Vaz och Volga i Lviv.

Denna berättelse består av tre utsnitt ur en resa i Polen, Ukraina och Rumänien som jag gjorde med min polske kompis Jarek 2007. De valda delarna är Lviv, Bukovina samt något om Jareks familjehistoria. Allra först ges en sammanfattning av hela resrutten. 

Resrutt

Wołów - Wrocław - Jarosław - Przemyśl:

Den gemensamma resan startade i Wołów, utanför Wrocław, där Jarek bor. Tåg från Wrocław till Jarosław i sydöstra Polen (västra Galizien). Två övernattningar i Jarosław. Möten med släktingar till Jarek, bland annat två systrar till hans morfar. Av Jadwiga fick vi en matsäck (bland annat en flaska maskrosvin) inför resan till Lwów (Lviv) dagen därpå. 

Przemyśl - Lviv (med omnejd):

Minibuss (marschrutka) till gränsen. Efter att ha korsat gränsen till fots var det åter dags för en minibuss - till Lviv. Fyra övernattningar i Lviv.

Lviv - Ivano-Frankivsk:

Tåget utgick från Moskva och hade Tjernivtsi som destination. Vi satt i en sovvagn (öppen kupé); vissa hade klätt på sig och fällt upp sin slaf, andra sov fortfarande. Luften var tjock av nattens utdunstningar. Utanför stationen i Ivano-Frankivsk hade en kvinna ställt upp sin vagn och tappade upp brödkvass åt törstiga kunder. Läskande. Ivano-Frankivsk är en stor stad söder om Lviv, uppkallad efter den ukrainske författaren Ivan Franko. Vi befann oss ännu i Galizien (den östra delen), så staden var polsk under mellankrigstiden. Lugn och trivsam. En övernattning.

Ivano-Frankivsk - Tjernivtsi:

Färdmedel denna dag (lördag 4 augusti): minibuss. Vi gjorde en utflykt till klostret Skit Manjavskij väster om Ivano-Frankivsk. Åter i Ivano-Frankivsk fortsatte vi till Kolomyja och därifrån vidare till Tjernivtsi i Bukovina. För vidare skildring av Bukovina, se avsnitt nedan.

Kolomyja:

En vecka senare, på lördagskvällen den 11 augusti var vi tillbaka i Kolomyja, återigen trampande galizisk mark. Mycket folk var ute och rörde på sig. En idyllisk stad. Vi bodde två nätter på ett hotell för järnvägsanställda. På bottenvåningen pågick en bröllopsfest. Vi behövde en korkskruv så jag gick ner och bad om hjälp. Flaskan öppnades och jag bjöds att smaka på vodkan som skvalpade i en jätteflaska. Ty sådan är seden här: den som dyker upp på en bröllopsfest får inte gå därifrån utan att ha blivit bjuden på något, hur främmande han eller hon än är.  

Kolomyja - Jasinja - Rachiv:

På tåget till Jasinja pågick en livlig kommers. Kvinnor i olika åldrar rörde sig fram och tillbaka i vagnen och bjöd ut varor: kläder, frukt med mera. Jag köpte ett par strumpor och en varm majskolv. Det uppstod gruff mellan några av försäljarna och konduktören; den senare gillade inte att lådor var uppställda i gången. Nu befann vi oss i Zakarpatska oblast (Transkarpatien), närmare bestämt i dess östra del; västerut sträcker det sig fram till den slovakiska gränsen. Under mellankrigstiden tillhörde området Tjeckoslovakien och kallades Karpato-Rutenien. Under några timmar vandrade vi i de gröna bergen som Jasinja är omgiven av. Buss till Rachiv varifrån vi hade tänkt fortsätta till Uzjhorod, men sista bussen hade gått. Medan jag vaktade bagaget gav sig Jarek ut på jakt efter logi. Han fick napp hos ett par som hyrde ut rum i sitt stora hus. På kvällen promenerade vi i staden som genomflyts av Tisza. En gammal kvinna kallade på oss från sin trädgård. Hon hade några äpplen som hon ville ge oss. Var det ett sätt att tigga? Vi gav henne i varje fall lite pengar för frukten. Kvällsmat - bograč, en mycket god soppa - åt vi på en modern restaurang. I den intilliggande salen pågick en fest; underbar folkmusik nådde våra öron.

Rachiv - Uzjhorod - Košice:

Tidig avfärd med bussen. Resan gick västerut, längs den rumänska gränsen. Vid lunchtid var vi framme i Uzjhorod. Fram till klockan fyra då bussen till Košice avgick hade vi tid att bekanta oss med staden. Här fanns en staty av den ungerske poeten Sándor Petőfi (eller Petőfi Sándor som man säger på ungerska). I Košice bodde vi en natt på ett litet hotell intill dominikanernas kyrka. Det var nästan som att vara hemma: busshållsplatserna var försedda med tidtabeller och bussarna såg ut som hemma; marschrutkorna lyste med sin frånvaro, liksom de herrelösa hundarna.

Košice - Wołów:

Vid middagstiden steg vi på tåget. Fem byten och två korta bilfärder senare var vi framme i Wołów, efter midnatt. Några dagar senare fortsatte jag hemåt.

Minnen av Lviv

Vi steg av framför den stora järnvägsstationen. Mycket folk, liv och rörelse. Efter ett tag hade Jarek luskat ut vilken spårvagn vi skulle åka med. Vår hållplats låg på Lychakivskagatan. Biljett köptes på plats av konduktören; varje vagn hade sin. Vårt hyreshus, ett rätt slitet tegelhus, låg ett par minuter från hållplatsen. Vi steg in i den mörka trappuppgången. Några våningar upp ringde vi på och en vänlig kvinna i kanske fyrtio- eller femtioårsåldern öppnade. Hon hette Elżbieta och var polska. Hon visade oss vårt rum, ett pojkrum tapetserat med bilder på fotbollsstjärnor.

Här skulle vi bo i fyra nätter. Det visade sig vara ett bra val. Vi hade möjlighet att äta frukost och kvällsmat; maten var mycket god och riklig. Elżbietas föräldrar hade valt att stanna kvar efter andra världskriget när Polens gränser försköts västerut och de flesta polackerna gav sig av.  De båda sönerna tillbringade kvällarna i köket där de lagade mat och satt och pratade.

Den första dagen tog vi en marschrutka, minibuss, till stadens centrum. Kollektivtrafiken inskränkte sig till spårvagn och marschrutka. De senare var ofta överfulla och betalade gjorde man direkt till föraren, någon biljett fick man inte. Ofta hade han en hög med sedlar liggande bredvid sig. Vi hoppade av vid Prospekt Svobody - en mycket långsträckt öppen plats med mycket grönska, kantad av breda gator. I den norra änden ligger operan (1897-1900) och i den södra står en staty av Taras Sevtjenko, Ukrainas nationalskald. Det habsburgska Lemberg och det ukrainska Lviv. 

Ett svunnet borgerskaps praktfulla och rikt smyckade fasader. Jugend och funkis. Som i Prag eller Wien. --- Mitt i stan ett långt brunfärgat tvåvåningshus med svalgång, lätt förfall. En Vaz eller Lada inklämd mellan staket och grönskande buske. --- Potockis palats på Kopernikus-gatan. --- Ur ett stenblock mittemot universitetets ljusgula, klassicistiskt lugna fasad skjuter en beslutsam grå jätte i höjden: Ivan Franko, den beläste och progressive författaren, nationens kulturella ledare. Universitetet, grundat 1661 av den polske kungen Johan II Kasimir, bär i dag Frankos namn. --- Skuggande träd längs gator och i parker. --- Svati Juri (Helige Georg), den ukrainska uniatiska (grekisk-katolska) kyrkans främsta helgedom. Jarek hade varit här en gång tidigare, 1994. Sedan dess har kyrkan rustats upp. Han beundrade arkitekturen: ”Kyrkan svävar!” Samma lätthet måste ha infunnit sig i det andliga livet efter det att Sovjets tunga hand lyfts av. Den uniatiska kyrkan var utsatt för svår förföljelse.

De gamla husen på Rådhustorget var nätta och eleganta på samma gång. Vart och ett med sin färg och sina särdrag - dock inte större än att de tillsammans utgjorde en harmonisk enhet. 

Monumentet över den polske nationalskalden Mickiewicz missade vi naturligtvis inte. Ej heller kyrkan där Jareks mor döptes samt sjukhuset där hans mormor arbetat. Jareks mor var fem år och hans far 14 när de kom till den trakt i sydvästra Polen som fram till krigsslutet var tyskt (Schlesien/Śląsk).

Staroievreiska är en lång gata i de före detta judiska kvarteren. Under mellankrigstiden utgjorde judarna 30 procent av stadens befolkning.  Endast en liten spillra överlevde förintelsen.

Kyrkorna är ett omfattande kapitel - här en liten lista. Peter- och Paul-kyrkan (f.d. jesuiternas kyrka): barockkyrka från 1600-talet med Il Gesú i Rom som förebild. Sankt Andreas kyrka (f.d. Bernhardinordens): sen renässans, byggd under 1600-talets förra hälft. Dominikanernas kyrka: senbarock, började byggas vid mitten av 1700-talet. Den i renässansstil uppförda Uspenskij-katedralen (Marie himmelfärds katedral; på ryska, rumänska och tyska används inte ordet ”himmelsfärd” utan ”avsomnande”: uspenskij - adormire - Entschlafen) består av tre byggnader: kyrkan, Kornjakts torn (ett landmärke i staden) samt ”De tre prelaternas kapell”. Den armeniska kyrkan: armenierna utgjorde en av de största grupperna i Lviv under medeltiden; kyrkan började byggas på 1300-talet; den innehåller fresker i rysk stil från 1300-1400-tal men också från början av 1900-talet (målade av Jan Rosen). Marie himmelfärds katedral: romersk-katolsk; den enda kyrkan i staden som har bevarat sin ursprungliga gotiska arkitektur. Den är belägen ett stenkast från Rådhustorget och började byggas i mitten av 1300-talet. Kyrktornet är 67 meter högt.  Boims familjekapell: Granne med den romersk-katolska katedralen och byggt i början av 1600-talet som gravkapell för den mäktiga familjen Boim.

Mätta på helgedomar tog vi oss upp till Visoki Zamok - en park vars högsta punkt pryds av ett monument och bjuder på en fin utsikt över staden. När Jareks morfar Roman började sällskapa med Genowefa brukade de promenera här.

Det gastronomiska Lviv hade mycket att erbjuda. På ”Gamla Tiflis”, en georgisk restaurang, drack vi vin och åt baklava. På det anrika hotell George, liksom på Café Wien, drack vi kaffe.

Lviv hade något gammaldags och tryggt över sig - ett större lugn än en motsvarande svensk stad (700 000 invånare). Reklambudskapen duggade inte lika tätt. ”Produkti” är kanske inte det roligaste namnet på en livsmedelsaffär, men uthärdligare än den fixering vid det engelska språket som råder i Sverige, inte minst i kommersiella sammanhang. 

Min blick ville inte släppa henne; jag tog ett foto. För tillfället hade hon inga kunder så hon kunde ägna sig åt tidningen som låg utbredd över frysboxen med glassar - och det var inte ett sådant blad som mest består av bilder. Hon stod böjd över boxen och läste. Vänsterarmen vilade på tidningen medan den högra handens tumme var placerad över munnen; en bild av koncentration. Klädsel: huckle och en konstlös, vardaglig blus; jag skulle gissa att hon var i pensionsåldern. Om jag hade fått se henne ta en paus under höskörden skulle jag knappt ha noterat henne. Men här var hon en främmande fågel. Tills jag förstod att den främmande fågeln var jag. I Västeuropas storstäder sker det inte längre men här kan en doft från byn ännu leta sig in.  

Lyczakowski-kyrkogården 

På den storslagna Lyczakowski-kyrkogården (ukrainska: Lychakivski) ligger många framstående polska personligheter begravda. En kort historisk tillbakablick kan vara på sin plats. 

År 1939 upphörde Lwów att tillhöra (ett fritt) Polen. I september det året ockuperades landets östra områden (numera västra Ukraina och Vitrusland) av Sovjet i enlighet med Molotov- Ribbentrop-pakten. (Delar av områdena var sådana som tillfallit Ryssland i samband med 1700-talets delningar men återerövrats från Sovjetryssland i början av 1920-talet av den återuppståndna polska staten.) År 1941 anföll Hitler Sovjetunionen varefter områdena hamnade under tysk ockupation. Efter kriget vägrade Stalin att lämna ifrån sig Polens östra delar varpå de kom att ingå i de ukrainska och vitrusiska sovjetrepublikerna. Polen kompenserades med tyska områden, vilka sedan dess utgör västra Polen. År 1991 blev Ukraina en självständig stat. Så långt den historiska översikten - åter till kyrkogården. 

Under den sovjetiska tiden begravdes på Lyczakowski-kyrkogården flera framstående sovjetiska medborgare. Därför uppvisar den en märklig blandning av polsk katolicism och sovjetisk ateism (religiösa symboler saknas). 

Kyrkogården är en av de sevärdheter som polacker besöker när de kommer till Lviv. Många av dem har antagligen sina rötter i staden. Vi träffade på en stor polsk turistgrupp och återsåg de tre polackerna som liksom vi var inhysta hos Elżbieta. Kyrkogården var mycket vacker, välskött och lummig. Många av gravarna pampiga. 

Kyrkogården Lwóws försvarare

I omedelbar anslutning hittar vi Cmentarz Obrońców Lwowa – ”Kyrkogården Lwóws försvarare”. Den kallas även Cmentarz Orląt. Här fanns rader av enkla kors och namn på polacker som stupat under striden om Lwów vintern 1918-19. Motståndare i denna kamp var ukrainarna. I första världskrigets absoluta slutskede utropades i Lwów/Lviv den västukrainska republiken (1 november 1918). Detta motsatte sig polackerna i staden. Efter att ha varit utraderat från kartan i 123 år (Lwów låg i den del som österrikarna lade beslag på 1772) återuppstod Polen som stat efter första världskriget. När nu kriget var slut ville polackerna i Lwów – under mellankrigstiden utgjorde de femtio procent av befolkningen, judarna trettio och ukrainarna mindre än tio procent – tillhöra Polen (stadens polska historia sträcker sig tillbaka till 1300-talet då den erövrades av polacker). Strider utbröt mellan ukrainska och polska enheter. De förra var numerärt överlägsna. På den polska sidan stred både gamla män och unga pojkar. Den polska sidan vann striden om Lwów och staden kom att tillhöra Polen från 1919 fram till september 1939.

Kyrkogården anlades under mellankrigstiden. Under den sovjetiska tiden förföll den, år 1971 förstördes den delvis. År 1989 påbörjades återställningsarbeten.

I anslutning till Cmentarz Obrońców Lwowa har den andra sidan, den ukrainska, sin minnesplats med gravar och ett monument över de stridande.

Många år senare, i februari 2020, stod jag på en perrong i Wrocław och väntade på tåget till Świnoujście. Strax innan det rullade in nådde tåget från Lviv sin slutstation på spåret mittemot. Så ser trafiken mellan de båda städerna ut i dag. Då, efter 1945, var det många polacker från Lwów som byggde upp en ny tillvaro i Wrocław - det före detta tyska Breslau. Ryggraden i Wrocławs polska universitet kom att utgöras av före detta lwów-bor. Tyskarna i Breslau fick göra som Lwów-borna: följa med sin stat västerut. Elva timmar tar resan från Wrocław till Lviv. En dag är jag kanske tillbaka. 

Bukovina: landskap i två länder

Tjernivtsi - Czernowitz - Cernăuṭi

Bukovina var en gång ett östligt landskap i det mångnationella kejsardömet Österrike. Spår från den tiden hittar vi i arkitekturen men kanske framförallt i litteraturen.  Lyriker som Paul Celan och Rose Ausländer läses än. Något mindre kända namn (dock uppmärksammade i ”Lyrikvännen” nr 5/2013) är Alfred Kittner, Isaac Schreyer och Immanuel Weissglas. Czernowitz utgjorde en kulturell metropol - i dag heter staden mestadels Tjernivtsi och är belägen i den norra, ukrainska delen av Bukovina.

Här inledde vi den bukovinska delen av vår resa. En kort historisk presentation kan vara på sin plats. Från 1775, då det erövrades från turkarna, och fram till första världskrigets slut var Bukovina en del av Österrike. Därefter lydde det under Rumänien (fram till 1940). Det året tvingades dock Rumänien avstå de norra delarna till Sovjetunionen men återtog dem 1941; år 1944 förlorades de åter. Efter andra världskriget kom de norra delarna att ingå i Sovjetunionen, de södra i Rumänien.

Det var lördag kväll (4 augusti) och på hotellet där vi tagit in pågick en fest, förmodligen bröllop. Festklädda människor stod i klungor ute på trottoaren och musik strömmade ur huset. Vi tog en promenad. Det som mötte oss var en blandning av centraleuropeiska och mer östliga stilar. På en gata (möjligen Turkiska) fick vi se två hus som, fysiskt sett, inte kunde komma varandra närmare men stilmässigt var mycket olika. Det ena karakteriserades av 1920-talets släta effektivitet och rätlinjighet, det andra av en tung sirlighet som förde tankarna till Rumänien. Ett vackert funkishus liksom jugendhuset i vilket stadens konstmuseum är inrymt skvallrade om västliga influenser. 1800-talets något överlastade fasader var vanligt förekommande. Husen var mestadels rätt låga, vilket skapade trivsel och intimitet.

På söndagsmorgonen besökte Jarek mässan i Tjernivtsis katolska katedral. Utanför kyrkan kom jag i samspråk med en grupp människor - katolska Tjernivtsi-bor men också polacker på besök. Med en äldre dam som kunde tyska pratade jag en längre stund. Hon hade många frågor att ställa.

Klockan tolv hämtade vi vår packning på hotellet och försökte hitta en buss som kunde ta oss till den rumänska gränsen. Någon sådan fanns inte men väl en trevlig taxichaufför som var beredd att köra oss. Väl där gällde det att hitta en ny förare för färden över gränsen – det var ej tillåtet att korsa den till fots. Vi fick napp och kom fram till Rădăuţi, där vi övernattade.

Klosterkyrkorna i Suceviţa och Moldoviţa

Måndag den 6 augusti. På järnvägsstationen lämnade vi in vårt bagage för förvaring för att därefter gå över till busstationen och informera oss om olika möjligheter. Vi bestämde oss för att denna dag försöka hinna med två av de kyrkor som Bukovina är så känt för – klosterkyrkorna från 1400- och 1500-talen med de starka och uttrycksfulla väggmålningarna (utvändigt såväl som invändigt). 

Marschrutkan (minibuss) till Suceviţa avgick en bit från busstationen. Vi blev snart varse att någonting firades denna dag. Trafiken på den smala landsvägen var intensiv och överallt fanns det människor. När vi kommit fram uppsökte vi den långsmala, höga kyrkan med sina bemålade väggar. Den östra ändan var mjukt rundad, det låga taket påminde om en bredbrättad hatt och det vitmålade tornet kröntes av en spetsig hätta. De olika klosterkyrkorna - det skulle vi snart upptäcka -  uppvisar många likheter men också individuella drag.

Vid kyrkan pågick en utomhusgudstjänst. Runtomkring, bland marknadsstånd och serveringar, helgdagslediga människor. En man som helt saknade ben satt och tiggde. 

Vi ställde oss i kö för att komma in i kyrkan. Ikonen stod på ett bord framför ikonostasen och människor gick fram för att kyssa den. Där fanns också en trasa så att man kunde torka bort sitt läppavtryck från glaset. Människorna gjorde korstecken, en eller flera gånger, ibland vidrörde de golvet med handen.

Det praktfulla klosterområdet omges av höga murar och försvarstorn. Klostret grundades 1581 av biskopen i Rădăuţi. Bland freskerna på kyrkans utsida märks ”Stegen till paradiset”. Den visar änglar med röda vingar i prydliga rader som vakar över de rättfärdiga när de klättrar på en stege till himlen. För varje pinne anges en av klosterdygderna. Syndarna faller dock mellan pinnarna och drivs av flinande djävlar till helvetet. Suceviţa är den yngsta av de 22 målade kyrkorna i Bukovina.

Vi promenerade ett stycke på landsvägen i riktning mot Moldoviţa. Från restaurangterrassen där vi åt lunch hade vi fin utsikt och kunde vila ögonen på de höga gröna kullarna. Högt uppe på en topp såg vi ett litet hus – ett vallfartsmål.

Resten av vägen till Moldoviţa tillryggalade vi i en risig blå Dacia framförd av en bullrig men sympatisk kille. Klosterkyrkans utsida målningar stod klara 1537. Den främsta fresken är ”Belägringen av Konstantinopel”, tillägnad jungfru Maria för hennes ingripande under en persisk attack mot staden år 626. Närmast folklig tedde sig målningen av en naken, svart djävul som har grabbat tag i skägget på en prelat i rikt smyckad ornat. Det som väntade inne i kyrkan var däremot ren och skär upphöjdhet; den guldglänsande ikonostasen magnifik. 

Småningom fick vi veta att det var ”Schimbarea la faţă” - Kristi förklarings dag - som firades den här dagen. Det ukrainska namnet på helgen hade vi redan träffat på i Lviv i form av Preobrazjenskij-katedralen.

Innan vi liftade tillbaka till Rădăuţi stannade vi till på en servering i en enkel träbyggnad intill en vägkorsning där man kunde få öl, brännvin och mycket sött kaffe. Där satt mestadels män. Några stod utanför och pratade med ölflaskan i handen. 

Klosterkyrkan i Putna

Efter att ha hämtat ut bagaget i Rădăuţi tog vi åter plats i en minibuss. Målet var klosterkyrkan Putna. Chauffören kunde tyska och pratade glatt med oss; han hade arbetat i Tyskland och Österrike. Han vände sig bakåt mot oss när han ville säga något, och det inträffade ofta. ”Titta på vägen!” tänkte jag. Det var fullt i bussen och kroppsodörerna lite mer påfallande än vad de skulle ha varit i en fullpackad svensk minibuss. Jag fann dock inte detta särskilt påfrestande; betydligt värre var den plastiga skräpmusik som spelades överallt – i bussar, på restauranger, på kaféer. 

Men räddningen var inom räckhåll - snart lyssnade vi till munkarnas sång i klosterkyrkan. På en sluttning inte långt från kyrkan kunde vi läsa namnet ”Stefan cel Mare”, möjligen ”skrivet” med vita stenar. Stefan den store (Stefan III) var furste av Moldova och uppförde klostret i Putna under 1400-talets senare hälft. 

Vi hittade ett trevligt pensionat och beslutade oss för att stanna i två nätter. På kvällen promenerade vi längs den stilla bygatan, handlade mat och gick in på ett kafé och beställde vin. En gumma som var lite egen uppvaktade oss flitigt. Det spelades folkmusik, och gumman sjöng med. När vi skulle gå drog hon mig resolut till sig och gav mig en kyss.

Rödvita öar

Onsdagen den 8 augusti tog vi tåget till Cacica via Suceava - den enda tågresa vi gjorde på rumänsk mark. Jag minns inte hur lång tid den tog men en sökning på Deutsche Bahn ger vid handen att den första etappen (numera) är drygt två timmar lång (Putna-Suceava) och den andra knappt en timme (Suceava-Cacica). Förmodligen kröp tåget fram. Min enda minnesbild: jag står och tittar ut genom fönstret när vi passerar en järnvägsövergång och jag har Folket, det är vi av T G Ash som lektyr. I Suceava, som är en universitetsstad, gjorde vi ett uppehåll. Jag minns ett tiggande barn och de slitna, tröstlösa hyreshusen i något slags modernistisk stil som måste ha kommit till under Ceauşescu-tiden. 

Resans rödvita kapitel hade inletts, ty det är i Suceava-regionen som landets polska minoritet huvudsakligen bor. I tre byar är de i majoritet: Nowy Sołoniec (Soloneṭu Nou), Pojana Mikuli (Poiana Micului), Plesza (Pleṣa). Även i Kaczyka (Cacica), dit vi var på väg, liksom i några städer - Radowce (Rădăuţi) och Suczawa (Suceava) - finns människor som räknar sig till den polska nationen. I folkräkningen 2002 rörde det sig totalt om 3 559 personer (1). Polackerna utgör en officiellt erkänd minoritet och har en representant i parlamentet. 1775 markerade slutet på turkisk överhöghet över Bukovina: österrikarna var de nya herrarna. Polska gruvarbetare från Bochnia och Wieliczka fick arbete i saltgruvorna i Kaczyka. Ytterligare en våg av polsk inflyttning ägde rum i början av 1800-talet.  Polackerna i Rumänien har en organisation, Uniunea Polonezilor în Româniă – Förbundet för polacker i Rumänien (hemsida: www.dompolski.ro).  

Vårt nya hem hette just så, Dom Polski (Polska huset), och drevs av Uniunea Polonezilor în Româniă. Två trälängor, målade i rött och vitt. En skylt med rumänsk och polsk text hälsade oss välkomna. Här fanns ett kök där vi kunde laga mat. Från vandrarhemmet såg vi den ortodoxa kyrkan, vars förzinkade tak lyste lång väg.

Den katolska kyrkan, uppförd i rött tegel och uppkallad efter Marie himmelsfärd, kändes mer bekant. Under promenaden dit passerade vi  en liten butik framför vilken några av byns män satt och pratade. Inne i kyrkan fick vi syn på församlingens series pastorum - en tavla med en lång rad namn från 1794 fram till 2002. De flesta var polska men åtminstone fyra var rumänska. Överskriften var rumänsk: Preoṭii parohi care au activat la Cacica (Församlingspräster som har verkat i Cacica).

Torsdagen den 9 augusti vandrade vi till grannbyn Nowy Sołoniec. Vi vadade genom högt, vått gräs och hade fin utsikt över det kuperade landskapet. Frodig grönska och regntunga skyar. En höskyl fotograferades.

Till slut kom vi ut på en landsväg där vi mötte en trio som tog sig fram i maklig takt. Mannen i mitten var kraftigt berusad och stöddes av de båda andra. Männen talade polska och vi slog följe med dem en bit. 

Väl framme i Nowy Sołoniec kunde vi konstatera att husen var enkla men i gott skick. Här och där en enkel utsmyckning, en grön klätterväxt. Byn grundades 1834 av trettio polska familjer. År 1945 stängdes den polska skolan men öppnades åter efter kommunismens fall. År 1995 hade byn 718 invånare. På vägen hit hade vi träffat på en man som var lärare i en närbelägen by. Han kunde lite franska så jag frågade honom om undervisningen i skolan sker på polska. Han svarade att så inte var fallet men att barnen har möjlighet att få undervisning i språket. Skolan i byn är uppkallad efter författaren Henryk Sienkiewicz och är en av fjorton i Bukovina där elever kan lära sig polska (dzieje.pl).

I en liten affär längs bygatan köpte vi ett och annat. Butiksinnehavaren talade polska. Vi passade på att beställa var sin konjak och slog oss ner i den lilla vrå med bänkar och bord som inretts utanför affären. På väggen hängde en bild som visade den förre påven Johannes Paulus II i samspråk med den just avlidne rumänske patriarken Teoctist.

Vi liftade tillbaka till Cacica. Vips, så stannade en bil. På en restaurang åt vi kycklingbröstsoppa och stekta kycklingfiléer med mamaligă, ett slags majsgröt. 

Det regnade och vi hade en bit att gå till vandrarhemmet så vi liftade igen. Vips, så stannade en Dacia. Bakom ratten satt en gammal bekant – samme unge man som vi tidigare under dagen vänt oss till för att fråga om vägen till Soloneţu Nou. Han talade franska och undrade vad vi egentligen hade för oss i Cacica. Han frågade också efter vår religionstilhörighet. Själv var han katolik.

Nästa dag, vid frukosten, stavade jag mig igenom en artikel i dagstidningen România Liberă som handlade om valet av ny patriark efter den avlidne Teoctist, om granskningen av kandidaterna till patriarkämbetet och om deras förehavanden under kommunisttiden. Tidningen menade att myndigheten som granskade ledande personers förflutna förhöll sig alltför passiv. Det stod också att den ortodoxa kyrkans ledning efter kommunismens fall motsatt sig offentliggöranden av uppgifter om kyrkans samarbete med Securitate. I The Guardians dödsruna berättas att Teoctist så sent som i december 1989 skickade ett telegram till Ceauşescu i vilket han uttryckte sitt stöd för massakern i Timişoara. Diktatorn lovordades för sin strålande verksamhet, visa ledning och djärva tänkande; rumänerna levde i en gyllene tid. Senare samma månad föll diktaturen och Teoctist begärde att bli entledigad, vilket accepterades av den heliga synoden. I januari tog han sin tillflykt till ett kloster efter att ha medgett att han samarbetat med Ceauşescu-regimen under sina tre år som patriark. I april samma år återinträdde han dock i sin funktion. Därefter skulle han vara den rumänsk-ortodoxa kyrkans överhuvud i ytterligare sjutton år.

Gura Humorului, Humor och Voroneţ

Dags att lämna Kaczyka - Cacica. Vi ställde oss vid landsvägen för att lifta till Gura Humorolui. De tre hästdragna ekipage som dök upp i tät följd, de två första med vardera två dragdjur, bedömde vi som alltför långsamma färdmedel, och de skulle nog inte så långt som vi heller. En av hästarna hade ett rött tygskynke hängande från huvudet, förmodligen som skydd mot ”onda ögat”. Snart stannade en bil och tog upp oss.

Väl framme hittade vi logi hos en man som hyrde ut ett rum i sin villa. Ett mycket bra ställe att bo på, och en trevlig man. Dags för en ny klosterkyrka - den i Humor. Vi tog bussen dit och liftade tillbaka. Den ganska lilla kyrkan grundades 1530. En av freskerna föreställer den förlorade sonens återkomst, på en annan avbildas djävulen som kvinna. 

Tillbaka i Gura Humorului letade vi upp bokhandeln, och den imponerade! Kurt Vonnegut, Philip Roth, Leonard Cohen och många, många fler. Polska klassiker (Sienkiewicz och Reymont, vill jag minnas) fanns också där. 

En klosterkyrka återstod - den i Voroneţ, ibland kallad ”Österns Sixtinska kapell”. Vi traskade hela vägen dit. Förutom ett myller av apostlar, evangelister, martyrer, änglar och demoner visas också Yttersta domen och Johannes Klimakos himmelska stege.

Vi fick lift tillbaka till Gura Humorului av ett ungt par från Bukarest som var ute på bilsemester. Vi handlade kvällsmat och återvände till vårt ”pensionat”. I lusthuset ute i trädgården dukade vi fram vår kvällsmat.

Norrut!

Lördagen den 11 augusti färdades vi i en mycket skraltig buss till Rădăuţi, men vi var i goda händer: ovanför förarplatsen hängde flera bilder med religiösa motiv. Väl framme ställde vi oss vid vägen som leder upp till den ukrainska gränsen och liftade. En GB-registrerad bil med ratten på höger sida tog upp oss. Vår välgörare var rumän men bodde i London sedan flera år; nu var han på besök i hemlandet. Han körde oss ända till gränsen, där vi återigen måste lifta. Denna gång fick vi skjuts av ett ukrainskt par. När passen kontrollerats väntade ännu en kontroll (tullen?). Jag såg hur den ukrainske mannen blixtsnabbt räckte över något till personen som satt i luckan varpå han genast körde vidare. 

Vi åkte med en bit men någonstans på vägen till Tjernivtsi måste vårt värdpar vika av och vi gav en slant som tack för hjälpen. Snart fick vi lift av en marschrutka som inte hade några passagerare. Chauffören var en glad lax som pratade med oss oavbrutet. Han släppte av oss i utkanten av Tjernivtsi och berättade att vi nu måste ta en buss till busstationen på andra sidan Prut. Så följde en färd med trådbussen genom hela staden, bland annat återsåg vi hotellet som vi bott på. Väl framme på busstationen hittade Jarek en buss som skulle ta oss i riktning mot Kolomyja, målet för dagen. Ytterligare två byten, i Snjatyn och i Zabolotiv, återstod innan vi var framme. Snjatyn var den första galiziska staden efter det att vi lämnat Bukovina bakom oss; här gick gränsen mellan Polen och Rumänien under mellankrigstiden. Vårt äventyr i Bukovina - Bokarnas land - var till ända. 

Att resa med Jarek var som att ha självaste Sankt Christoffer till reskamrat. Med stor energi planerade han rutten och fann lösningar. Jag kan se honom framför mig där han studerar tidtabellerna på någon station, med papper och penna i högsta hugg.

”Men mormors bror stannade kvar” - en polsk-ukrainsk historia

Östra Galizien var en gång hem för Jareks föräldrar, även om de var unga när de kom till den nya hemtrakten, Schlesien. Jarek berättade för mig om sin mormor och morfar, Genowefa och Roman, och tog också med mig på två utflykter till platser som hade anknytning till dem.

Utflykt till Tarasivka

Genowefa växte upp utanför Lviv. Hennes far var skogvaktare i närheten av en station som hette Hermanów och kring vilken det en gång bodde polacker. Nu ville Jarek se om han kunde hitta den där skogvaktarstugan. Stugan var också en hemsk brottsplats. Under kriget fanns i Ukraina en nationalistisk rörelse som hette UPA. Den utövade terror mot den polska befolkningen (fram till andra världskriget låg denna del av nuvarande västra Ukraina – östra Galizien – i Polen). Flera hundra tusen polacker mördades eller fördrevs av UPA under kriget (2). Vid ett tillfälle hade några UPA-män gömt sig i en kyrka men avslöjats. Tyskarna grep och avrättade dem. UPA beslöt sig för att hämnas. De valde ut skogvaktarstugan. Vid detta tillfälle förlorade Genowefa båda sina föräldrar och två av sina syskon, ett syskon lyckades gömma sig och undkomma med livet i behåll. Genowefa, befann sig för tillfället i Lviv. Jarek ville nu se skogvaktarstugan och också försöka hitta graven i byn Biłka Szlachecka där han visste att mormoderns föräldrar var begravda. 

På bussen studerade han kartan. Hermanów var inte utsatt. Han visste att stationssamhället Hermanów låg i närheten av byn Tarasivka men på andra sidan vägen. Han bad chauffören att stanna strax innan avtagsvägen till Tarasivka. Vi strövade lite mållöst. Där fanns en väg och vi följde den en bit. Vi kom överens om att Jarek skulle fortsätta en bit till och att jag kunde vänta på honom under tiden. Efter ett tag kom han tillbaka och berättade att han trodde sig ha hittat stället där stugan legat. En man kom gående på vägen och Jarek frågade honom om han visste var Hermanów låg. Mannen pekade mot Tarasivka. Också i Tarasivka, dit vi tog oss till fots, talade man om för oss att Hermanów var det gamla namnet på Tarasivka. Jarek visste att han hade släktingar i byn. En bror till hans mormor hade nämligen gift sig med en ukrainska och stannat kvar efter andra världskriget. 

Vi mötte några män som satt på en vagn dragen av en häst. Jarek frågade dem något och de svarade glatt och intresserat. De förundrade sig väl över att få se utlänningar i byn. 

Vi fortsatte in i byn. Jarek frågade en kvinna om hon kände till några i byn som hette Miszczyszyn. Jodå, en av dem bor där borta! Kvinnan var barfota och ledde oss på en smal väg. Vi kom fram till ett hus och knackade på. En ung kvinna med två barn tog emot oss. Hon var lite blyg men mycket vänlig och förmodligen också aningen överrumplad. Vi steg på. Det var ganska spartanskt inrett, men hemtrevligt och där fanns en stor teve. Kvinnan hette Nadja och sonen Oleg. Där fanns också en dotter men henne såg vi inte mycket av. 

Jag hade ännu inte klart för mig att Jarek hade träffat en släkting men så var det. Nadjas farmor hade varit gift med nämnde bror till Genowefa. Nadja lagade kaffe och plockade fram fotoalbumet. Jag såg bilder av glada barn som lekte i både snö och sommargrönska. Nadja hade själv arbetat i Tjeckien, hon kunde lite tjeckiska; maken var för närvarande i Prag där han arbetade sedan fyra år tillbaka. 

Nadja följde med oss till sin farmor, Anastasia. Oleg var också med. Vi gick på en enkel väg, överallt fanns gäss och höns. Vi såg storkar och storkbon. Jarek fick prata en stund med sin mormors svägerska. Hon var en vänlig men lite sorgsen gammal kvinna och satt på en bänk ute på gården. De omgivande byggnaderna var enkla. Det är säkert inget lätt liv människorna lever här – inte när en pappa arbetar utomlands i fyra år. 

Efter besöket hos Anastasia gick vi till byns kyrkogård, förbi kyrkan och biblioteket. Nadjas hund hade följt med oss hela vägen. Han mopsade sig ordentligt när han träffade på fjäderfä, men kröp tätt intill benen på Nadja och såg rent ynklig ut när vi mötte en stor hund. På kyrkogården visade oss Nadja graven där båda hennes föräldrar vilade. Av texten på gravstenen framgick att föräldrarnas efternamn var Miszczyszyn. Modern hette Stasia Volodimirivna (Volodimirs dotter) och fadern Jaroslav Blažkovitj (Blažkos son). Blažko - så hette Genowefas bror. Vi besökte också hans grav.

Jarek och Nadja utväxlade adresser. Hon hade burit Oleg på armen ett bra tag – han ville inte gå själv. Han kunde ju ha suttit på våra axlar, men det skulle han nog inte ha gått med på. Nadja ville bjuda oss på mat, men vi tackade nej. Jareks nyfunna släktingar gick åt byn till och vi i den andra riktningen. ”Jag glömde att göra korstecknet framför hennes föräldrars grav”, sade Jarek när vi åter var ensamma.

Vi hade en behaglig promenad till grannbyn Biłka Szlachecka. Före kriget hade byn polsk befolkning och därför begravdes Genowefas föräldrar där. Biłka Szlachecka gjorde ett mer välbärgat intryck än Tarasivka (redan före kriget var Tarasivka en by med huvudsakligen ukrainsk befolkning). Vi lyckades dock inte hitta graven. Många av gravarna, och de var många, var i dåligt skick.

Genowefa och Roman under kriget

Senare under resan, när vi på väg till Kolomyja bytte buss i Zabolotiv, berättade Jarek att hans morfar, Roman, var järnvägsanställd före kriget och arbetade ett tag i Zabolotiv. Här beställde han också sin bröllopskostym - av en judisk skräddare. Jarek berättade om Roman, vars nedtecknade minnen han läst. 

Sommaren 1939 gifte han sig med Jareks mormor, Genowefa. När andra världskriget bröt ut i september inkallades han och placerades i nordvästra Polen. Han sårades och fick tillbringa en tid på sjukhus i den del av Polen som tyskarna ockuperade. Han tog sig därefter till föräldrarna i Jarosław (i nuvarande sydöstligaste Polen). Han försökte ta sig över till Lwów som låg i den del av Polen som ockuperades av Sovjet (fram till det tyska anfallet mot Sovjet den 22 juni 1941 varefter hela Polen hamnade under tysk ockupation). I Lwów fanns Genowefa. Han lyckades dock inte korsa gränsen utan arresterades av tyskarna och hamnade i fängelse. Efter frisläppandet försökte han ta sig över en andra gång, och lyckades. Detta inträffade sommaren 1941 då tyskarna redan befann sig i Lwów. Roman åkte med tåg. Tyskarna kontrollerade passen strax efter gränsen. Konduktören meddelade att tåget, så snart det befann sig i det som fram till nyligen varit den sovjetiska delen Polen, skulle sänka hastigheten så att alla som inte hade sovjetiskt pass kunde hoppa av. Roman gjorde det. De som saknade pass och inte hade hoppat av tåget samlades ihop av tyskarna. Det såg Roman med egna ögon. Därefter tog han sig till Lwów och Genowefa.

En dag när Genowefa var på väg hem från sjukhuset där hon arbetade – i slutet av 1939 eller början av 1940 – varnades hon av någon: Gå inte hem! De sovjetiska myndigheterna höll nämligen på att samla ihop polacker. Genowefa åtlydde varningen och tog sin tillflykt till en kyrka där hon bad. Därefter begav hon sig till en äldre släkting. Nästa dag fick hon veta att de sovjetiska myndigheterna samlat ihop många polacker för att skicka dem någonstans. När detta inträffade väntade Genowefa barn, Jareks mor. Under den sovjetiska ockupationen (1939-41) deporterades mer än två miljoner polacker till avlägsna platser i Ryssland, bland annat till arbetsläger (3). Jarek minns sin mormor som en klok kvinna. Hon fick aldrig uppleva kommunismens fall men hon brukade säga att förr eller senare skulle det ske – systemet var dödsdömt. Han minns också att mormodern alltid hade tid för barnbarnen, hon lät dem stoja och väsnas. Trots att UPA mördade både hennes föräldrar och två syskon talade hon aldrig illa om ukrainare. Morfadern hade ett lättsamt sätt och tyckte om att sjunga för barnbarnen. 

Utflykt till Vovtjkivtsi

Från Kolomyja gjorde vi en utflykt till den närbelägna byn Vovtjkivtsi. Jarek ville leta rätt på den järnvägsbro där Roman var järnvägsanställd före andra världskriget. Tåget var mycket enkelt, den kvinnliga konduktören vänlig. 

Jarek var inte helt säker på var vi skulle kliva av; det fick bli i Vovtjkivtsi. Snart såg vi järnvägsbron, men först måste vi äta något. Vi träffade på två glada unga män som förklarade att det fanns en restaurang, gå i den riktningen! Vi gick och gick men något matställe såg vi inte till. Vi kom ut på landsvägen som leder till Kolomyja. En pojke sålde frukt vid vägkanten och vi köpte något av honom. Också kvinnor sålde grönsaker och frukt som de lagt ut på marken. 

Till slut kom vi fram till en restaurang men den var abonnerad. Vi blev hänvisade till en annan och några av festdeltagarna försökte beskriva vägen dit. Vi gick i den anvisade riktningen, någonstans frågade vi och till slut hittade vi rätt. Ingen skylt förklarade att byggnaden rymde en restaurang. Vi kom in i ett ganska mörkt rum, bakom disken stod en kvinna och vid ett bord satt en man och rökte. I ett hörn en stor kakelugn. Vi var mycket hungriga och blöta för det hade regnat. Vi hade nog förlorat hoppet om att få något i oss och så hittade vi det här stället! Vi åt borsjtj och sedan en huvudrätt.

Jarek började prata med våra värdar. Mannen hette Vasil och han följde med oss till bron. Roman brukade inta sina måltider hos en kvinna i Vovtjkivtsi. Han hade nämnt henne vid namn i sina nedtecknade minnen och Vasil visste var hon hade bott. Vi tog oss en titt på huset som nu stod övergivet. Vi besökte också en plats där det tidigare funnits en polsk kyrka.

Vi gick över bron och pratade en stund med mannen som nu ansvarade för den. Han hade en liten stuga med telefon och annan utrustning. Utanför hängde en ampel med prunkande blommor. Vi tog farväl av Vasil och järnvägsarbetaren och vandrade till samhället Vidiniv varifrån vi tog tåget tillbaka till Kolomyja.

Roman dog i Lublin 2005. Ett par av hans systrar träffade Jarek och jag i Jarosław i början av resan.

---

Fototer: 

(1) https://insse.ro/cms/files/RPL2002INS/vol1/tabele/t40.pdf

(2) Microcosm. Portrait of a Central European City av Norman Davies och Roger Moorhouse (2003); s. 426

(3) ibid; s. 425

Källor:

The Guardian: https://www.theguardian.com/news/2007/aug/07/guardianobituaries.religion

www.romaniatourism.com

www.dompolski.ro

dzieje.pl: ”Polacker i det rumänska Bukovina vårdar det polska språket och den polska kulturen” : https://dzieje.pl/kultura-i-sztuka/polacy-na-rumunskiej-bukowinie-kultyw...

discover ukraine: https://discover-ukraine.info/places/western-ukraine/lviv/857

Informationssajt om Lviv: https://lia.lvivcenter.org/en/objects/opera-house/

Davies, Norman och Moorhouse, Roger: Microcosm. Portrait of a Central European City (Pimlico, 2003)