Björnar i Josipovec. I slutet av fastan (fašiangy) klär man ut sig och ägnar sig åt olika upptåg. (Bilden hämtad ur det slovakiska magasinet Pramen.)

---

Fler foton efter artikeln.

---

Efter dagarna hos tjeckerna i Daruvar begav jag mig till Našice för att bekanta mig med landets slovakiska minoritet. I den lilla staden finns den viktiga institutionen Slovakernas förbund i Kroatien som är centralorganisation för landets 15 lokala slovakiska föreningar (Matica slovenská). Här hittar vi också Slovakernas centralbibliotek i Kroatien.

Mot Našice!

Från Daruvar tog jag bussen norrut till Suhopolje. Staden, belägen bara ett par mil från den ungerska gränsen, ligger på järnvägslinjen Zagreb-Osijek. En bit österut på sträckan, alltså i riktning mot Osijek, låg målet för min resa – Našice. Det ville sig dock inte bättre än att jag i Suhopolje steg på ett tåg som var på väg västerut, mot Zagreb. Jag hann emellertid inte så långt innan jag upptäckte misstaget. I Virovitica steg jag av och gick till stationsbyggnaden för att studera tidtabellen. Bredvid mig stod en kvinnlig konduktör, kraftig och godmodig, och jag passade på att fråga henne om tåget till Našice. Det visade sig att jag hade tillräckligt med tid för att gå och äta något. När jag kom tillbaka från min lunch stötte jag på henne igen. På sitt resolut vänliga sätt tog hon nu befälet och förde mig till ett tåg som vi båda steg på. Några gånger under resan gick hon förbi min plats – och log. Vid ett tillfälle höll hon upp två fingrar – två stationer kvar. När vi närmade oss Našice kom hon för att prata med mig. När jag inte förstod henne tog hon hjälp av en ung tjej som satt på andra sidan mittgången. Jag fick förklarat på engelska vad konduktören sagt, nämligen att stationen låg långt från stadens centrum. Och så tillade hon: "Men du kan åka med mig, min bror väntar med bil på stationen." 

I Našice

Utanför Pejačevićs slott steg jag av och tackade för skjutsen. Familjen Pejačević är ett viktigt namn i stadens historia. Efter det att turkarna dragit sig bort från Slavonien i slutet av 1600-talet förvärvades egendomen Našice på 1700-talet av familjen. En medlem lät uppföra "Stora slottet" 1811. Strax intill ligger "Lilla slottet". Teodor Pejačevićs dotter Teodora (Dora) (1885-1923) var tonsättare. Hennes pianokonsert från 1913 räknas som den första i den kroatiska musikhistorien.

Järnvägsstationen var belägen strax utanför stadsgränsen i öster, i grannbyn Markovac Našički (slovakiska: Markovec) som tar vid direkt där Našice slutar. I närheten ligger Jelisavac (slovakiska: Jelisavec). Båda byarna grundades av slovaker efter det att avtal slutits med greven i Našice, Pejačević (Markovec 1879 och Jelisavec 1889).

Slovakerna i Kroatien

År 2012 firade Zväz Slovákov (Slovakernas förbund) sitt tjugoårsjubileum. Fram till 1992 var tjeckerna och slovakerna organiserade i ett gemensamt förbund.

År 2011 genomfördes i Kroatien en folkräkning; antalet slovaker i landet uppgick till 4 753 personer (1).

Den slovakiska minoriteten i Kroatien är en följd av migration inom den ungerska delen av det österrikiska kejsardömet. Den del av Ungern som numera utgör Slovakien var överbefolkad varför människor sökte en bättre tillvaro i de södra delarna av den habsburgska monarkin (från 1867 dubbelmonarkin). Många slovaker sökte sig till landskapet Slavonien. Migrationen pågick under en lång tid. De första slovakiska kolonisatörerna kom till Slavonien redan i slutet av 1600-talet. De var köpmän, säsongsarbetare, soldater. En mer omfattande slovakisk kolonisering av Slavonien ägde rum under andra halvan av 1800-talet fram till början av 1900-talet.

Områden i Kroatien som uppvisar den högsta koncentrationen av slovaker är, förutom Našice med omgivningar, staden Ilok med omnejd samt byarna Josipovac Punitovački (slovakiska: Josipovec Punitovský) och Jurjevac Punitovački (Jurjevec Punitovský).

Slovakerna byggde aldrig systematiskt upp ett eget skolväsende. Ilok utgör dock ett undantag. Här fanns, fram till skolåret 2002/2003, en slovakisk skola med slovakiska som undervisningsspråk (årskurserna 1-4).

Slovakiska elever i kroatiska grundskolor har möjlighet att få två timmars undervisning i slovakiska språket och kulturen. Skolåret 2006/2007 deltog 505 elever i sju grundskolor i denna undervisning. Sedan 1993 kan elever som lär sig slovakiska deltaga i "Slovenčina moja" (Mitt slovakiska språk) - ett arrangemang som ägnas åt litterär recitation och teater. Syftet är att barnen ska lära sig att vårda modersmålet.

Rektorn för grundskolan i Jelisavac berättar att 120 av 198 barn i skolan är slovakiska. Om de vill kan de få undervisning i slovakiska två timmar i veckan. Utbildningsministeriet bekostar läroböckerna men till en början var kolleger i Slovakien behjälpliga. På skolan finns bara en lärare i slovakiska; hon leder även recitationsgruppen. (Kokaisl m fl 2014)

Ägaren till Našices zoo påpekar att "de våra" inte fullt ut utnyttjar möjligheten att läsa slovakiska i skolan. (Kokaisl m fl 2014).

En viss herr Hulak i Jelisavac säger: "I dag talas slovakiska endast i Ilok och Jelisavac.” (Kokaisl m fl 2014, s. 286).  

Hur mår det slovakiska språket i Kroatien? Den yngre generationens, liksom mellangenerationens, slovakiska är en blandning av slovakiska och kroatiska. Slovakiskans ställning försvagas i synnerhet i städerna och i blandäktenskap. På orter där slovakerna är i majoritet talar även de yngre en slovakisk dialekt. Avsaknaden av slovakiska skolor är en viktig orsak till slovakernas språkliga assimilering. Det faktum att slovaker och kroater till övervägande delen är katoliker samt att de båda språken är besläktade har också spelat en roll.

Slovakerna i Našice 

Redan den första kvällen i Našice uppsökte jag huset på Braće Radića-gatan 68 där Slovakernas förbund samt Slovakiska kulturcentret Našice är inrymda. När jag på pensionat Egghus berättade att jag tänkte bege mig till Slovakernas förbund erbjöd sig en man i restaurangen att köra mig. Jag var tacksam eftersom Egghus ligger så långt västerut man kan komma i staden.

Jag steg in i foajén. Från ett angränsande rum hördes glada röster. Jag gick in och presenterade mig. Ett antal kvinnor var i färd med att slöjda. En man fanns i rummet och han föreslog att vi skulle sätta oss ute i foajén och prata. Han hette Branko Prišć, var ingenjör och ordförande i Našices slovakiska förening. I föreningens regi kan man ägna sig åt broderi samt tillverkning av föremål med hjälp av metalltråd, "drotárstvo", som ursprungligen var ett hantverk. "Drotár" kallades den som livnärde sig på att i sitt hem reparera köksredskap och att sälja produkter tillverkade av metalltråd och plåtbitar. Med tiden utvecklade sig näringen till en konst. Med drotárstvo-tekniken kan man tillverka så skilda föremål som korgar eller julgranspynt.

Branko hämtade öl och vi fick en pratstund innan damerna bröt upp och det var dags för honom och hustrun att åka hem. Branko berättade att hans barn inte talar slovakiska – de saknar intresse för språket. Vi pratade om olika saker, något om skillnaderna mellan de tjeckiska och slovakiska minoriteterna i Kroatien, något om politik. Branko var inte de stora ordens man, snarare stillsam och vänlig. Jag fick intrycket av att han var en aning desillusionerad när det gällde den politiska situationen i landet.

Jag fick med mig ett nummer av tidskriften Pramen (Källan) som utges av Slovakernas förbund och utkommer en gång i månaden. I den hittade jag bland annat information om lokala radiostationer som sänder program på slovakiska en gång i veckan. Jag fick också en broschyr, "Slovakiska inslag i den kroatiska kulturen", som på kroatiska berättar om den slovakiska föreningen i Našice. Den har ungefär 180 medlemmar och har som uppgift att främja den slovakiska kulturen. Man samarbetar med kulturhistoriska institutioner både i staden och i Slovakien, ordnar utställningar och uppmärksammar böcker på olika sätt. Varje år ordnar man en studieresa till Slovakien under namnet "I våra fäders spår". På den helige Valentins dag ordnar man en bal ("Slovakernas och deras vänners bal"). Olika grupper ägnar sig åt traditionellt slovakiskt konsthantverk: "drotárstvo" och broderi. Vidare samlar man etnografiskt material från Našice med omnejd och visar upp det för allmänheten. Till de viktigaste arrangemangen hör "Slovakiska jultraditioner", "Slovakiska påsktraditioner" samt "Gastronomisk festival". Varje år arrangerar man i samarbete med Slovakernas centralbibliotek i Kroatien "Den slovakiska filmens dag i Našice".

Påsktraditioner och slovakiskt centralbibliotek

När jag på pensionatet berättade om dagens planer – först ett besök på Pejačević-slottet och på eftermiddagen en utflykt till Osijek – erbjöds jag skjuts till stadens centrum. När jag steg ur bilen framför slottet uppmanades jag att ringa dem när jag ville bege mig till järnvägsstationen, och också på kvällen när jag kom tillbaka från Osijek.

I Pejačević-slottets entré möttes jag av två affischer. På den ena stod bland annat följande: "Traditioner dör men Slovakiska föreningen i Našice vakar över att gamla slovakiska traditioner inte glöms bort".

Först uppsökte jag det slovakiska centralbiblioteket på slottets bottenvåning. Här träffade jag en mycket sympatisk ung kvinnlig bibliotekarie som talade en tydlig slovakiska. Besökarna var få och vi pratade om allt möjligt. Rätt som det var dök Branko upp men han gick rätt snart igen. Bibliotekarien berättade att slovakiska ungdomar i Kroatien ofta är ointresserade av att lära sig slovakiska. Det finns inga slovakiska skolor och möjligheten att under två timmar i veckan studera det slovakiska språket och kulturen är inte tillräckligt för att språket ska få en någorlunda stark ställning i deras liv. Däremot finns det ett ganska stort intresse bland slovakiska ungdomar för folklore, dans och musik. Hon beklagade sig över att ungdomar inte längre läser så mycket. Jag lät blicken glida över bokryggarna och längtade efter att läsa, gärna något slovakiskt, till exempel Martin Kukučins roman ’Huset på sluttningen’ som utspelar sig i Dalmatien…

Bibliotekarien visade mig en hylla med slovakiska dvd-filmer. Jag nämnde en film från 1977 som jag tycker mycket om, Růžové sny(’Rosenröda drömmar’; regi: Dušan Hanák), om en ung brevbärare som förälskar sig i en romsk flicka. Till min stora glädje hittade jag just den filmen i hyllan. Bibliotekarien gav mig en bok med berättelser och dikter återgivna på tre dialekter/språk: Jelisavec-dialekt/slovakiska/kroatiska. När vi lämnade biblioteket för att gå till utställningssalen fick jag syn på en katt. "Det är bibliotekskatten, hon är lite rädd för främlingar."

Utställningen "Slovakiska påsktraditioner" visade många fina saker, bland annat en liten modell av ett traditionellt hus. Rödvitrutiga gardiner och stora gula blommor i fönstren. 

Innan våra vägar skildes berättade bibliotekarien för mig att ättlingar till Pejačević, bosatta i Argentina, har krävt att få tillbaka slottet som var i familjens ägo fram till 1945 då det nationaliserades. Kanske skulle biblioteket få flytta till andra lokaler, men det var inget som bibliotekarien beklagade – hon fann de nuvarande lokalerna trånga och inte särskilt bekväma.

Pensionat Egghus

Efter besöket på Pejačević-slottet promenerade jag till järnvägsstationen och tog tåget till Osijek. På kvällen var jag tillbaka i Našice och gick hela vägen till pensionat Egghus i andra ändan av stan. Den mycket sympatiske Dražen tjänstgjorde den här kvällen. Jag beställde en Radler osječko (från Osijek), ett öl med låg alkoholhalt och smaksatt med citron. Riktigt uppfriskande. Jag var egentligen inte hungrig men något behövde jag få i mig. Och jag tyckte väl lite synd om Dražen, jag var nästan alltid den ende gästen i restaurangen. Jag rekommenderades kyckling, och så fick det bli. Jag blev proppmätt. Dražen berättade att han också hade ett andra namn, Ivan ("Johannes"). Eftersom det första namnet inte finns med i den katolska almanackan såg föräldrarna, enligt god katolsk sed, till att han fick ett andra, kristet namn.

När jag reste på mig för att betala, utropade Dražen glatt: "Sitt kvar! Jag har en överraskning!" En stund senare kom han in med en tallrik pannkakor, sockrade och överösta med chokladsås. Vi tog farväl av varandra eftersom detta var min sista kväll i Našice och han inte skulle arbeta nästa dag.

Vid frukosten kom jag överens med ägaren, som har sina rötter i Bosnien, och hans hustru, en engelska från London, om skjuts till järnvägsstationen. Av Dražen hade jag fått veta att ägaren hade arbetat flera år i Schweiz innan han öppnade Egghus i Našice. Det var i Schweiz han snappade upp ordet "Egghus", vilket är schweizertyska för "Eckhaus" (hörnhus).

"Om du kommer tillbaka kan jag visa dig mina hemtrakter i Bosnien", sade pensionatsägaren när vi befann oss i bilen på väg till järnvägsstationen. Jag nästan lovade honom att återvända någon gång. "Människor är mycket vänliga här i Slavonien", sade jag, och fick till svar: "Det beror på att vi inte är trötta på turister, vi önskar att fler ville komma hit. Här finns fina omgivningar att vandra i. Längs den adriatiska kusten är de nog lite trötta på alla turister och därför inte lika vänliga som här." När vi var framme vid järnvägsstationen ville jag betala för skjutsen men fick inte. Jag både kände och förstod att detta var ett illa valt tillfälle att göra rätt för mig; naturligtvis skulle jag ha gett ordentlig dricks när jag betalade hotellräkningen. Men den insikten kom för sent. Det kändes dumt att jag inte visat min uppskattning för all vänlighet de visat. Jag skäms fortfarande.

Farväl till Slavonien!

Snart slår bokarna ut i Romerska skogen. En och annan orkidé lyser i backarna. Uppe på den judiska begravningsplatsen silas solens strålar genom lövverket och värmer gravstenarna på vilka namn som Bresslauer, Flajšhaker och Goldberger är inhuggna. I Julijeparken skänker de många träden skugga och svalka under heta sommardagar. På kvällen är det något program i Tjeckiska huset, och när det är slut vandrar jag nedför det långsträckta och breda torget i den varma sommarkvällen. Jag slinker in på någon av de många barerna, kanske den som drivs av Valentino Pecolaj, och beställer en espresso. En gång är ingen gång, så det blir säkert ett återbesök.

Efter det att jag löst biljett till Zagreb hann jag med ett sista besök på det lilla kaféet intill stationsbyggnaden i Našice – ett ställe jag upptäckte dagen innan i samband med utflykten till Osijek. Ägaren tog emot mig med samma naturliga vänlighet och intresse som tidigare. Jag beställde en kopp turkiskt kaffe, köpte saltade kärnor av något slag som smakade underbart samt mineralvatten. Mannen visade mig en ask cigaretter som han fått från sin bror (eller en vän?) som arbetade i Köpenhamn och frågade hur mycket det kostar att flyga Köpenhamn-Zagreb tur och retur. Därefter hämtade han en miniräknare för att räkna om priset till kuna.

Snart rullade tåget från Osijek in på perrongen. Tre och en halv timme senare var jag åter i Zagreb. Mitt slavoniska äventyr var till ända. Bland det jag uppskattade allra mest var mötena med vänliga och hjälpsamma människor. Jag mindes ett samtal med en servitör på en bar i Zagreb nio dagar tidigare. Efter det att jag redogjort för mina resplaner, sade han: "I Slavonien kommer du att möta människor som är beredda att göra allt för dig."

---

Not: (1) Kroatiska statistiska byrån: https://www.dzs.hr/Eng/censuses/census2011/results/htm/usp_03_EN.htm

Källor:

Nationalencyklopedin

Hembygdsmuseet i Našice: https://www.zmn.hr/

Zväz Slovákov v Chorvátsku/Savez Slovaka RH/Slovakernas förbund i Kroatien (hemsida):

http://www.savez-slovaka.hr/sk/o-nama/historia-slovakov-v-chorvatsku

Matica slovenská i Slovakien (hemsida):

http://www.matica.sk/slovaci-v-zahranici.phtml?id_kat_for_menu=17877&module_action__195320__id_ci=28177

Kokaisl, Peter, m fl: Po stopách slováků ve východní Evropĕ (2014) https://books.google.se/books?id=avcbBgAAQBAJ&printsec=frontcover&redir_...

Krátky slovník slovenského jazyka (Bratislava, 1997)

Broschyr utgiven av Matica slovenská Našice: "slovački elementi u hrvatskoj kulturi"

TV Našice (hemsida):

http://www.nasice.com/vijesti/112-nasice2013/udruge2013/ustanove2013/citaonica2013/4212-našice-predstavljanje-knjige-u-središnjoj-knjižnici-slovaka-u-rh.html#

---

Tågresa från Virovitica till Našice. I kupédörrens fönster skymtar den godmodiga konduktören. När jag tog fotot såg jag inte att hon stod där; annars skulle jag ha sett till att få med hela ansiktet.

En vacker vårvinterdag var det.

Helige Antonius av Padua.

Stora slottet.

På väg till fots mellan järnvägsstation och pensionat.

Här håller Slovakernas förbund samt Slovakiska kulturcentret i Našice till.

På väggen i foajén visas exempel på "drotárstvo" - arbeten utförda med hjälp av metalltråd.

PRAMEN - slovakiskt månadsmagasin. Det ges ut i Našice av Slovakernas förbund.

Slovakernas tidskrift. Namnet betyder "Källan".

Rummet där kvinnorna under kvällen varit sysselsatta med sina slöjdarbeten. Jag tror att jag frågade om jag fick fotografera dem men att de avböjde.

I huset där Slovakernas förbund och kulturcentrat har sina lokaler.

Till vänster: "Den slovakiska bokens månad", till höger: slovakiska påsktraditioner.

Utställning om slovakiska påsktraditioner...

Påskhare.

...och mer av samma vara.

Egghus - mitt pensionat i Našice.

Pensionat Egghus där jag bodde.

Mannen som drev järnvägskaféet i Našice.

---