En strid med flaggor och soptunnor - dragkampen om Transsylvanien

Text och bild: Robin Gullbrandsson.

”En transsylvan kan säga till mig att han är ungrare, szekler eller rumän, jag tror honom inte. De är alla transsylvaner.” Så formulerade sig den berömde rumänske historikern och politikern Nicolae Iorga (1871–1940) om befolkningen i en av Europas mest multietniska och omstridda regioner. Citatet visar på Transsylvaniens särart, och påståendet att området skulle ha kunnat vara en egen stat i dag, på samma sätt som Belgien – en jämförelse som Kristian Gerner gör i Centraleuropas historia (1997) – är inte orealistiskt. Men de senaste 200 åren har Transsylvanien slitits mellan två nationalstatsbyggen, det ungerska och det rumänska. Båda länderna betraktar Transsylvanien som nationens hjärta. Historieskrivningen har följdriktigt varit starkt tendentiös.

Det förlorade paradiset
De ungerskspråkiga i Rumänien är en av de största minoriteterna i det forna östblocket, 1,6 miljoner, vilket är sju procent av landets befolkning och tjugo av Transsylvaniens. Den direkta bakgrunden står att finna i Trianonfreden 1920 då den habsburgska dubbelmonarkin styckades och den ungerska kronan förlorade Slovakien, Kroatien, Vojvodina och Transsylvanien. I alla dessa områden var den ungersktalande befolkningen i minoritet, men provinserna var historiskt underställda det ungerska kungadömet. Det enda område i Transsylvanien där ungersktalande i dag är i majoritet, 59 procent, är den östra delen, Székelyföld, szeklernas land. Szeklernas ursprung är oklart, men de tillhör de magyarstammar som trängde in i Karpatbäckenet vid slutet av 800-talet. Att vistas i Székelyföld är att befinna sig i ett Ungern i miniatyr; i de centrala delarna med 85 procent ungersktalande märks rumänska språket bara i de officiella ortsnamn som få använder till vardags. Ungrare upplever gärna Székelyföld som ett ungerskt destillat, även om szeklerna inte betraktar sig som ungrare. Bygatorna med sina traditionellt snidade portlider är karaktäristiska, men den traditionella bebyggelsen börjar annars bli rätt sällsynt. Utanför Székelyföld återfinner vi den ungersktalande minoriteten främst i de nordtranssylvanska städerna, bland annat i dagens Cluj, på ungerska Kolozsvár, en plats vi skall återvända till längre fram.

Quote:
Om du vill se en bild i ett större format, vänsterklicka på bilden och därefter på "original":

Österrike-Ungern. Meyers Hand-Atlas 1893. Längst i öster ligger utposten Transsylvanien, Siebenbürgen på tyska.Österrike-Ungern. Meyers Hand-Atlas 1893. Längst i öster ligger utposten Transsylvanien, Siebenbürgen på tyska.

Bygatan i Márefalva, Székelyföld.Bygatan i Márefalva, Székelyföld.

Traditionell, snidad szeklerport i Márefalva.Traditionell, snidad szeklerport i Márefalva.

Utlandsungrarna har legat varje ungersk regering sedan 1989 varmt om hjärtat. Jozséf Antall förklarade detta år att han var premiärminister för femton miljoner ungrare i och utanför landet. En flyktig bekantskap med Ungern kan ge intrycket av en känslomässig fixering vid en svunnen guldålder och senare lidna oförrätter, där Trianon intar första platsen. Jag minns en ”incident” för några år sedan i samband med mitt deltagande i ett internationellt arkeologiskt projekt i en liten industristad söder om Budapest. Projektledaren, den lokala museichefen, hade i museets magasin hittat ett Trianonmonument som senare omsorgsfullt restaurerades och restes vid järnvägsstationen. Det är en obelisk krönt av den ungerska fanan och en bild av det styckade Ungern, sådana restes på många håll vid stationerna för att minna om 1920 och mana till revision. En stolt museichef presenterade således monumentet för en skara svenska och brittiska professorer och studenter som häpnade över denna för dem främmande nationalism.

Efter 1989 har nationalismen i arvtagarstaterna till östra halvan av Donaumonarkin vuxit sig stark. Inträdet i EU krävde dock av både Ungern och Rumänien att politiken modererades och minoriteternas rättigheter garanterades. Vi har dock sett att verkligheten därefter är en annan. Efter år av ekonomiska motgångar, nedskärningar och korruption har den ungerska nationalismen tagit sig extrema uttryck i form av partiet Jobbik och dess paramilitära svartuniformerade Magyar Garda. Frågan är om denna radikalisering försvårar för ungrarna i grannländerna, där högröstade slovakiska och rumänska nationalister nu får vatten på sin kvarn.

Nyrestaurerat Trianonmonument.Nyrestaurerat Trianonmonument.

Jakten efter kontinuiteten
För att som utomstående förstå dagens politiska motsättningar måste vi vända oss till historien, vars uttolkning i två sekler varit ett lika viktigt vapen som arméer och gerillastyrkor. Efter nederlagen arbetades det vidare på en framtida seger i skrivkammaren. Vem kom först? Vem har den historiska besittningsrätten till territoriet? Det är en evig fråga i historieskrivningen, sin verkliga sprängkraft fick den med nationalismens födelse på 1800-talet. Källor och fynd tolkades i syfte att underbygga de nya nationalstaterna. Transsylvanien är ett skolexempel på detta.

Rumänernas invandring som herdefolk till Transsylvanien under början av 1200-talet, enligt traditionell ungersk historieskrivning. Karta i "Die siebenbürgische Frage", en appell från exilungrare i väst 1965.Rumänernas invandring som herdefolk till Transsylvanien under början av 1200-talet, enligt traditionell ungersk historieskrivning. Karta i "Die siebenbürgische Frage", en appell från exilungrare i väst 1965.

Rumänska historiker har sedan början av 1800-talet hävdat den så kallade dako-rumänska kontinuitetsteorin för att legitimera rumänernas rätt till Transsylvanien. Enligt teorin fanns förfäderna till dagens rumäner i Transsylvanien långt innan magyarerna kom dit kring år 900 och skapade sitt kungadöme. Rumänerna betraktas som ättlingar i rakt nedstigande led till en sammansmältning av daker och romare. Dakien, dagens Transsylvanien, var 106–275 e Kr romersk provins och därmed en del av den latinska världen. Det rumänska språket som ett av de romanska språken har setts som det viktigaste belägget för teorins riktighet. Stor vikt har lagts vid ordförrådets huvudsakligen latinska ursprung, medan det faktum att grammatiken är mer besläktad med albanska och bulgariska föga har beaktats. Fram till slutet av 1800-talet nyttjades det kyrilliska alfabetet, vilket hade sin grund i att den ortodoxa kyrkan var den enda kulturbärande rumänska institutionen. I och med bildandet av kungadömet Rumänien 1858–1861 reformerades språket och fick bland annat latinskt alfabet.

Trots att kontinuitetsteorin vilar på en vetenskapligt bräcklig grund så äger den ännu giltighet inom den rumänska akademiska världen. Enligt den ungerska historiesynen kom rumänerna till Transsylvanien som invandrande herdefolk söderifrån under 1100-talets slut och fick på allvar fotfäste efter mongolernas härjningar på 1200-talet. Med tanke på folkvandringstidens strömmar genom Karpatbäckenet före magyarernas ankomst – goter, hunner, gepider, slaver och avarer – förefaller en obruten etnisk befolkningskontinuitet i det rika Transsylvanien osannolik.

Furstendömet av de tre nationerna
Transsylvanien var en viktig gränsregion som inom den medeltida ungerska monarkin hade en viss självständighet. Tidigt fick provinsen ta emot kolonisatörer för att bygga upp städer, handel och hantverk i utbyte mot privilegier. Transsylvanien hade tre så kallade nationer: adelsmän, sachsare och szekler, som var representerade i riksdagen, Diet. Adelsmännen var i regel ungrare och utgjorde provinsens motsvarighet till den privilegierade klassen i Ungern. Sachsarna (de tyska kolonisatörerna) och szeklerna hade en hög grad av autonomitet, bland annat i sin egenskap av gränsväktare. Märk väl att ungerska bönder inte räknades till den ungerska nationen. Eftersom det knappt fanns några rumänska adelsmän i området så utgjorde rumänerna ingen egen nation. Det medeltida nationsbegreppet är alltså helt relaterat till privilegierade samhällsgrupper. Rumänska historieskrivare har ofta misstolkat detta som att rumänerna som folk var förtryckta av ungrarna och uteslutna från styret. Det var sannolikt lika illa att vara rumänsk som ungersk bonde under feodalismens ok. Transsylvanien styrdes av en furste som valdes av riksdagen, och han kunde även avsättas av denna.

Även i egenskap av ortodoxt troende stod rumänerna utanför i det medeltida och tidigmoderna Transsylvanien. I furstendömet rådde religionsfrihet, men den ortodoxa kyrkan var inte jämställd med de katolska, lutherska, kalvinistiska och unitariska kyrkorna. Vid mitten av 1700-talet var den rumänska befolkningen i majoritet, men den bestod endast av bönder och livegna utan politisk makt. Vid denna tid började dock en rumänsk intelligentsia av präster att bildas med krav på erkännande av rumänerna som nation.

I och med slaget vid Mohács 1526 blev större delen av Ungern ockuperat av det osmanska riket. Transsylvanien lyckades tillskansa sig status som autonomt furstendöme och förblev en ö av västerländsk kultur ända fram till turkarnas nederlag vid Wien 1683, varefter både Ungern och Transsylvanien inlemmades i den habsburgska hegemonin. Det är denna period – 1526-1683 – som ungrare betraktar som central för att den ungerska kulturen överlevde. De transsylvanska furstarna var i regel ungrare och kunde i några fall föra en offensiv utrikespolitik som gjorde Transsylvanien till en aktör att räkna med i 1500- och 1600-talens europeiska storpolitik. Periodvis var furstendömet exempelvis allierat med Sverige i trettioåriga kriget. Men inom habsburgimperiet förvandlades provinsen till periferi, styrd av en guvernör.

Transsylvanien som furstendöme, omslutet av det osmanska riket.Transsylvanien som furstendöme, omslutet av det osmanska riket.

Nationellt uppvaknande
Revolutionsåren 1848–1849 markerar födelsen för den nationalistiska kampen om Transsylvanien. De ungerska revolutionärerna ville skapa en modern nationalstat på liberal grund och anslöt Transsylvanien till Ungern. Löften att avskaffa feodalismen tilltalade förstås även rumänerna och revolutionen fick initialt stort stöd. Men de rumänska intellektuella insåg snart att målet var en stark ungersk centralstyrd stat med ungerska som officiellt språk, vilket var oförenligt med rumänska nationella krav. Rumänerna utropade sig som autonom nation i Transsylvanien och anslöt sig till de habsburgska och ryska styrkorna i bekämpandet av revolutionen. Detta blev början till den ungersk-rumänska konflikt som ännu är aktuell. Någon utdelning gav dock inte insatserna på kejsarens sida, erkännandet som nation av Franz Josef hade vid denna tid föga praktisk betydelse.

Rumänsk historieskrivning har utmålat 1848 som startpunkten för strävandena att ena Transsylvanien med de gamla rumänska furstendömena Valakiet och Moldavien. Detta är en förvanskning eftersom dessa förenades till vad som blev kungariket Rumänien först 1858–1859, efter att ha varit under turkisk och rysk överhöghet. De rumänska revolutionärerna i Transsylvanien eftersträvade autonomitet inom habsburgimperiet och identifierade sig mer med den centraleuropeiska kultursfären än med den balkanska. 1900-talets rumänska historiker har sökt rättfärdiga Transsylvanien som en naturlig del av Rumänien. Karpaterna och dess bergspass har beskrivits mer som förbindelselänkar än som hinder mellan Transsylvanien och slättlanden vid Donau. Valakiet och Moldavien växte fram på 1200- och 1300-talen och Transsylvanien menar man skulle ha blivit den tredje ”rumänska” staten om det inte varit för ungrarna. Stor vikt tillmäts den ettåriga personalunion som år 1600 förenade de tre furstendömena under den valakiske vojvoden Mikael den djärve, vars staty i dag pryder månget torg. Unionen kvarstod som ”politiskt ideal” och ”etnisk enhet var den djupaste roten till denna solidaritet” skrev historikern Nicolae Giurescu 1975. Detta är åter en projektion av en annan tid. Konfliktlinjerna före 1800-talet var inte i första hand etniska, utan följde olika släkters maktambitioner, klass- och religionstillhörighet.

Magyarisering, sedan rumänisering…
Genom den så kallade Ausgleich 1867 uppnådde Ungern mycket av det som förlorats i nederlaget 1849. Det försvagade habsburgimperiet tudelades och blev en personalunion med gemensam utrikespolitik. Transsylvanien blev för första gången en helt integrerad del av Ungern. Nu följde den första av ungerska respektive rumänska regimer i Transsylvanien som alla syftade till att inlemma området i en enhetlig nationalstat. Av 1848 års allomfattande medborgarideal kvarstod inte mycket. Valsystemet gynnade jordägare och borgare, det vill säga ungrare och tyskar. Ungerska blev myndighetsspråk, tidigare var det latin och tyska. Ungrarna var en statsbärande och kulturellt dominerande minoritet, assimilering av övriga folkgrupper var därmed högprioriterad.

Strävandena att magyarisera Transsylvanien fick i realiteten liten effekt. En viktig orsak till detta var att en stor del av skolväsendet drevs genom de olika kyrkorna på de tre olika språken. Kyrkotillhörighet och språk hängde starkt ihop och konstituerar ännu i dag i hög grad den etniska identiteten. Ungrarna är katoliker eller kalvinister, sachsarna luthersk-evangeliska, rumänerna ortodoxa eller unitarianer. Giftermål mellan personer av olika konfession var ovanligt. Den ungerska kulturen var i huvudsak en stadskultur, om vi bortser från Székelyföld, och städerna var befolkningsmässigt en marginell företeelse ännu vid 1910 års folkräkning, bara tretton procent av Transsylvaniens befolkning återfanns där. Rumänerna var vid samma tid nästan uteslutande bönder, 86 procent.

Magyariseringspolitiken var egentligen kontraproduktiv i det att den gav näring till rumänska nationalister som började kasta blickar över Karpaterna. År 1916 gick kungariket Rumänien in i trippelententen. Efter Österrike-Ungerns nederlag samlades den 1 december 1918 ett rumänskt nationalistmöte i Gyulafehérvár (Alba Iulia) och utropade Transsylvaniens anslutning till Rumänien. Denna ratificerades vid Trianonfreden 1920. Nu blev den nationalistiska agendan omvänd. De ungerska godsägarna fick sin mark konfiskerad och utdelad till rumänska bönder. Ungerska statstjänstemän lämnade landet en masse. Den största svårigheten som den rumänska staten stod inför var avsaknaden av en rumänsk urban medelklass för att kontrollera handel, industri och kultur. Vägen fram till detta var utbildningssystemet med statliga rumänskspråkiga skolor. Hårda obligatoriska rumänska språkprov infördes, vilket uteslöt ungrarna från administrationen. Särskilt i Székelyföld motarbetades eller stängdes ungerska kyrkliga skolor och rumänska etablerades. Men städerna behöll under mellankrigstiden likväl sin ungersk-tysk-judiska karaktär. De ungerska konfessionella skolorna fortsatte att undervisa ungerska barn på ungerska.

För ungrarna hemma och i diasporan var 1920 svårt att acceptera. Nationernas Förbunds fördrag om minoriteters rättigheter hade därtill lite verkning i realiteten. En revision av freden blev målet för Ungerns regeringar under mellankrigstiden. Andra världskrigets storpolitiska spel innebar möjlighet till revansch. Den andra skiljedomen i Wien 1940 var ett medlingsförsök av Hitler mellan vapenbröderna Ungern och Rumänien. Norra och östra Transsylvanien med 2/3 av den ungerska befolkningen återgick till Ungern. Rumänska tjänstemän och stadsbor flydde söderut medan jublande folkmassor kantade gatorna för att välkomna de ungerska soldaterna.

Kommunistisk nationalism
År 1944 – liksom 1916 – bytte Rumänien sida i kriget. Tillsammans med sovjetstyrkor körde de ut ungerska och tyska soldater ur Transsylvanien och arrangerade blodiga vedergällningar för tidigare övergrepp. I Parisfreden 1947 återgick Transsylvanien till Rumänien och snart föll järnridån. Sovjets linje var att dämpa etniska motsättningar och hålla tillbaka nationalistiska yttringar. Således behölls de ungerska skolorna och återetablerades till och med i vissa områden, i Cluj öppnades det ungerska universitetet. Székelyföld blev en autonom ungersk region med ungerska som officiellt språk. Men samtidigt förstatligades industrin, jordbruket kollektiviserades, opposition och kyrkor förföljdes. Efter Ungernrevolten började den ungerska minoriteten att betraktas som en potentiell femtekolonnare. Det ungerska universitet i Cluj gick upp i det rumänska och den högre utbildningen på ungerska uttunnades gradvis.

”Transsylvanien inom den rumänska jordens enhetliga gränser”. Illustration ur I Lupaş ”Zur Geschichte der Rumänen” från 1943 då Transsylvanien hunnit bli och delvis förloras som en del av "Storrumänien".”Transsylvanien inom den rumänska jordens enhetliga gränser”. Illustration ur I Lupaş ”Zur Geschichte der Rumänen” från 1943 då Transsylvanien hunnit bli och delvis förloras som en del av "Storrumänien".

Med Ceauşescus makttillträde 1965 inleddes en uttalat nationalistisk politik som med tiden blev extrem i jämförelse med andra öststater. Alla etniska skillnader skulle bort i byggandet av den ärorika och odelbara rumänska nationen. En massiv statligt understödd industrialisering av städerna ledde till att de blev etniskt förändrade på mycket kort tid. Stadsbefolkningen mångdubblades och för ökningen stod inflyttade rumäner från landsbygden. År 1992 stod rumänerna för ¾ av stadsbefolkningen i Transsylvanien. Särskilt de ungerskpräglade städerna blev föremål för inflyttningen. Ungerska studenter styrdes till rent rumänska områden. Från det kommunistiska Ungern visades föga intresse för diasporan medan exilungrare i västvärlden talade om ”kulturellt folkmord”, vilket i sig var en grov överdrift. Ungersk undervisning och ungerska institutioner kvarstod under hela kommunisttiden även om den politiska retoriken var öppet antiungersk och främlingsfientlig.

De vardagliga problemen i krisens och förtryckets Rumänien drabbade alla, oavsett etnicitet. År 1989 kunde så alla enas i störtandet av diktatorn. Strax därefter vågade den ungerska minoriteten komma med långtgående krav på likaberättigande, ungerskspråkig högre utbildning, kontakter med ”moderlandet” med mera. Främsta språkröret blev Ungerska demokratiska unionen (Romániai Magyar Demokrata Szövetség) med stöd från nästan alla ungersktalande i Transsylvanien. Åren 1996–2000 fungerade unionen som stödparti i regeringen. Men de ungerska kraven väckte snart opposition och nationalisterna vädrade morgonluft. Under 1990-talet fick det radikala Rumänska enhetspartiet stort stöd bland rumäner i Transsylvanien. År 2000 vann Storrumänska partiet (Partidul România Mare) tjugo procent i parlamentsvalen för att år 2008 åka ut, men året därpå i stället återinträda i Europaparlamentet. Partiet har gjort sig känt för att fortsätta den auktoritära nationalistiska traditionen från Ceauşescu, kompletterad med en starkt proortodox hållning. Ungrare, zigenare och homosexuella har återkommande utmålats som roten till alla samhällsproblem och Ungerska demokratiska unionen som separatister vars mål är att söndra den rumänska staten. En läsning av det senaste partiprogrammet presenterar dock en påtagligt friserad bild av partiet.

Kolozsvár/Cluj
Cluj, Transsylvaniens inofficiella huvudstad, är ett tydligt exempel på den politiska dragkampen om Transsylvanien och hur en stad förändrats dramatiskt under efterkrigstiden. Vid 1910 års folkräkning hette staden Kolozsvár och 83 procent av stadsborna var ungrare, 2002 var de nitton procent, strax under gränsen för skyldigheten att ha tvåspråkiga skyltar och kommunal service på båda språken. Kolozsvár grundades på 1200-talet och gynnades av den ungerska kronan. Den blomstrande staden fick sitt yttersta arkitektoniska uttryck i den gotiska Sankt Mikaelskatedralen vid stora torget, än i dag en omisskännlig del av stadens silhuett. Till skillnad från städerna i södra Transsylvanien var Kolozsvár en ungerskpräglad stad medan de övriga hade en tysk karaktär. Efter Ausgleich expanderade staden, fick tågförbindelse med Budapest och ett eget universitet ”för att odla den ungerska andan bland Transsylvaniens nationer”. År 1910 var endast tio procent av befolkningen rumäner, medan de i omlandets landsbygd var i majoritet.

Cluj, gårdagens Kolozsvár, med sin ännu ”ungerska” silhuett. I mitten reser sig den gotiska Sankt Mikaelskatedralen med sitt höga 1800-talstorn.Cluj, gårdagens Kolozsvár, med sin ännu ”ungerska” silhuett. I mitten reser sig den gotiska Sankt Mikaelskatedralen med sitt höga 1800-talstorn.

Den berömde ungerske renässanskungen Mattias Corvinus betraktas som stadens store son av såväl ungrare som rumäner. Han föddes 1443 i ett bevarat hus ett par kvarter norr om katedralen. De båda minnesplaketterna ger två versioner av hans härkomst. Den ungerska plaketten från 1889 porträtterar Mattias som den store ungerske kungen. Den andra plaketten på rumänska och engelska sattes upp 1996 och trycker på kungens (delvis) rumänska anor: ”Rumänen Matei Corvin betraktas på grund av framstegen under sitt styre (1458–1490) som Ungerns störste kung.” För att fira milleniejubileet av magyarernas intåg i Karpatbäckenet lades 1896 med stor pompa och ståt grundstenen till den ryttarstaty av kungen som står framför katedralen; statsmannen och humanisten är framställd som segrare över tjecker, österrikare, turkar och moldaver.

Corvinus födelsehus med minnesplaketter på ungerska och rumänska (samt engelska). Båda ger sin version av den store kungens härkomst.Corvinus födelsehus med minnesplaketter på ungerska och rumänska (samt engelska). Båda ger sin version av den store kungens härkomst.

År 1920 påbörjades rumäniseringen av Kolozsvár, vars namn ändrades till Cluj. Gator och torg döptes om, stora torget blev Piaţa Unirii till minne av unionen 1918. Mattiasstatyn försågs med en plakett som poängterade att Mattias besegrades av sin ”egen nation” när han sökte erövra Moldavien. En staty av den romerska varginnan restes i andra änden av torget för att minna om den romerska bosättning vid namn Napoca som en gång fanns på platsen, det vill säga minna om rumänernas föregivna härkomst från daker och romare. Som rumänsk motpol till det ungerskt präglade huvudtorget restes 1933 en monumental ortodox katedral mitt emot den omdöpta nationalteatern, trots att de rumäner som då bodde i staden till stor del var unitarianer. Men den ortodoxa kyrkan var i konstitutionen 1923 befäst som den dominerande och därmed en symbol för det rumänska. Trots att Rumänien i dag är utan statsreligion får ortodoxa kyrkan ett kraftigt statligt understöd och byggandet av storskaliga ortodoxa kyrkor med vajande rumänska fanor är omfattande i Transsylvanien.

I det vardagliga livet förblev dock Cluj Kolozsvár med ungerska som umgängesspråk, ungerska dagstidningar och så vidare. På journalfilmer från den 11 september 1940 ses riksföreståndaren Horthy rida in i staden på sin vita häst, omgiven av vajande fanor och euforiska folkmassor. Återigen bytte gator och torg namn. Varginnan togs bort, liksom plaketten på ryttarstatyn. Nationalteatern blev åter ungerskspråkig. Det rumänska universitetet stängdes och det ungerska öppnades åter. Den 11 oktober 1944 intog sovjetiska och rumänska trupper staden. Därefter blev staden officiellt tvåspråkig. Huvudtorget blev Frihetstorget, komplett med monument över de sovjetiska hjältarna och en stridsvagn.

År 1974 firade staden 1850-årsminnet av den romerska bosättningen Napoca i närvaro av Ceauşescu personligen. Som en symbolhandling för att markera riktigheten i den rumänska rätten till platsen och Transsylvanien döptes staden om till Cluj-Napoca, ett namn som sedermera aldrig använts till vardags. Vid denna tid var inflyttningen av rumänsk arbetskraft som mest intensiv och det ena höghuskomplexet efter det andra växte upp utanför den gamla stadskärnan. Ungrarna kom så på 1980-talet att ha förvandlats till klar minoritet och tvåspråkigheten i offentligheten var ett minne blott.

”Ni äter rumänskt bröd”
Åren 1992–2004 hette Clujs borgmästare Gheorghe Funar, mångårig ledare för Rumänska enhetspartiet och senare medlem av Storrumänska partiet. Funar stod för en aggressiv retorik riktad mot ungrarna, utmålade som ett hot mot nationell enhet och Rumäniens territoriella integritet, ”barbarer” för vilka tusen år i området inte räckt för att ”bli civiliserade”. Ungerska demokratiska unionen sågs som en ”budapeststyrd terroristorganisation” vars ungerskbeflaggade kontor vid katedralen var en nagel i ögat. Men Funars makt var begränsad, hans upprepade försök att förbjuda det årliga ungerska firandet av revolutionsdagen 15 mars 1848 strandade exempelvis. I stället lade han sin kraft på en omfattande rumänisering av det offentliga rummet. ”Varje besökare skall förstå att Cluj-Napoca var, är, och alltid kommer att vara en rumänsk stad.” Det ”ungerska” torget skulle bli rumänskt. Kung Mattias omringades av flaggstänger och bänkar målade i de rumänska färgerna. Varginnan trädde återigen in på torget och två höga pelare restes för att hedra minnet av de män som 1896 till ett högt pris sökte underhandla med Wien om rumänsk autonomi. Monumentet inkorporerades i stadsvapnet. Stora torget döptes åter om till Piaţa Unirii, Funar hade dock velat gå ännu längre och kalla det det dako-rumänska torget samt resa en kopia av Trajanuskolonnen, vilken skildrar fälttåget i Dakien. Han lät påbörja utgrävningar på platsen för att påvisa den romerska staden. Det vetenskapliga värdet i arbetet skall ha varit ringa, men schakten har förblivit öppna sedan dess.

Funar lät svepa hela staden i de rumänska färgerna. Tre tusen nya flaggstänger, lekplatser, bänkar, stolpar, spårvagnar och till och med soptunnor målades i blått, gult och rött, liksom Nationalteaterns arkitektur i wienerjugend. Torget mellan teatern och den ortodoxa katedralen döptes om till minne av den rumänske gerillaledaren av år 1849, Avram Iancu, vars staty balanserar på en skyhög pelare. Funars återinförande av mellankrigstidens plakett på Mattiasstatyn resulterade i ungerska demonstrationer. Men annars togs inte borgmästarens utspel på något större allvar av stadens befolkning, varken av rumäner eller ungrare.

En välgjord etnologisk studie av Cluj publicerades 2006 vid Princeton University, Nationalist Politics and Everyday Ethnicity in a Transylvanian Town. Den visar på att den politiska retoriken i Rumänien lätt ger intryck av att det råder hårda motsättningar i Transsylvanien. Men så är sällan fallet. Vardagen har viktigare frågor för invånarna och i den mån de rör etnicitet så handlar det om språk. Att tala ungerska på öppen gata är inte helt okontroversiellt. Vanligen tolereras det av rumäner, men många har på allmän plats vid något tillfälle uppmanats att tala rumänska, någon med bisatsen ”Ni äter rumänskt bröd!”. Ännu existerar en liten separat ungersk värld i Cluj med sina egna ungerska kyrkor, skolor, tidningar och föreningar. Här finns en ungersk scen och möjlighet att bedriva högskolestudier på ungerska. Men hur det ser ut om ytterligare två generationer vet vi inte. I ungersk-rumänska äktenskap tenderar barnen ofta att bli rumänsktalande i första hand och därmed också betrakta sig som rumäner.

Clujs nuvarande borgmästare har sökt att mildra föregångarens excesser och de rumänska färgerna har inskränkts till de offentliga byggnaderna. Vid mitt besök 2009 var stora torget föremål för omfattande omdaning, bland annat lär de arkeologiska schakten ha lagts igen, soptunnor, bänkar och flaggstänger målats om. Vågar vi hoppas på ett gryende värdesättande av de kontraster som utgör Transsylvaniens särart?

Robin Gullbrandsson
Juni 2010

Artikelförfattaren är byggnadsantikvarie och verksam vid Jönköpings läns museum. Han driver även firman Robin Gullbrandsson Foto, som inriktar sig på analogt fotografi: https://gullbrandssonfoto.wordpress.com/