Dagar i Daruvar (Kroatisk resa, del 4)

Dela med dig:

Text och bild: Per Nilson.

Elevkonst i J A Komenský-skolan.

---

Möte med en stad

Jag vaknade av att någon klappade mig på axeln. När jag slog upp ögonen stod den kortvuxne killen med det långa, mörka håret framför mig. "Vi är i Daruvar", sade han. Jag steg av bussen och gick in på ett kafé i närheten. Efter att ha druckit en Staročeško-öl (gammaltjeckisk), som produceras i stan, uppsökte jag mitt pensionat, Vendi Sobe. Det drivs av ett ungt par och är inrymt i ett fint gammalt tvåvåningshus som lyser i rött och orange. Jag trivdes direkt, rummet var mycket trivsamt. Så gav jag mig ut i staden. Snö på marken och snö i luften. Jag kom från Zagreb där det hade snöat hela förmiddagen. En skylt lyste i skymningen, delvis täckt av snö: Caffe Sport. Jag steg in. Kvinnan bakom disken pratade tjeckiska men var svår att förstå. Hon berättade att hon har ett barnbarn som går på den tjeckiska förskolan.

En stund senare satt jag på Pizzeria Venezia och såg snön ryka från taket mittemot. Efter maten promenerade jag. Uppe vid den katolska kyrkan nåddes jag av pianotoner; jag följde riktningen. Snart stod jag framför en byggnad med skylten "Musikskola". Tonerna var bekanta – en pianosonat av Mozart, just den som jag tycker bäst om. Jag njöt av det vackra mollpartiet (f-f-f-f-e-g-ciss-d) medan min mörka rock blev allt vitare…

De tre dagarna i Daruvar blev intensiva. Ur tjeckisk synpunkt var tidpunkten väl vald. Jag lyckades pricka in såväl "Jednota-dagen" som en föreningskväll med uppträdanden och middag. Att den tjeckiska teaterfestivalen i Lipovec stod för dörren undgick mig inte heller: det repeterades flitigt i Tjeckiska huset.

Om mina upplevelser i Daruvar ska denna berättelse handla.

Tjeckiskt i Daruvar

Redan den första kvällen i Daruvar steg jag in i Tjeckiska huset. Bakom en dörr hörde jag röster och jag klev på. Jag befann mig i en stor sal med en scen längst fram. På den pågick repetitioner. Mitt i salen satt en grupp och tittade på. Jag gick fram och presenterade mig och var snart inbegripen i olika samtal. En femtonårig kille berättade att hans föräldrar utvandrade till Tjeckien men återvände till Kroatien när han var i sjuårsåldern. Den här kvällen höll man på att repetera "Skönheten och Odjuret"; följande dag skulle pjäsen spelas upp för eleverna i den tjeckiska grundskolan. Jag lovade att komma och titta.

En gång om året bjuder veckotidningen Jednota in representanter för de tjeckiska föreningarna i Kroatien till Daruvar. Arrangemanget kallas "Jednota-dagen". Lördagen den 16 mars, en solig dag med lite snö på marken, var det dags för 2013 års upplaga. Tjugo av Kroatiens trettio tjeckiska föreningar var representerade. Jag bjöds in. På morgonen samlades vi i Gross-huset och bjöds på kaffe med tilltugg. Jednotas chefredaktör, Libuše Stranjik, höll ett välkomstanförande på oklanderlig tjeckiska. Bland annat underströk hon vikten av att språket i tidningen är korrekt; den som skickar in en artikel till tidningen ska inte skämmas för att be om hjälp, till exempel med språkgranskning.

Så var det dags för ett besök i slottet och dess omgivningar. I Vlatka Daňková-Pejićová hade vi en energisk och humoristisk guide. Vi återvände till Jednotas lokaler där den hugade kunde få sig ett litet glas slivovice. Därefter var det dags för lunch, och vi tog plats i bilarna för färden upp till vingården Lotada i Daruvarski Vinogradi (Daruvars vinberg). Bland mina medpassagerare fanns en man från Slavonski Brod och en från Bjeliševec. Den förre berättade om Volynien-tjeckerna. Deras emigration till området (i dag västra Ukraina) under den andra halvan av 1800-talet var föranledd av svåra förhållanden där hemma och brist på jord. I Volynien kom tjeckerna att grunda nästan 200 byar.

Lunchen var mycket god och det knusslades inte med vinet. Efter maten tog Damir Malina från Horní Daruvar fram sitt dragspel och framförde tjeckiska melodier.

En av dem jag talade med under lunchen var Mirko Knjižek, ordförande för tjeckiska föreningen i Lipovlany. Mirko var numera pensionär och ägnade sig bland annat åt biodling. Inkomsterna från honungsförsäljningen utgjorde ett välkommet tillskott till den rätt blygsamma pensionen.

Mitt emot mig hade jag Marie Sohr, en tjeckiska som bor i Daruvar sedan 1969. Hon kom hit i egenskap av medarbetare vid Tjeckoslovakiska vetenskapsakademin för att undersöka tjeckiska dialekter - och blev kvar. När Damir spelat färdigt och ställt undan dragspelet, slog han sig ner vid det bord där Marie och jag satt. Vid ett tillfälle vände sig Marie till honom: "Ni i Horní Daruvar höll ihop fint under kriget, hos er var det inget…" – här knöt hon sina händer och dunkade knogarna mot varandra. "Ni i Horní Daruvar" betydde alltså: ni invånare i Horní Daruvar – kroater och serber.

Samma kväll ordnade tjeckiska föreningen i Daruvar en fest i Tjeckiska huset. Festen inleddes med uppträdanden av olika tjeckiska grupper från Daruvar med omnejd. Blåsorkester från Končenice (kroatiska: Končanica). Två pojkar, Karel och Matěj, sjöng en sång. En damkör - oklart från vilken förening - sjöng. En kille höll en humoristisk monolog om vikten av att hålla sig i trim och inte dricka för mycket öl.

Efter alla uppträdanden bjöds det på middag: potatissallad och kött, mycket gott. Jag satt tillsammans med tre tonåriga killar som spelade i Končenices blåsorkester.

Jag gjorde en sväng ut i köket och bekantade mig lite grann med dem som arbetade där. Glada miner och vänlig stämning. En man berättade att han som ung studerade i Bela Crkva (centrum för den lilla tjeckiska minoriteten i Serbien). Tyvärr var hans tjeckiska mycket svår att förstå. Andra tjecker i Daruvar, till exempel dagis- och skolpersonal eller chefredaktören för Jednota, var lätta att förstå. Det beror förmodligen på att de har mer kontakt med Tjeckien och med språket över huvud taget.

På söndagskvällen den 17 mars övade Daruvars tjeckiska teatergrupp inför den tjeckiska teaterfestivalen i Lipovec som skulle inledas fredagen den 22 mars. Daruvars bidrag var en dramatisering av "Stora doktorssagan" av Karel Čapek.

Möten

Söndagsmorgon framför den katolska kyrkan. Några tonåringar och deras ledare sålde pyssel som tillverkats av barn och ungdomar. Pengarna gick till något välgörande ändamål. På skylten framför bordet stod: "Vi lär oss godhet". Jag hade inte mycket plats över i mitt bagage, så jag förklarade att jag nog tyvärr inte kunde köpa något. "Men något litet som inte tar så stor plats", föreslog en av killarna glatt på osäker engelska. Jag köpte två flaskunderlägg i tyg. Tacksamheten och glädjen lyste om honom.

I en bar på Trg Kralja Tomislava - Kung Tomislav-torget - kom jag i samspråk med en av killarna bakom disken, Valentino Pecolaj. Han var född 1979 i Sombor i Vojvodina (norra Serbien). Föräldrarna var kosovoalbanska katoliker. Under kriget 1991-1992, som också drabbade Daruvar, tillbringade han en tid i Rijeka. Där fanns också barn från Vukovar. Det som de hade att berätta var fruktansvärt. Valentino insåg att han var lyckligt lottad – till skillnad från många andra hade han båda sina föräldrar i livet. Kriget sammanfattade han så här: "Vi hade Tito och lärde oss aldrig demokrati, vi var inte mogna för den."

Han berättade att han emellanåt besöker sin födelsestad, Sombor, i Serbien. Jag påpekade att det kanske inte alltid är så roligt att vara kosovoalban i Serbien. "Det är inte det första jag berättar för folk", svarade han. "Men folk är ofta mycket generösa där", tillade han. Jag berättade att jag tyckte att människorna i Daruvar är mycket vänliga. Valentino delade dock inte min entusiasm: "Här finns så mycket korruption, ofta går det inte rätt till."

Järnvägskaféet

Efter det att jag missat min förbindelse till Našice på söndagen (jag trodde att bussen skulle köra in på busstationen och inte bara stanna till på grusplanen utanför) tillbringade jag några timmar på järnvägskaféet tillsammans med tre personer. När jag hade förstått att det inte fanns fler förbindelser till Našice den här dagen, frågade kvinnan som arbetade där om jag inte kunde tänka mig att övernatta i en lägenhet som hon och hennes man ägde men inte använde. Hon ville ha 100 kuna för det, och jag tackade ja. Mannen kom och hämtade mig. När vi kom fram till huset, ett radhus, eldade mannen i vedspisen varefter han gav sig av igen.

Nästa morgon lämnade jag nyckeln på järnvägskaféet och ställde mig på grusplanen för att vänta på bussen. Plötsligt var det någon som ropade på mig. Det var en av dem jag träffat på järnvägskaféet föregående dag. Nu var han i sällskap med en annan man. "Det här är min bror", sade han, "och själv heter jag Darko." Han bar på en nätkasse ur vilken en ölflaska stack fram. Han såg sliten ut. "Har du lämnat tillbaka nyckeln?" undrade Darko. Jag lade märke till att han såg romsk ut och frågade honom om det. "Ja", svarade han, varpå jag berättade att jag tycker mycket om romsk musik. Vi stod intill ett förfallet hus med gapande fönsterhål. Därintill en smal väg som ledde in i okända kvarter. Darko pekade i den riktningen och sade: "Jag bor därborta." Så fick han en idé: "Vill du att jag ska sticka och köpa en öl åt dig?" "Ja, det kan du få göra", svarade jag, "köp en till dig och din bror också." Han fick pengar av mig och kilade iväg. Efter en stund var han tillbaka och ville ge tillbaka växeln, men han fick behålla den. "Ställ flaskan i fönstret när du druckit ur", sade han, "det är pant på den." Bussen kom och vi sade hejdå till varandra.

Politik/kriget

"Åt Daruvars försvarare" står det på ett monument i Daruvar. På pelarna kan man läsa namnen, med födelse- och dödsår, på fallna eller försvunna. Födelseåren skiljer sig åt – någon var född 1973, flera på 60-talet och någon 1952 – medan dödsåren alltid är 1991 eller 1992. Efter den kroatiska självständighetsförklaringen i juni 1991 anfölls Kroatien av Jugoslaviska folkarmén (JNA) som vid det laget uteslutande bestod av serber. Fram till januari 1992, då en vapenvila inleddes, rasade strider mellan JNA och serbiska frikårer å ena sidan och kroatiska styrkor å den andra. Även i Daruvar förekom strider. Staden utsattes för serbisk granatbeskjutning från byar i närheten (Batinjani, Vrbovac och Pakrani). Staden besköts även av artilleri, flygbomber och raketer.

En husfasad bar spår av beskjutning. Under kriget fick många barn från Daruvar och trakten omkring (mestadels tjeckiska barn) komma till Tjeckien.

På Svačićeva-gatan fanns ett minnesmärke över tre polismän - tillhörande stadens polisstation och av vilka en var tjeck - som den 20 juli 1991 sköts till döds av serber när de patrullerade i staden.

I Ivanovo Selo (nio kilometer norr om Daruvar) dödades den 21 september 1991 sju bybor (tjecker) av serbisk beskjutning.

Jag frågade några av de tjecker jag mötte hur kroater och serber numera kommer överens (14 procent av stadens invånare är serber). "Det är rätt bra nu", svarade en. En annan sade: "De serber som bodde i staden vid krigsutbrottet och som var lojala med oss har stannat kvar, de andra har flyttat härifrån."

På järnvägskaféet såg jag två dekaler, uppklistrade på en vägg. Det var kvällstidningen Večernji List som stod bakom dem. På den ena kunde man läsa: "Jag är stolt över dem som försvarade Kroatien". Den andra visade Markač och Gotovina och hade texten "kroatiska generaler". På andra ställen såg jag dekaler med texten "Gotovina – heroj" (Gotovina – hjälte). I början av min resa, när jag åkte buss från Zagrebs flygplats in till centrum, upptäckte jag följande klotter på en byggnad: "Sretan rodjendan – Gotovina – Heroj" (Grattis på födelsedagen – Gotovina – hjälte).

Vilka var Markač och Gotovina? Landguiden/Kroatien skriver: "FN:s krigsförbrytartribunal i Haag friade i november 2012 de två tidigare generalerna Ante Gotovina och Mladen Markač som året innan dömts till 24 respektive 18 års fängelse för krigsförbrytelser 1995 (…) En oenig överklagandekammare ansåg att det saknades bevis för att den så kallade Operation Storm i Krajina (…) var riktad mot civila och inte militära mål. När de båda frikända anlände till Zagreb möttes de som krigshjältar av tiotusentals jublande och flaggviftande kroater, som sjöng patriotiska sånger och skanderade 'Vukovar', symbolen för kroaternas kamp mot serberna i kriget på 1990-talet."

Om "Operation Storm" kan vi läsa: "I augusti samma år [1995] gick Kroatien till angrepp mot det största serbhållna området – det egentliga Krajina med den självutropade serbrepublikens huvudstad Knin. ’Operation Storm’ tog bara tre dagar och kroaterna gjorde sig skyldiga till betydande brott mot krigets lagar. Knin utsattes för terrorbeskjutning med artilleri, liknande den som serbiska styrkor tillämpat tidigare. Flera hundra dödades och uppemot 200 000 serber – nästan hela civilbefolkningen – flydde till serbhållna delar av Bosnien eller till Serbien."

Åter till dekalerna. Jag känner olust inför dem. De vittnar om en ovilja att beakta den egna folkgruppens försyndelser och brott. Jag känner olust inför jublet i Zagreb. Det var ett fruktansvärt krig, och den rätta känsloyttringen borde vara sorg och ånger – på båda sidor. Olust känner jag därför också inför de upprörda demonstrationer som ägde rum i Serbien efter det att domstolen i Haag meddelat frikännandena. Serbiska politiker och högt uppsatta personer inom statsapparaten uttryckte sig ungefär så här: "Den som hittills tvivlat på påståendet att Haagdomstolen är partisk kan inte längre göra det. Detta var en politisk dom riktad mot serberna." Liknande tongångar hördes bland demonstranterna i Serbien. I stället för att sysselsätta sig med den egna folkgruppens försyndelser och brott, kommer man dragande med en konspirationsteori. Att Haagdomstolen skulle drivas av illvilja mot Serbien är i mina ögon absurt. Därmed inte sagt att domar inte kan diskuteras eller ifrågasättas. En av dem som riktade stark kritik mot frikännandena var Carla del Ponte, tidigare chefsåklagare vid FN:s krigsförbrytartribunal i Haag.

Romerska skogen

I Romerska skogen, som ligger i anslutning till staden, stötte jag på denna något överspända skylt:

"Kungörelse till alla människor/ 25.03.1988/ På denna heliga plats i Daruvars skog uppenbarade sig gudomliga gestalter för mig: Guds moder med ett barn och en stjärna samt Jesus upphängd på korset".

Jag träffade även på träskyltar med budskap som: "Människa, stanna och lyssna på mig./Skogen" eller: "Vandra genom världen och gör gott". Skogen rymmer ett antal orkidéarter.

Mitt mål denna något kyliga dag - på marken låg det lite snö - var den judiska begravningsplatsen. Jag hade skogen nästan helt för mig själv. Det jag sökte var inte alldeles lätt att finna men så plötsligt öppnade sig en större glänta. På en skylt läste jag vad jag redan förstått: Židovsko groblje - Jewish cemetary. Gravstenar och tuktad natur som på vilken välskött och prydlig kyrkogård som helst. Men snart uppenbarade sig skillnaderna: inga kors men väl inskriptioner på hebreiska. Namnen var ofta tyskklingande: Flajšhaker, Müller, Bresslauer, Friedländer, Stern, Gross. Först när jag kommit hem från resan och kunde ta hjälp av ordbok och internet förstod jag inskriptionerna, de små berättelserna, fullt ut.

En tysk inskription under en hebreisk: "Här vilar Ludwig Kohn/ död den 12 september 1895 i sitt 46:e levnadsår/ Frid över hans aska!"

Tre gravstenar bredvid varandra. Överst på den mellersta en inskription på hebreiska, därunder på tyska: "Albert Bresslauer dog i sitt artonde levnadsår den 22 maj 1889." Därunder står på kroatiska: "Dog i läger: Robert och Irma" samt "Dog i NOB: dottern Andjelija".

På den vänstra gravstenen står på tyska, under en hebreisk inskription: "Här vilar Julie Breslauer/ född Müller/ död den 4 september 1893 i sitt 49:e levnadsår/ Stilla ro över hennes aska!"

På den högra gravstenen står på kroatiska (under en hebreisk inskription): "Här vilar vår oförglömlige far Lavoslav Bresslauer/ Dog den 26 februari 1901 i sitt sjuttionde levnadsår/ Må han få evig frid!"

Inskriptionen "dog i läger" förekommer ganska ofta. Den fascistiska ustaša-regimen som styrde Kroatien 1941-1945 mördade tusentals judar; många dog i läger, till exempel i Jasenovac. "Dog i NOV/NOB" innebär att vederbörande deltog i partisankampen. NOV står för Narodnooslobodilacka vojska (Nationella befrielsearmén) och NOB för Narodnooslobodilacka borba (Nationella befrielsekampen).

Begravningsplatsen anlades 1860, då också synagogan började byggas. Judarna i Daruvar kom i synnerhet från Burgenland i Österrike. Under mellankrigstiden var antalet judar som störst i Daruvar – fler än 200. Synagogan byggdes i början av 1950-talet om till kulturhus och senare till pingstkyrka.

---

Källor:

Daruvar. Jučer, danas, zauvijek(utgiven av staden Daruvar)

Artikel ur Jednota: "Dvacet let od začátku domovinské války":

http://www.jednota.hr/index.php/cz/arhiva/item/1423-dvacet-let-od-zacatku-domovinske-valky

Landguiden/Kroatien (utgiven av Utrikespolitiska Institutet)

---

Ankomst Daruvar.

Tjeckiska huset.

Tjeckiska föreningen och Franta Burian-biblioteket.

Daghemmet och förskolan Ferda Mravenec ("Ferdinand Myra").

Ferda Mravenec.

Tredelad skylt: Tjeckernas förbund - Jednota - kontor för de tjeckiska och slovakiska minoriteternas representant i det kroatiska parlamentet.

Gross-huset.

J A Komenský-skolan.

J A Komeský-skolan.

Daruvars tjeckiska teatergrupp tackar för applåderna. Man har just spelat Skönheten och Odjuret för den tjeckiska grundskolans elever.

Vlatka Daňková-Pejićová guidar gäster från de tjeckiska föreningarna i Kroatien, inbjudna av veckomagasinet Jednota. Vi befinner oss utanför Antun Jankovićs slott.