Tavla i skolkorridoren, Kruščica (by utanför staden Bela Crkva, Serbien). Slåss? "Nej!" - Vara vänner? "Ja!"

---

INLEDNING

Resan till Vojvodina 2012 resulterade i ytterligare fyra artiklar publicerade här på Kultur i öst (kulturiost.se; klicka därefter på "Möten med människor och platser" och slutligen på "Tema fd Jugoslavien"):

Åter i Vojvodina, Serbien (2012)

Montenegrinsk mellanlandning (2012)

Bilder från staden Báčsky Petrovec - slovakiskt centrum i Vojvodina (2012)

Bilder från Belgrad (2012)

-----------------------------------------------------------------------------------

Under hela resan i Vojvodina fanns tankarna på 90-talets jugoslaviska inbördeskrig i mitt huvud, om än inte lika akut som under resan till Novi Sad, Sarajevo och Dubrovnik 2003. Den gången tågluffade jag och jag minns den oro jag kände när jag från tåget tittade ut över det till synes oändliga, närmast bedövande mäktiga slättlandet mellan Subotica och Novi Sad. Jag hade följt 90-talets krig noga i massmedia, varje dag rapporterades det om hemskheter. Serber stred för att områden i Kroatien och Bosnien med stor serbisk befolkning skulle anslutas till Serbien; kroater för att områden i Bosnien skulle inlemmas i den bosnienkroatiska republiken. Ett krig med fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkningen: etnisk rensning, våldtäkter, många döda och många flyktingar, inte minst kom de till Sverige. Jag var naturligtvis medveten om att det inte enbart var serber som gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser utan också kroater och muslimer. Serber stred mot kroater i Kroatien och mot kroater och muslimer i Bosnien. Till slut stred också kroater och muslimer mot varandra där.

Jag upplevde Novi Sad den gången för nio år sedan som fattigt, slitet, deprimerande, olyckligt. Den känslan infann sig inte alls sommaren 2012. Min rädsla var borta, staden utstrålade inte längre fattigdom, även om jag vet att människor fortfarande har svårt att hitta ett arbete, att få ekonomin att gå ihop, att lönerna ofta är låga. Mitt besök i Vojvodina 2010/11 och mötena med serber hade bidragit till en mer avslappnad attityd, och den förstärktes ytterligare under min resa 2012.

Och ändå var jag närmare "mörkrets hjärta" denna gång än någonsin tidigare, om än bara vid ett tillfälle. Det var när en 40-årig serb berättade för mig att han skjutit ihjäl två personer för tjugo år sedan och att han inte kände någon ånger. Han sa inte att det hade med kriget att göra men allt tyder på det. Jag frågade inte mer, jag ville inte veta.

På bussen från Belgrads flygplats till centrum och därefter på bussen till Novi Sad samtalade jag med en ung kille från Montenegro som studerade i Novi Sad. I början av vårt samtal slog han fast: Serbien förtalas i väst av tevekanaler som BBC och CNN (jag tror att det var den kanalen han nämnde), vi serber framställs som dåliga. Han nämnde slaget på Trastfältet (Kosovo polje) 1389, när serberna kämpade tappert mot en numerärt överlägsen turkisk här och förlorade. Slaget spelade en viktig roll i Miloševićs starkt nationalistiska retorik. Jag påpekade att 8000 muslimer - män och unga pojkar - mördades i Srebrenica (historikerna talar om 7000-8000). Nej, nej, svarade killen, de var inte alls så många. Jag har släktingar där som vet vad som hände. Dessutom föregicks Srebrenica av att muslimer mördade serber i samma trakt. Jag sa att jag inte kände till det, men att om det var sant så gick det naturligtvis inte att försvara. Jag sa till honom: "Var gärna stolt över att du är serb men inte till den grad att du tar krigsförbrytare i försvar." Jag tänkte: om muslimer eller kroater hade skjutit ihjäl 7000-8000 serber skulle han kanske tala om 10 000 döda serber? Kanske var jag orättvis? Jag rådde honom att inte till varje pris identifiera sig med sitt folk utan snarare med goda principer frikopplade från nationalitet – då dras inte gränsen mellan olika folk utan mellan dem som omfattar de goda principerna och dem som inte gör det. Jag påpekade att serberna utförde brutala etniska rensningar i Kroatien (till exempel striderna om Vukovar och Osijek) i början av kriget och att kroaterna i slutet av detsamma (1995), i syfte att återerövra områden från serberna, gick till hårt militärt angrepp (Operation Storm) med mycket stort mänskligt lidande som följd. I Kroatien (serien Landguiden), utgiven av Utrikespolitiska Institutet, kan man läsa: "'Operation Storm' tog bara tre dagar och kroaterna gjorde sig skyldiga till betydande brott mot krigets lagar."  Mitt ressällskap berättade att hans mamma arbetade på den montenegrinska ambassaden i Syrien och att det är ett bra land. Vi kom fram till Novi Sad och sa hej då till varandra. Ingen av oss hade höjt rösten, vi hade fört ett lugnt samtal.

På en folkmusikklubb i Novi Sad hade jag ett långt samtal med en kvinna som bott några år i Kanada. När jag sa att jag följde 90-talets krig noga i massmedia, svarade hon: du menar väl inte BBC och CNN? Vårt samtal böljade fram och tillbaka. Jag vinnlade mig om att inte vara tvärsäker, för det är ju så mycket jag inte känner till. Jag sa det också: "Jag bor inte i det här landet, det är mycket jag inte vet. Jag har min utgångspunkt och du har din." Kvinnan menade att de stridande serberna i Bosnien skyddade serberna. Jag påpekade att Srebrenica aldrig kan betraktas som en försvarshandling, och hon protesterade inte uttryckligen mot det. Hon sa att på Titos tid var det bra i Jugoslavien. Hon menade också att Khadaffi var en bra man, till skillnad från det som händer där nu. Jag menade att störtandet av en tyrann tyvärr inte är en garanti för att framtiden ska bli bra. Strax innan jag skulle gå till restaurang Domino, som kvinnan tipsat mig om, kom en man in i lokalen. Han hade armen i bandage och såg ut som en förlorare. Kvinnan berättade att han flytt från Bosnien. Om han hade stannat kvar där skulle hans liv vara i fara. Han hade inte mycket att leva av. Min samtalspartner ville att jag skulle komma tillbaka och berätta hur det var på Domino, men väl där träffade jag en medlem av den ungerska minoriteten – en kvinna som numera bodde i Sverige. Hon åt middag tillsammans med sin mor och far. Hon föreslog att jag skulle följa med dem till badstranden vid Donau och det gjorde jag. Därmed uppfyllde jag inte mitt löfte till kvinnan på folkmusikklubben att komma tillbaka. Ett band som spelade romsk folkmusik skulle uppträda där med början klockan ett på natten. Jag hade gärna gått dit om det inte varit så sent.

Vilken är min bild av det jugoslaviska inbördeskriget under 90-talets första hälft? Vad utlöste det? Under åttiotalet försämrades ekonomin i Jugoslavien. Folk oroade sig för hur det skulle gå med privatekonomin. De var frustrerade. Milošević (serbisk president från 1989) behövde avleda serbernas uppmärksamhet från det ekonomiska misslyckandet. Han spelade det nationalistiska kortet. På 600-årsdagen av slaget vid Trastfältet i Kosovo höll han på just den platsen ett starkt nationalistiskt tal.

Kroatien och Slovenien var de rikare republikerna i Jugoslavien. De upplevde också att den serbiska delrepubliken och Belgrad spelade en alltför dominerande roll inom Jugoslavien. När de båda republikerna sommaren 1991 utropade sin självständighet, blev Miloševic rädd. Centrum – Belgrad – skulle gå miste om skatteinkomster med mera från de båda republikerna. Även den kroatiske ledaren, Tudjman, spelade det nationalistiska kortet.

Sommaren 1991 ingrep den federala armén (i praktiken Serbien) militärt mot Kroatien och Slovenien. Efter tio dagar upphörde stridshandlingarna mot Slovenien men striderna fortsatte i Kroatien - på den ena sidan den federala armén och serbiska friskaror, på den andra kroatiska styrkor. Striderna pågick fram till januari 1992. Vid det laget hade serberna lagt under sig en betydande del av Kroatiens territorium – områden där det bodde många serber och som serberna ville förena med Serbien.

Våren 1992 utropade Bosnien sin självständighet. Kriget hemsökte nu också denna delrepublik. År 1995 skrevs Dayton-avtalet under. Därefter har inga strider förekommit i Bosnien.

I slutet av åttiotalet sökte Milošević i Serbien fäste i en nationalistisk politik. Det gjorde också Tudjman i Kroatien sedan han valts till president 1990. Någon statsman som Václav Havel fanns inte. Politiskt befann sig de serbiska och kroatiska delrepublikerna i ett vakuum. Tito-diktaturen hade inte frambringat några statsmän, inga ansvarsfulla politiker med höga moraliska ideal. Om sådana hade funnits, om politikerna hade sagt: "Nu gäller det att komma överens, vi måste ha en ordnad skilsmässa", då skulle kriget nog inte ha brutit ut. Om politikerna hade talat ett fredens språk, om de med kraft och bestämdhet visat att de behärskade situationen och framför allt var besjälade av att komma överens - då skulle serber i östra Kroatien nog inte ha gripit till vapen, de skulle inte ha sagt: "Vi kan inte leva i en kroatisk stat, vi minns alltför väl vad de kroatiska fascisterna, Ustaša, gjorde mot oss under andra världskriget." Inte heller i Bosnien skulle serberna ha gripit till vapen, tror jag. Men: det förhärskande tankesättet var nationalstaten: "Jag är serb och kan endast leva i en serbisk stat." Eller från kroatisk sida: "Detta är vårt område i Bosnien, muslimerna ska tvingas till underkastelse." I brist på statsmän, som var besjälade av fred och vars tankevärld sträckte sig bortom idén om nationalstaten, återstod ett vakuum; det enda man hade att falla tillbaka på var idén om nationalstaten.

År 2000 tvingades Milošević bort från makten efter omfattande folkliga protester. Serbien har ansökt om medlemskap i EU och den nye presidenten Nikolić  – som kan anses som lite mer nationalistisk än den förre, Tadić – stödjer denna strävan. Det serbiska parlamentet har erkänt att Srebrenica ägt rum och fördömt det. Jag hoppas att människorna i det gamla Jugoslavien har förstått att statsgränser aldrig kan sammanfalla med etniska gränser (till exempel: områden i Bosnien med stor kroatisk befolkning ska tillhöra Kroatien): i det lapptäcke som området utgör leder ett sådant tänkande bara till lidande, förstörelse och död. Jag förstår mycket väl att det är bittert för många serber att man förlorat Kosovo. Det är den serbiska nationens vagga, här finns gamla ortodoxa kloster av stort kulturhistoriskt värde. Känslorna mellan albaner och serber är inte särskilt varma. De mentala och kulturella skillnaderna mellan de båda folken är måhända stora. Men de behöver inte älska varandra, bara låta varandra vara i fred. På sikt kan säkert en mer avspänd relation komma till stånd. Men för det krävs ansvarsfulla politiker med höga moraliska ideal, politiker som vill förmedla dessa ideal till sina befolkningar. Även de intellektuella har här en mycket viktig uppgift.

Under mina besök i Bela Crkva 2010/11 och 2012 har jag lite grand lärt känna två serber som var barn när inbördeskriget rasade. De är resonabla och måttliga. Visst har jag hört dem säga: "Åk inte till Kosovo!" Men också: "Min mors gudmor var albanska och hon var en mycket fin människa." Eller: "Vi har haft problem med albanerna i 400 år." En gång när vi satt och pratade gjorde jag följande invändning: "Men Milošević gjorde inte precis vackra saker i Kosovo”, och svaret blev: ”Det stämmer att han gjorde en del dåliga saker där, men…” (fortsättningen minns jag inte).

Sommartid är Bela Crkva en badort, folk kommer hit för att bada i någon av de många sjöarna. Vid Gradsko-sjön finns en stor mängd serveringar och restauranger. Copacabana är en av dem. Den drivs av några unga killar. En gång frågade jag en av dem som arbetade där om han varit i utlandet. Jag minns att han svarade att han besökt "vårt land" i Kroatien. Kanske menade han städerna Vukovar och Osijek, vilka utsattes för omfattande förstörelse i kriget.

Jag pratade lite grand - dock inte politik - med de unga fantastiska rock- och jazzmusikerna som spelade på den tjeckiska musikfesten i Bela Crkva. Jag har svårt att tro att de skulle vara upptagna av några nationalistiska tankar. Detsamma gäller de unga killarna som arbetar på Cinema Pub – vattenhålet nummer ett i Bela Crkva. Där spelas amerikansk/engelsk musik som Dylan, Neil Young, Johnny Cash, Rolling Stones, i taket hänger den brittiska flaggan och väggarna pryds av bilder på Dylan och Marilyn Monroe. Här hemma suckar jag ofta över att vårt samhälle är så amerikaniserat. Men på Cinema Pub i Bela Crkva gläds jag över det anglosaxiska inslaget – det känns hoppfullt, modernt, som ett steg bort från allt vad nationalism heter.

Till sist vill jag nämna några böcker som jag läst med största behållning. De behandlar Jugoslaviens historia, krigen 1991-1995 samt deras efterspel:

Balkan express: fragment från andra sidan kriget av Slavenka Drakulić (Ordfront 1993)

Besinningslöshetens år. Krönikor från Serbien av Stojan Cerović (Gavrilo förlag 1994)

Ett citat ur boken: "Serberna är kanske inte ett himmelskt folk, men de har valt att styras av människor som sitter på moln, håller hårt i dimman och ritar gränser i himlen. Det är oförskämt att till dessa personer säga att de jordiska bestyren går dåligt. Omvärldens misstankar mot dem är enligt dem själva bara värda förakt. Ju mer man hotar dem, desto högre klättrar de, som om de ville undkomma helt och förlora varje beröring med logiken och de jordiska lagarna."

Inte en fluga förnär: krigsförbrytare inför rätta av Slavenka Drakulić (Norstedt 2004)

En historia om Balkan: Jugoslaviens uppgång och fall av Sanimir Resic (Historiska Media 2006) 

Tito: folkets diktator av Björn Kumm (Historiska Media 2012) 

---

Källa:

Landguiden/Kroatien (utgiven av Utrikespolitiska Institutet)