälsning av polisen och beordrades att packa en resväska. Därefter begav de sig till uppsamlingsplatsen. På vägen träffade de på Josephs föräldrar som också de var på väg. Makarna Rosenblatt och Katz – Ida och Schlomo – bestämde sig för att hålla ihop. Från Vel’ d’Hiv’, där de tillbringade fyra dagar, transporterades de till lägret Drancy. Där var förhållandena mycket svåra. Schlomo Katz dog i dysenteri. Rosenblatt, som var slaktare, visste att den som kunde intyga att han var verksam inom pälsbranschen blev frisläppt. Rosenblatt skrev till sin syster (han fick betala en ordentlig muta till en polisman för att få iväg brevet) och efter ett tag kom ett brev med ett intyg. Makarna Rosenblatt släpptes. En månad senare fick de ett brev där det stod att Ida Katz var död. Nu visste alltså Joseph att hans föräldrar inte längre var i livet. Han hade dock gjort allt han kunnat för att rädda dem. En julidag 1942 hade han av en kamrat fått veta att de franska myndigheterna nästa dag planerade en stor razzia mot judarna. Joseph försökte få fadern att förstå att han och modern befann sig i fara och att de måste gömma sig. Men fadern var mycket auktoritär och sträng. Sonens varningar fnyste han åt. För modern var det otänkbart att gå emot sin man. Joseph kunde inget göra. Han gick sin väg. Det var sista gången han såg sina föräldrar.

Efter det att herr Rosenblatt berättat om brevet som bar bud om Idas död gick Joseph sin väg. Han återvände lite senare och bad att få det foto av föräldrarna som han sett hemma hos Rosenblatts. Därpå följer resan till Palestina och ett år senare återkomsten till Frankrike. Tillbaka i Paris söker han på nytt upp makarna Rosenblatt. Han är bitter på dem; han tycker att de har svikit hans föräldrar. Joseph är fast besluten att inte förlita sig på någon annan än sig själv. Den här gången berättar herr Rosenblatt om tiden i den judiska byn, shtetln, i Polen där han vuxit upp tillsammans med Josephs far. Där rådde stor fattigdom och till på köpet drabbades byn av en grym pogrom. Många byinvånare dödades men Josephs far och herr Rosenblatt klarade sig. Här finns kanske en del av förklaringen till varför Schlomo senare kom att behandla sin son med sådan stränghet och hårdhet.

Bokens handling utspelar sig på två tidsplan: dels i nutid, det vill säga hemkomsten från Palestina och tiden därefter, dels i det förgångna, det vill säga tiden före resan till Palestina 1945. Dessa två tidsplan varvas och övergångarna sker ibland nästan omärkligt.

Efter hemkomsten från Palestina följer Joseph med herr Rosenblatt till l’Amicale, som är en judisk förening för inbördes hjälp och stöd. På detta möte uppstår en hätsk debatt mellan en kommunist och en icke-kommunist. Joseph får pengar av föreningen. Rosenblatt är dess ordförande och han försöker hjälpa Joseph på olika sätt.

År 1940, när tyskarna närmade sig Paris och luften surrade av rykten, valde Joseph att lämna hemmet och stå på egna ben. Efter ett tag erbjöd en kamrat honom ett litet rum. Kamraten hette Élie och var med i motståndsrörelsen. Joseph blev indragen i rörelsens aktiviteter. En dag när Joseph besökte sina föräldrar tog fadern fram tre gula tygstjärnor som Joseph skulle sy fast på kläderna. Men han slängde dem på golvet och vägrade att befatta sig med dem. Fadern resonerade helt annorlunda; det är viktigt att följa bestämmelserna, att ha klara papper – då lever man säkrare.

Élie försåg Joseph med ett falskt identitetskort och pengar så att han kunde betala för rummet varje månad. Det var också Élie som varnade honom för att den franska polisen nästa dag skulle organisera en stor razzia mot judarna. Därefter gav sig Élie av och Joseph återsåg honom aldrig.

Åter till handlingens nutid. Joseph skaffar sig identitetshandlingar hos polisen. För att få dem krävs att makarna Rosenblatt följer med dit. När han fått handlingarna flyttar han från makarna Rosenblatt. När Joseph går ut genom dörren för sista gången ropar herr Rosenblatt: ”Joseph! Joseph! Jag svär! Vi kunde inte göra något för dina föräldrar.”

Joseph arbetar ett tag i herr Weissenbergs firma; också han är med i l’Amicale. Efter en tid uppsöker Joseph en annan man som han är flyktigt bekant med, herr Baumann. Han har förlorat fru och två döttrar i förintelsen. Han är kommunist. För honom berättar Joseph om sina aktiviteter under kriget. Han berättar om den ensamme lille judiske pojken Daniel som han en dag mötte på gatan. Det visade sig att hans föräldrar gripits och att han var ensam. Joseph tog hand om honom. Joseph hade inte längre rätt att utnyttja rummet som Élie ordnat åt honom – det meddelade Élie när de sågs för sista gången – men gjorde det ändå. En kväll dök en motståndsman upp och krävde att få rummet för sig själv. Joseph och hans skyddsling gav sig av. Joseph vände sig till makarna Gilles som bodde i samma hus som hans föräldrar bott i fram till den 16 juli 1942. Joseph kände herr och fru Gilles sedan barnsben. Av dem fick han en adress dit han kunde vända sig. Han och Daniel tog en buss och åkte ut på landsbygden. De kom fram till den lilla byn och uppsökte adressen de fått. Joseph yttrade lösenordet. Nykomlingarna blev väl mottagna. Daniel fick det bra hos Marie och Émile som paret hette. De hade tagit emot fler barn än Daniel och en kväll bad Émile Joseph att föra flickan Simone till den södra delen av Frankrike, den fria zonen, där en ny familj väntade. Joseph måste överge Daniel: det fanns inget utrymme för känslor. Joseph fick fler uppdrag som gick ut på att beledsaga judiska barn till nya familjer. Efter kriget fick han veta att Marie och Émile blivit förrådda och att Daniel inte längre var i livet. Ännu en svår förlust för honom. Dessutom tvivlade han på det han gjorde efter befrielsen. Om barnen som han hjälpt visade sig ha till exempel en faster eller moster i livet, så sökte han upp barnen för att föra dem till släktingarna. Men Sarah, Esther och Jacob hette nu Nicole, Estelle, Jacques. De hade vuxit samman med människor, ”enastående bönder”, som älskade dem och med kamrater som blivit som syskon för dem. ”Jag har fått små barn att gråta”, sade Joseph under samtalet med herr Baumann.

Baumann och Weissenberg har olika livsåskådningar; den senare är företagare och står långt från ”bolsjevikerna”. Samtalet med Baumann resulterar i att Joseph lämnar Weissenbergs firma och i stället börjar arbeta på ett barnhem för judiska barn som förlorat sina föräldrar. Detta och nio andra barnhem med sammanlagt 700 barn drivs av organisationen Commission Centrale de l’Enfance. Baumann har en ledande befattning inom denna organisation. På barnhemmet undervisas barnen i jiddisch. Till en början trivs Joseph. Barnen skriver av artiklar ur kommunistpartiets tidning L’Humanité och sätter upp dem på väggen. I dessa artiklar hyllas Thorez och Stalin. Joseph börjar dock störas av bristen på äkta kommunikation på barnhemmet. Han vill lära känna dem som arbetar där, men de tiger om sig själva. I barnhemmets egen sång finns följande två rader: ”Tillsammans, tillsammans, det är vår devis”. Joseph ser att allt som sker på barnhemmet genomsyras av detta ”tillsammans”. Men alltför mycket kollektivism kväver individen. Joseph menar att sanningen förvrids på barnhemmet. Judarna som mördades av nazisterna dog inte i den stora antifascistiska kampen, inte heller ”för Frankrike”. Nej, de dog – menar Joseph – eftersom vissa människor bestämt att de skulle göra det och eftersom de lyckades i sina planer. Joseph för ett inre samtal med Daniel, den lille pojken: ”Säg till dem, Daniel, att du inte hade något med det sovjetiska folket att göra, förklara det för dem. De är på väg att stjäla minnet av dig. De använder sig av dig. De har inte rätt att göra det.”

Under ett samtal med ett av barnen på hemmet vill Joseph förklara att människorna och världen inte kan delas upp i svart och vitt. Barnet skvallrar för en av lärarna som nu riktar sina anklagelser mot Joseph: han har talat illa om Röda armén, ställt sig på amerikanernas, imperialisternas sida. Baumann kommer till barnhemmet och uttrycker sin besvikelse över Joseph. Han ger sig av. Det sista han gör är att ge ett av barnen, som han fått fin kontakt med, en kram. Där slutar Claude Gutmans lärorika roman.

Robert Bober

Biografi

Robert Bober föddes den 17 november 1931. (Just i dag, i skrivande stund, är det den 17 november; detta märkliga sammanträffande blev jag varse alldeles nyss!) Bober föddes i Berlin. Föräldrarna var polska judar. År 1933 emigrerade hans familj till Frankrike. Familjen undkom Vélodrome d’Hiver (Vel’ d’Hiv’), den stora razzian mot judar i juli 1942, tack vare att man blev förvarnad. Vid sexton års ålder kom han i skräddarlära och arbetade därefter, fram till 1953, som skräddare och tillskärare. Därefter arbetade han som ledare på feriehem och ledde terapeutiska projekt med psykiskt sjuka personer, däribland barn som under kriget förlorat all social förankring. På femtiotalet lärde Bober känna regissören François Truffaut och blev dennes assistent vid inspelningarna av Skjut på pianisten och Jules och Jim. År 1967 gjorde Bober sin egen första dokumentärfilm för teve. I dag anses Bober vara en av Frankrikes mest erkända dokumentärfilmare. På sextio- och sjuttiotalen handlade hans filmer framför allt om den omedelbara efterkrigstiden och följderna av förintelsen. Av filmerna kan nämnas La génération d’après (1971; ’Generationen efter’) och Réfugié provenant d’Allemagne, apatride d’origine polonaise (1976; ’Flykting från Tyskland, statslös av polskt ursprung’); den senare handlar om tyska judar av polskt ursprung och deras flyktingtillvaro i Frankrike. Sedan åttiotalet är Bober sysselsatt med att göra författarporträtt; han har gjort filmer om Paul Valéry, Gustave Flaubert och Georges Pérec. Bober och Pérec var vänner. Tillsammans gjorde de filmen Récits d’Ellis Island (1980; 1994 utkom en bok med samma namn). År 1993 kom boken Quoi de neuf sur la guerre? (’Något nytt om kriget?’), som var Bobers debut som romanförfattare. För den erhöll han utmärkelsen ”Prix du Livre Inter”. Bobers böcker föreligger i engelsk och tysk översättning (med undantag för Berg et Beck som inte förefaller vara översatt till engelska): Quoi de neuf sur la guerre?/ What News of the War/ Was gibt’s Neues vom Krieg?; Berg et Beck/ Berg und Beck; Récits d’Ellis Island/ Ellis Island/ Geschichten von Ellis Island. (Källa: www.literaturfestival.com)

Tankar kring det lästa

Jag har läst Quoi de neuf sur la guerre?

Quoi de neuf sur la guerre? är en mycket fin bok, lågmäld, skriven på ett klart och enkelt språk. Jag tar hjälp av baksidestexten till Quoi de neuf sur la guerre? (Gallimard 2002):
”Något nytt om kriget?
I princip ingenting, eftersom det är slut.
Året är 1945-1946 och vi befinner oss i en ateljé för tillverkning av damkonfektion på rue de Turenne i Paris. Där finns herr Albert, chefen, och hans hustru, Léa. Deras barn Raphaël och Betty. Léon som sköter pressningen. Mekanikerna Maurice, som överlevt Auschwitz, och Charles vars hustru och barn inte har kommit tillbaka. Och fru Paulette, fru Andrée och Jacqueline som svarar för det sista stadiet i tillverkningsprocessen. Det handlar om deras relationer och anspråk på lyckan.
I herr Alberts ateljé talar man egentligen inte om kriget. Man rör sig bara runt det, även om det ibland, utan förvarning, kommer instormande. Då kolliderar skratten och tårarna och man vet aldrig vilken av de två känslorna som till slut ska avgå med segern. ’De som har en riktig inställning till livet’ föreslår då helt enkelt att man ska dricka en kopp kaffe eller ett glas te med lite jordgubbssylt i botten.
1981-1982. Trettiofem år senare, något nytt om kriget? Inget nytt om kriget. Som herr Albert sade 1945: ’Tårarna är det enda lager som aldrig uttöms.’”

Bober tillägnar boken minnet av sina föräldrar. Boken har två delar. Den första delen utspelar sig alltså under åren 1945-1946 och den andra 1981-1982. Den andra delen utgör ett utdrag ur Raphaëls dagbok. Där berättas bland annat om att antisemitiska slagord klottrats på UJRE:s lokaler (L’Union des Juifs pour la Résistance et l’Entraide; ’Judiska förbundet för motstånd och ömsesidig hjälp’; detta förbund fanns redan under kriget). Det berättas också om det judiska samfundets årliga minnesstund på begravningsplatsen Bagneux i Paris. Vid detta tillfälle, som äger rum mellan Rosh Hashanah och Yom Kippur, minns man alla som försvunnit. Lutade mot muren som omgärdar begravningsplatsen står några tiotals baner med guldfärgade inskriptioner: Vänföreningen Brest-Litovsk, Barnen i Kielce, Demblins Vänner, Lasks Vänner, Szydlowiecs Vänner, Radoms Vänner… Raphaël uppsöker den gravsten som är rest över dem som kommer från staden Radom. Runt stenen samlas några tiotals medlemmar av Föreningen Radoms Vänner. Sekreteraren läser upp namnen på dem som gått under i förintelsen. Etner Fischel, Berger, Lejzer; Epsztein Icek, Drezla, Herchel… Vid ett tillfälle överlämnar han listan till en annan person. Det gör han när han nått fram till sin egen familj: han får höra namnen på sin far, mor, bror, fru och son läsas upp.

Första delen inleds med ett citat ur Spelman på taket (av Sholem Aleichem): ”Vet ni vad, Reb Sholem Aleichem, låt oss tala om något glatt: Något nytt om kriget?” (Min översättning.) Den första delen av boken består av ett antal kapitel; i varje kapitel är det en person som för ordet. I det första kapitlet, som har rubriken Abramowicz, är det Maurice Abramowicz som kommer till tals. Så här börjar boken: ”Mitt namn är Abramowicz, Maurice Abramowicz. Här i ateljén kallar man mig Abramauschwitz. Till en början för att det fick oss att skratta. Numera snarare av gammal vana.” Läsaren får inblickar i judiskt liv i Paris omedelbart efter kriget. Så till exempel åker Raphaël och Betty på läger som ordnas av organisationen Commission Centrale de l’Enfance (se även Les passages ovan!). Några avsnitt ur boken minns jag särskilt väl. Kapitlet ”Präzisions-Uhren-Fabrik” (Fabriken för precisionsur) är ett sådant. I detta kapitel berättar en vän till Raphaël, Joseph, om sin tid som ledare på ett barnhem för tjugofem barn som överlevt kriget men vars föräldrar deporterats. Josephs berättelse om pojken David och hans precisionsur är mycket gripande. Pojken hade fått klockan av sin far och nu utgjorde den hans enda länk till föräldrarna. Den var så oändligt viktig för honom. I ett annat kapitel berättar Maurice om ett intimt möte med en flicka i Paris. Hon hade ingen aning om vad det var för ett nummer han hade intatuerat på armen… I samma kapitel berättar han om en händelse som utspelade sig när han var fjorton år och fortfarande bodde i Polen. Han hade satts i lära hos en skräddare i Szydlowiec. Första dagen blev Maurice anvisad en plats och tilldelad arbetsuppgifter. Efter ett tag kom en kvinna in i rummet och slog sig ner på sin pall mitt emot Maurice. Den var lite högre än Maurices pall. Hon var alldeles obeskrivligt vacker, smärtsamt vacker. Han vågade knappt titta på henne. En dag tyckte han sig uppfatta att hon inte längre hade några vita trosor på sig under kjolen. Så följde en tid då Maurice regelbundet måste besöka toaletten för att lätta på trycket. Allt detta är beskrivet med ömsinthet.

Allra sist i boken finns en sida där Bober förklarar ett par saker. Han skriver att boken i fråga förmodligen aldrig skulle ha sett dagens ljus om han inte mellan åren 1947 och 1953 hade arbetat i ett flertal ateljéer. Han tackar chefer och arbetare samt vänner; bland andra nämner han Georges Pérec och André Schwartz-Bart, vilka figurerar i boken under olika namn.

Per Nilson
(hösten 2006)