Intill Sahat kula finns en restaurang med takterrass. På en av dess murar kan man beskåda denna bild av det gamla Podgorica.

Fler foton från Podgorica efter artikeln.

---

Inledning

Resan till Vojvodina 2012 resulterade i ytterligare fyra artiklar publicerade här på Kultur i öst (kulturiost.se; klicka därefter på "Möten med människor och platser" och slutligen på "Tema fd Jugoslavien"):

*Åter i Vojvodina, Serbien (2012)

*Tankar om 90-talets jugoslaviska krig under en resa i Vojvodina (2012)

*Bilder från staden Báčsky Petrovec - slovakiskt centrum i Vojvodina (2012)

*Bilder från Belgrad (2012)

------------------------------------------------------------

Under oss bredde ett bergigt landskap ut sig, här och där blänkte det från vattendrag och små sjöar. Om några minuter skulle Montenegro Airlines flyg YM831 från Köpenhamn ta mark. Tjugofem år tidigare hade jag inlett en resa på samma sätt. Då var jag på väg till Albanien med Fritidsresor – denna gång var mitt mål provinsen Vojvodina i norra Serbien. Då hette staden jag landade i Titograd – numera bär den åter sitt ursprungliga namn, Podgorica, vilket betyder "under kullen". Kullen ifråga är Gorica, och det är söder om den som stadens centrum breder ut sig.

Hettan slog emot oss när vi steg ur planet i den tidiga augustikvällen. I horisonten blånande berg. I ankomsthallens bankomat tog jag ut pengar i den valuta som används i landet, euro. Underligt med tanke på att landet ännu inte är medlem av EU. Man strävar dock efter EU-medlemskap; år 2010 fick Montenegro grönt ljus att börja förhandla med EU om ett framtida medlemskap. År 2006 hade den fjorton år gamla statsbildningen Serbien-Montenegro, även kallad "Restjugoslavien", upphört att existera och ersatts av två stater: Serbien och Montenegro.

Var ska jag sova i natt?

Tidigt nästa morgon skulle jag flyga vidare till Belgrad, och därifrån fortsätta till Novi Sad. Var skulle jag tillbringa natten? Jag beställde en liten flaska vin (ingen alkohol fanns att tillgå på flyget) och passade på att fråga servitören om han kände till något vandrarhem i Podgorica. Han skrev upp ett namn på en lapp. Stärkt av välkomstdrinken gick jag ut ur ankomsthallen och började se mig om efter en taxi. En ung kille iförd stora solglasögon vinkade mig till sig. Han var mycket angelägen om att få skjutsa mig in till centrum. Vi kom överens om ett pris och jag tog plats i bilen. Jag bad honom att köra mig till vandrarhemmet som var angivet på lappen, och möttes då av en störtflod av protester: "My friend! Why? I’ve got friends where you can stay, it’s much better than that hostel. Very, very good!" Vi susade fram genom ett platt landskap, omgivet av fjärran berg. Söderns sommarhetta och dess lukter strömmade in genom de öppna rutorna, det fläktade en aning. Hastigheten var hög och övertalningsförsöken ihärdiga, men jag stod på mig: "Nej, till vandrarhemmet." Jag frågade om han nästa dag kunde köra mig till flygplatsen. Javisst! Vi kom överens om priset och han fick betalt i förskott. Jag nämnde också att jag skulle behöva växla till mig mer euro. "No problem, my friend, I’ll do that for you, but don’t go to the hostel!"

Vi rullade in i Podgorica. Min chaufför stannade vid ett gathörn där en av hans bekanta höll till. Efter det att jag fått växla pengar med honom, fortsatte vi vår väg genom en stad med låga och mestadels enkla, slitna och stillösa hus, inte sällan i betong. Det mesta verkade vara byggt på 1900-talet. Jag hoppades bara att ynglingen skulle köra mig till vandrarhemmet och inte försöka sig på några konster. Vi tråcklade oss genom kvarter med ännu enklare hus. Barn lekte på gatorna. "Nu kan jag inte köra längre", sa mannen. "Vandrarhemmet ligger där borta, du får gå dit, så kommer jag efter." Jag gjorde dock klart för honom att jag inte ville gå någonstans utan min packning. Sålunda tog jag mitt bagage varpå vi bestämde att vi skulle ses klockan sex nästa morgon utanför fotbollsstadion Pod Goricom som ligger intill vandrarhemmet.

Det fanns plats för mig i härbärget, en säng i en liten sal med rum för kanske tio gäster. Jag ställde ifrån mig mitt bagage på rummet och dröjde kvar en stund i det lilla köket där ett par gäster talade franska. Jag trivdes som fisken i vattnet. Den unge mannen som arbetade på vandrarhemmet bjöd mig att slå mig ner i soffan utomhus och frågade om jag ville ha ett glas vin. Någon berättade att det skulle spelas en match på stadion den här kvällen: ett montenegrinskt lag mot ett lettiskt. Det fanns en biljett om jag var intresserad. Jag tackade dock nej – min håg står inte till fotboll, allra minst en kväll som denna.

Att jag tillbringade kvällen just här var resultatet av en sökning på en flygsajt: Köpenhamn – Belgrad tur och retur. Rutten via Podgorica med det montenegrinska flygbolaget visade sig vara ett av de billigare alternativen, och jag slog till.

Möte med en stad

Jag lämnade vandrarhemmet och gick utmed stadion en bit. Strax nådde jag fram till den breda Bulevar Ivana Crnojevića. Jag korsade den och kom in på Slobode (Frihetsgatan). Gatan kantades av konstlösa hus. Överallt butiker och mycket folk. Jag behövde äta och frågade några personer på gatan om de kunde föreslå något enklare matställe. "Gurman", blev svaret. Jag fick förklarat för mig hur jag skulle gå. Det var ett bra val. Här gick det att beställa grillrätter som pleskavica (ett slags hamburgare) och olika sallader. Till maten drack jag det montenegrinska ölet Nikšićko.

Jag återvände till Slobodne. På vandrarhemmet hade jag fått en liten karta. Jag frågade någon om det fanns en äldre stadsdel, och fick till svar att jag kunde besöka Sahat kula, det ottomanska klocktornet från början av 1700-talet. Jag behövde bara fortsätta utmed Slobodne, i sydlig riktning. Efter det att jag korsat Bulevar Svetog Petra Cetinjskog bytte Slobodne namn till Kralja Nikole. En bit ner på den, på höger sida, reser sig ett gammalt torn, byggt i sten, på torget Bećir beg Osmanagić.

Det är ett av de få äldre byggnadsminnen som staden kan uppvisa. Förmodligen beror det på de mycket omfattande bombningar som staden utsattes för under andra världskriget.

Intill klocktornet fanns en restaurang. Jag gick in och fortsatte en trappa upp där en dörr ledde ut till takterrassen. Jag slog mig ner vid ett bord och beställde en öl. Vid bordet intill satt en stor familj och åt. Alla åldrar var representerade – från små barn till gamla. En mur täcktes av en bild av det gamla Podgorica: över låga byggnader, belägna på en sluttning, reste sig en minaret.

Flera gånger såg jag ordet "sniženje" i skyltfönstren. Sammanhanget och mina kunskaper i ett annat slaviskt språk – tjeckiska – hjälpte mig att förstå ordets betydelse: "rea". Nedsatta priser behövs säkert i ett land med stor arbetslöshet; år 2005 uppgick den till trettio procent.

På någon eller några gator pågick en livlig kommers av begagnade läroböcker, de låg utlagda på trottoaren.

Ytterligare tre barer hann jag med under kvällen: den första var hemvist för fansen till fotbollsklubben Budućnost (vill jag minnas). Gästerna var dock inte många, bara en man som satt och pratade med servitrisen. Kanske längtade hon tillbaka till boken som hon läst i tidigare; den låg uppslagen på ett av borden. Även jag pratade lite grand med kvinnan. Hon berättade att det hade varit mycket snö i Podgorica under den gångna vintern. Svårt att föreställa sig.

Jag slank in på ett kafé där det spelades gammal folkmusik. En mörk lokal där man bemödat sig mycket lite om inredning och utsmyckning, och just därför var den lockande. När jag kom ut på trottoaren igen blev jag stående en stund och pratade med ägaren och några gäster. En av dem pratade tyska. Jag vill minnas att jag frågade om jag kunde fotografera dem men de avböjde. I stället var det någon som tog ett foto av mig och en bastant montenegrinska, vars händer vilade tungt på mina axlar.

På gatan utanför vandrarhemmet träffade jag en av killarna som arbetade där. Vi fick en pratstund. Jag förklarade för honom att jag ville ta mig en sängfösare och han rekommenderade ett ställe inte så långt därifrån. Det var ett stort, äldre, inbjudande hus, beläget i en kuperad trädgård. En sista öl.

Från en huvudstad till en annan

Väckarklockan ringde tidigt på morgonen. Jag smög ut till badrummet och tog en dusch. Strax före sex befann jag mig utanför stadion där jag stämt möte med min chaufför. Jag bestämde mig dock för att inte vänta på honom – jag trodde nog inte att han skulle dyka upp. Jag tog en riktig taxi och snart befann jag mig åter på flygplatsen. Montenegro Airlines morgonflyg till Belgrad lyfte halv åtta. Fyrtio minuter senare landade jag i Belgrad.

Och fotbollsmatchen? En sökning på internet gav vid handen att landskampen den 15 augusti 2012 mellan Montenegro och Lettland slutade 2-0.

Bilder från Podgorica

Vandrarhemmet i Podgorica nära fotbollsstadion Pod Goricom.

Vandrarhemmet i Podgorica.

Trg Republike fotograferat från Slobodne (Frihetsgatan). I bakgrunden Nationalbiblioteket.

 Kväll.

Typiskt hus i Podgorica.

Sahat kula - det ottomanska klocktornet på torget Bećir beg Osmanagić.

Lek vid Sahat kula.

Intill Sahat kula.

Inte långt från Sahat kula ligger denna bar. På väggen fanns en skylt med namnet på ett av Podgoricas fotbollslag, jag vill minnas att det var FK Budućnost (Fotbollsklubben Framtiden). Klubbens färger är blått och vitt, och laget kallas ofta plavi ("de blåa"). 

Jag besökte ännu ett kafé. Det var lätt att få kontakt med folk. Här låter jag mig fotograferas tillsammans med en av kaféets gäster, eller arbetade hon där?

Politik i gatubilden.