När den polske kosmopoliten Ryszard Kapuściński damp ned i Indien 1956 hade han aldrig varit utomlands, utan som mest nära gränsen till Tjeckoslovakien. Redan mellanlandningen i Rom var en chock, berättar han i På resa med Herodotos. När en engelsman med rötter i Indien 40 år senare funderade på att besöka föräldrarnas hemland, beslöt han sig för att först resa till Bukarest för att så att säga pröva sig fram österut. Han återvände snart nog till de brittiska öarna, utan att förverkliga sina tankar på Indien. Själv har jag inte varit i Indien ännu, men jag blev kvar fyra år i Österns Paris, som Bukarest kallades åtminstone fram till andra världskriget.

Hyreskaserner i Bukarests sjätte distrikt.

Tänk dig att du kommer fram till Bukarest sent på natten efter 80 mils körning från Budapest, den största delen på riksvägar som mer ser ut som byvägar. Det är i september när du kommer fram, svettdrivande varmt mitt i natten, staden är vad man kan kalla sparsamt upplyst, och efter din bil jagar flockar av vrålskällande gathundar. Väl framme i den lägenhet du tilldelats kan du konstatera att varken el eller telefon fungerar. Du känner ingen i hela staden. Funderar du på en promenad? Utanför skäller människans bästa vän respektingivande … men det är väl bara att försöka.

Var ligger televerket? Kanske står det på någon av fakturorna som sväller och hänger ut från den lilla plåtbrevlådan som torkade vildvinsrankor. Jodå. Det finns en gata. Du stoppar ditt lilla tysk-rumänska ficklexikon i fickan och ger dig av. Till fots, för ännu vet du inte vart alla dessa rostiga, antika bussar och spårvagnar är på väg. Du går på de stora gatorna, för de små verkar spärrade av gathundar, som inte är ute för att hjälpa människor till rätta precis. – På televerket får du reda på att du faktiskt är på elverket, efter mycket bläddrande i ficklexikonet, och dessutom att det är universitetet som inte betalat. Du ser plötsligt många, långa promenader framför dig. Men du har lärt dig ett par nya ord, och snart också ett par stycken spårvagnslinjer. Kunskaperna stärker dig, och du morrar snart också tillbaka åt gathundarna: två språk lär du dig lätt parallellt när det verkligen behövs.

Transsylvanskt landskap.

Jag var nyutexaminerad gymnasielärare, och nu var jag plötsligt Herr Professor, det lät ståtligt, även om profesor inte betyder mer än ’lärare’. God dag, herr professor! sade mina grannar. Och mycket mer som jag inte förstod, men efterhand och efter behov mer och mer – för en natt läckte mina rör till lägenheten inunder, jag kunde inte hitta sopnedkastet, skulle det verkligen sitta spikar i alla propparna? Snart lärde jag mig också mer om klimatet på en stäpp, nämligen att de åskväder som dundrar in över Bukarest lätt slår sönder fönster man lämnat öppna. Bara att ta fram det nu gråbruna ficklexikonet: glasmästare, kitt, rutor.

Hemodling i Cluj-Napoca.

Nu är herr professor på sin arbetsplats, Bukarests universitet, och får ta del av timplanen och andra plikter. Hör och häpna, jag ska undervisa i översättning för fjärdeårsstudenter! Ibland blir det lite för mycket utmaningar att gilla, och den jag gillar allra minst är de förbannade gathundarna. Men klarar jag att promenera hem – fast med hovsamma omvägar och inställsamt böjd nacke – ja, då ska jag väl på ena eller andra viset, och med ficklexikonet berett, klara översättningskursen. Men först ett besök i ett antikvariat och inhandlande av en rumänsk grammatik. I Bukarest finns ett slags stort, kollektivt utomhusantikvariat mitt i centrum: antikvarierna staplar upp sina böcker i nischer på murarna längs universitetets fasad, precis där folk står och väntar vid stans största busshållplats. Rumänsk grammatik i två band inhandlas, och herr professor börjar fundera över om han fyller den kostym som titeln anger. Kanske borde jag kalla mig herr vagabond i stället. Tur att jag inte gjorde det förresten, för i Rumänien betyder det ordet ’landstrykare’ och betecknar någon definitivt opålitlig person. Däremot fick jag inte genast klart för mig vad jag gjorde för fel när jag skulle köpa citroner, för alltid glodde torgmadammerna dumt och gubbarna skrattade! Men tyvärr är det så att rumänskan har ett par svåra ljud, och rår man inte på dem, riskerar man att uttrycka sig som världens torsk på besök hos en fal kvinna när man egentligen bara vill ha en citron.

Stenformation i Bucegimassivet i Sydkarpaterna.

Två år har gått. Eutanasiprogrammet har tagit livet av massor av gathundar, och du kan promenera självsäkert genom Bukarests vackra bakgator. Du tar dig fram språkligt, känner till stäppens alla väder liksom den ryska roulett istapparna utgör för fotgängaren om vintern. Du har sett dig om i landet, stiftat bekantskap med både ditt och datt – men tro inte att du kommer undan! Du sitter där världsvant i restaurangvagnen på ett snälltåg, du ska korsa landet för en gästföreläsning, och du rättar prov. Retligt nog har en student översatt med ett ord som inte finns i det nu askgråa ficklexikonet, och du behöver ge poäng. Ska du fråga kyparen? Kör till. En kopp kaffe till. Skulle Ni kunna hjälpa mig med ett ord? Kyparen tittar nyfiket på alla papper på bordet. Kan Ni säga mig vad băşină betyder? Du ångar dig genast, för kyparen blir röd och vrider på sig. ’Luft’ säger han. Luft? Ja, luft. Menar Ni luft som man andas? Kyparen ser besvärad ut, skakar på huvudet, ser sig omkring; nej det menar han inte. ’Att släppa sin luft’, säger han, och ditt aha kommer som ett skott, för nu vill både du och kyparen slippa ur situationen… Undrar vad han trodde om språkundervisningen på universitetet. Det hade blivit långrandigt att försöka förklara att vi läste Jonas Gardell med årskurs 3, men att studenten just här hade översatt fel.

Järnvägen genom Apusenibergen.

Med tiden blir Bukarest vardag, och man klagar över förtretligheter här som där. Usch, vilket väder. Ja, verkligen. Men en del saker fortsätter att fascinera långt efter det att man bosatt sig i Bukarest. Roligast är det att åka buss och spårvagn vid ett par speciella tillfällen, till exempel när det var valrörelse. Riktiga gräl kan bryta ut mellan passagerare. Vanligtvis grälar man bara om rutorna, för rumäner är extremt rädda för drag, och nästan lika rädda för att svettas, så under alla varma månader fajtas det ständigt om vädring. Är majoriteten i bussen äldre personer, kan man stå hur packat som helst och utan ett uns luft – ändå öppnas inga rutor. Då får man försöka ha roligt åt situationen, men så roligt som när det är val blir det inte, för då kan man höra diskussionen gå i vågor fram och tillbaka i bussen, och ett och annat invektiv kan man också få sig till livs. – Men något som inte blir vardag utan som fortsätter att vara en kulturchock för en utböling, det är vissa delar av vår svenska diplomatiska kår.

Hus i Călimanibergen (Transsylvanien).

Man märker att man håller på att leva sig in på ett ställe när ens dagliga vedermödor förvandlas till berättelser och anekdoter. Min kollega från Österrike hade något mer otur än mig i fråga om antalet kackerlackor i lägenheten, och hans sju sorger och elva bekymmer med dessa ovälkomna husdjur gjorde de senare till något slags små djävlar snarare än insekter. Han misstänkte dem – på goda grunder, skulle det visa sig – för att ha bosatt sig till och med i hans kassettbandspelare. Efter ännu en utrotningskampanj medelst ett vitt pulver inköpt av en ambulerande försäljare såg han sig nöjt omkring i lägenheten. Han öppnade kylskåpet för att ta sig en välförtjänt öl. Inne i kylskåpet satt så klart en kackerlacka och betraktade honom både överlägset och hånfullt.

Ortodox nunna säljer ikoner utanför ett sjukhus i Cluj-Napoca.

Eller också märker man att det inte är lika lätt längre att tala med släkt och vänner i Sverige. Man har förändrats på något vis, av sin omgivning. Man kan vara glad över varmvatten eller man kan förundras över diskussioner om sådant som att hästar inte ska få hållas i ensamhet, eftersom det är en plåga för sociala djur.

Den ortodoxa katedralen i Cluj-Napoca.

Till sist behöver man komma hem för att på nytt fyllas av beundran för studenterna i Rumänien – dessa otroligt duktiga och ambitiösa studenter som lär sig en fantastiskt bra svenska på ett par år. De sitter hopträngda i ömsom utkylda, ömsom glödheta klassrum, bor i studenthem som mer påminner om fängelser, har konstant brist på pengar (och därmed mat, för att inte tala om arbetsmaterial) och behandlas ofta dåligt av lärare och annan personal. De studenter som avslutat sina svenskstudier i Bukarest har i väldigt stor utsträckning kunnat arbeta med svenska, antingen i Rumänien eller internationellt, och några har gått vidare till doktorandstudier, bl.a. tack vare sina kunskaper i svenska. Skulle man döma utifrån vilka förutsättningarna är, skulle man inte ge dem en chans. De lägger ned ett oerhört arbete på att lära sig vårt språk. När våra svenska skolelever klagar över att de är så stressade, kan jag inte annat än att tänka tillbaka på mina rumänska studenter. De var stressade i ordets verkliga bemärkelse.

Gränd längs gamla stadsmuren i Bistriţa i Transsylvanien.

Efter fyra år i Bukarest var det dags för en ny kulturchock, nämligen återvändandets. Å ena sidan den fantastiska vilan i grönskan, tystnaden; å andra sidan tystnaden mellan folk, den bristande förmågan att se vårt samhälle som ett bland många möjliga. Vårt system måste vara bäst, vad är det annars för folkhem? Bara som exempel kan man ta vårt eviga tugg om mångkultur. Det är enkelt när man har ett starkt och väl rotat majoritetssamhälle och en etniskt extremt mångfacetterad invandrargrupp. Det är lite annorlunda i Transsylvanien, med stora, väl sammanhållna minoritetsgrupper, som ofta bosatt sig i trakten före eller i början av historisk tid. I Sverige får man leta efter moskéer ute i något industriområde där de till sist fått lov att byggas. I Rumänien finner man olika kyrkor och moskéer i städernas centrum, alla med sina klockor eller böneutrop. I Transsylvanien har universiteten ofta två påsklov, ett för de ortodoxa och unitaristerna och ett för övriga kristna, med följden att alla tar två veckor… Och det etniskt ungerska partiet har medverkat i alla regeringar sedan kommunismens fall. Rumänien är nog mer europeiskt än Sverige…

La revedere, Bucureşti!

Andreas Andersson

Andreas Andersson var svensk lektor i Bukarest 1999-2003. De svenska lektorerna i utlandet väljs och sänds ut av Svenska institutet (www.si.se), men är formellt sett anställda av respektive universitet i utlandet. Villkor för tjänsten, lön och andra förutsättningar varierar mycket kraftigt mellan olika länder.

Höskörd mellan murarna i Stefan den Stores borg i Suceava.

Den fula ankungen. Sommarlovsteater i Bukarest.