I Maramureş i norra Rumänien levs livet som förr, i byar där årstidernas rytm styr tillvaron

Bogdan-Voda.

Provinsen hukar sig nedanför Karpaternas bergskrön och har en ålderdomlig prägel av hemvävt ylletyg, väderbitna träkatedraler och levande traditioner. Det tycks som om tiden hejdat sig just här, gjort en paus för att hämta andan och låtit gårdagen följa med en bit in i vår tid.
Vårdagen är högblått genomskinlig. Hotellfönstrets utsikt bjuder en oändlig rymd. I öster skymtar Karpaternas taggiga silhuett, ännu med en hätta av snö. Västerut, mot en kuliss av lägre utlöpare till Karpaterna, tar ängar och åkrar vid. På fälten har vårbruket inletts.
Hästarnas seldon rasslar, och bönderna driver högljutt sina djur framåt. Traktorer används knappast – tegarna är för små och ligger ofta högt. Stillheten är svindlande och minsta krusning fortplantas långväga.
Maramureş är inte mycket mer än några glömda dalar, klämda mellan Karpaternas krön i norra Rumänien. I söder gränsar provinsen till det sägenomspunna Transsylvanien.
Men Maramureş är än mer okänt, och har inte haft någon Dracula som marknadsförare. Ett kärvt och storslaget landskap, där 1900-talet ännu inte helt fått fäste.

Över ett glas horinca

Pensionatet med utsikten ligger i en by med det osannolika namnet Ocna-Şugatag. Det sköts av Gavril och hans hustru Maria. Mat och husrum bjuds mot en ringa penning och avtalet beseglas med ett glas horinca, en hembränd, bitande stark äppelsnaps. Drycken värmer i den småkulna vårkvällen, och går rakt ut i blodet. Samtidigt känns mina bristande kunskaper i rumänska mindre besvärande.
Gavril tillhör väl inte Maramureş mest blygsamma invånare. Några och 40 år, med ett varggrinsleende. Han är pojkaktigt burdus – i en stad hade han varit street-smart. Ena stunden håller han rumänska språklektioner vid köksbordet, i nästa drar han med mig för att bära ved till husets många kakelugnar. Allt med samma intensitet.

En levande tradition

Bekantskapen med Gavril och Maria öppnar dörrar till detta trolska landskap, fortfarande med djupa rottrådar till en bondekultur som bara är ett minne i Västeuropa.
För så är det: här lever sedvänjor, som dött ut på andra håll. Märkligt nog har förklaringen till detta också en politiska dimension.
Maramureş har alltid bebotts av rumäner, men också av ungrare, ja här finns till och med några ukrainska byar.
När de rumänska kommunisterna tog över 1945 ville de framhäva att området historiskt sett varit rumänskt och inte ungerskt. Därför främjades från officiellt håll rumänska seder och bruk. I denna kamp blev till och med folkdräkterna ett vapen.

Vårfest i Hoteni.

Vårens ankomst firas

I Maramureş slår våren inte bara ut i naturen, utan även i skepnad av byarnas traditionella fester, där ljusets återkomst och det nya bondeårets början firas.
Gavril och Maria bjuder mig med till den oansenliga byn Hoteni (uttalas ”Hotenj”) och deras släktingar där. Just i denna by äger en av de mest kända vårfesterna rum.
Första söndagen i maj koras den förste som börjar arbeta i vårbruket till ”plöjarkung”.
En plogliknande träställning, smyckad med nyutslaget grönt och broderier i brokigt granna färger, dras i procession genom byn. Plöjarkungen har en hedersplats vid slutet av det stora träschabraket. Byns unga män bär den rangliga plogen. Ett omtyckt nöje är att försöka knuffa kungen från hans tron.

Snapsdoftande följe

Procession är en alltför högtidlig beteckning på det vindlande och snapsdoftande följe som drar genom byn. PET-flaskor med hembränd horinca går från mun till mun och främlingen bjuds lika självklart en munfull. Ynglingarna i sina färggranna västar är snart pustigt svettiga.
Tåget når sitt mål – en festplats vid ett mindre vattendrag, där plogkungens ansikte tvättas rent. Det är en symbol för rena fält, en bön om en god skörd.
Vårfesten, kallad ”La Tinjaua”, har anor ända från romartiden. Det påstår i alla fall en del historiker. Den är ännu inte ett kostymspektakel för besökare. Deltagarna går bakom sina egna plogar när festen är över.

Bröllop i Hoteni.

Byspelmannen bjuder in

Firandet fortsätter hos Gavrils och Marias släktingar. Ett får helsteks över öppen eld. Faten dignar av hemlagade sarmale, ett slags kåldolmar, av fyllda paprikor och syltade gröna tomater. Den rustika gästfriheten och det uppriktiga intresset för främlingen skär rakt genom alla språkbarriärer. Samma verkan har byspelmannen Vasile Cuptas musik. Områdets avskildhet har bevarat en säregen musik, där en fiols febrila staccatorym utgör stommen. Vasile Cupta har ett lågmält sätt men en desto vildare fiol.
”Detta är byns egen musik”, berättar han, den musik han själv lärt sig utantill som pojke och som han nu i 60-årsåldern bemästrar briljant.
Några av bymusikanterna – gitarr, trummor möter upp. Takten stampas i trägolvet. Spelmannen gnider fram toner som det varken finns eller behövs några noter till.
Den livliga rytmen tillhör Maramures lika mycket som kvinnornas traditionella svart- och rödrandiga förkläden.
Vasile lägger den kära felan åt sidan och försvinner ut. Strax är han tillbaka med en flaska snaps och en burk honung. Med ögat som mått och med spjuveraktig min häller han honung i flaskan och skakar om. Resultatet blir en gyllengul fattigmanslikör, speciellt för gästerna.

Kofösaren i byn Budesti.

Unikt kulturlandskap

Att möta människor här är lätt, trots språkhinder. Nyfikenheten på främlingar är stor och turisterna än så länge få. Men nu går utvecklingen snabbt. Bruket att bära folkdräkter i vardagen är i starkt avtagande. Videoapparater och CD-spelare är inte längre okända företeelser, som för bara några år sedan.
Men landskapets ursprunglighet lär inte utvecklingen kunna rå på. Som riktmärken i detta landskap, så ofta mot en bakgrund av berg och skog, fungerar träkyrkornas spejande spiror.
De uråldriga kyrkorna, med en patina som om de vuxit ur själva marken, är massiva tempel i ek. Några av dem finns på FN:s lista över världskulturarvet.
Utanför en av dessa kyrkor, där jag kort stannat till, står några av byns barn, 8-10 år gamla. De små händerna sträcker fram en i hast improviserad bukett ängsblommor. Reflexmässigt räcker jag dem några småslantar. För sent inser jag att pengar inte hör hemma just här och just nu. Ansiktenas uttryck av förvåning, nästan förfäran, följer mig än.

Surdesti.

(1996)