”Januari” är en novell av den bulgariske författaren Jordan Raditjkov (1929-2004). Den är hämtad ur Åtta bulgariska berättelser, utgiven på Stegelands 1977; för urval, introduktioner och översättning svarade Arne Hult. Samlingen rymmer två noveller av Raditjkov: ”Januari” och ”Lädermelonen”. Arne Hult har givit sitt tillstånd till nedanstående publicering av Raditjkov-introduktionen samt ”Januari”.

Introduktion

Jordán Radíčkov föddes 1929 i byn Kalimánica i trakten av Michájlovgrad i nordvästra Bulgarien, och det är i denna bygd, som flertalet av hans berättelser utspelas.

Radičkov kommer från bondemiljö och har själv ingen högre utbildning. Han har arbetat som journalist och som redaktör vid filmstudion i Sofia och är medlem av redaktionskollegiet för litteraturtidskriften Septémvri (”September”). Han debuterade i bokform 1959 med berättelsesamlingen Sărcéto bíe za chórata (”Hjärtat slår för folket”). I denna och en rad av sina senare berättelsesamlingar skildrar han livet i en fiktiv nordbulgarisk by, Čerkázki, från tiden för andra världskriget och partisankriget mot nazismen och fram till våra dagar. Hans syfte är dock inte att ge en realistisk bild av människorna, än mindre att beskriva deras moraliska utveckling. Tvärtom behandlar han bönderna som något tidlöst som är djupt sammanlänkat med naturens elementäraste krafter och – inte minst – med övernaturliga krafter. I sin sinnrika förmåga att sammanlänka det mest banala i tillvaron med det mest fantastiska bygger Radičkov på både äktbulgariska och allmänslaviska traditioner. Ofta får man Gógol’s tidiga, ukrainska berättelser i tankarna, när man läser Radičkov.

Radičkov är också bekant för sin reseberättelse från Sibirien Neosveténite dvoróve 1966 (”De oupplysta gårdarna”), vilken utkommit på svenska 1972 under titeln ”Bortom Ural”. Den svenska översättningen (av Ulla Roseen) har prisbelönats, och boken har redan utkommit i två upplagor. Också i denna bok finner man något av Radičkovs särpräglade stil, som vållat debatt i Bulgarien, där författaren är mycket omdiskuterad. Han har också kritiserats på strikt ideologiska grundvalar för sin statiska bild av de bulgariska bönderna, men denna kritik skjuter uppenbart förbi målet, då Radičkov i sitt författarskap idag snarast är opolitisk. En helt annan sak är att flera av hans tidigare noveller har partisaner som huvudpersoner, och hans mest uppskattade samling med dylika berättelser Barúten bukvár (”Krutabcboken”; titeln är väl en travesti på Pétǎr Bérons berömda ”Fiskabcboken”) har belönats med ett Dimitrovpris, Bulgariens högsta litterära utmärkelse. Novellen med just detta namn har översatts av Ulla Roseen i BLM 1976:3, och hösten 1976 har även utkommit ett urval andra berättelser av Radičkov under titeln: ”Middagshetta”.

Radičkov har också skrivit några barnböcker och några satiriska skådespel. En dramatiserad version av den här medtagna novellen ”Januari”, har, när detta skrives, för andra säsongen i följd stor framgång på Satiriska teatern i Sofia.

Som många andra bulgariska novellförfattare låter Radičkov gärna gamla noveller återkomma varvade med nya i sina berättelsesamlingar. ”Januari” – tekniskt och kompositoriskt väl den perfekta kortnovellen – har här återgivits efter samlingen Čovéška prósa (”Mänsklig prosa”) från 1971. ”Lädermelonen” var titelnovell i en samling från 1969 (Kóženijăt păpeš) och har sedan dess inte tryckts på nytt.

Arne Hult

Januari

Under den stränga vinterkylan 1964, då alla vägar i Bulgarien var igensnöade och snölaviner hotade i bergen, kom en släde, förspänd med två hästar, instormande i byn Čerkázki. Hästarna var vettlösa av skräck, och i blint raseri kastade de sig över folk, beredda att bita allt och alla, som kom i deras väg. Stallkarlar från det kooperativa jordbruket, som för tillfället befann sig på krogen, rusade ut på gatan och började skrika, vifta med armarna och kasta sina hattar mot hästarna, pulsande i snödrivorna med snö upp till bröstet. Hästarna gick i cirklar på torget, som om de höll på att tröska. De gnäggade fasansfullt, och släden flög hit och dit som en leksakssläde.

Hela krogen strömmade ut på gatan, karlarna bildade kedja och trängde upp hästarna mot en mur, och trots att djuren ställde sig på bakbenen och visade sina hiskliga tänder, så lyckades man fånga dem vid betslet. En av hästarna tog med tänderna tag i pälsen på en av bönderna och slungade honom upp på tegelstenarna, som täckte muren. Bonden slog hårt mot tegelstenarna och såg omtumlad ut, och plötsligt började han illtjuta så att de övriga stelnade till. Han satt på muren och tecknade med armarna mot släden och tjöt av alla krafter. De, som var kvar där nere, fattade ingenting men gick fram till släden. Bonden hoppade ner från teglet och rullade runt i snön. De, som gått fram till släden, tittade ner i den och fick se en död varg, en päls och ett gevär. Vargens utsträckta kropp upptog slädens hela botten, käften visade tänderna mot bönderna.

Pälsen och geväret tillhörde stallkarlen Iván Gélov. Samma morgon hade han gett sig av mot staden – då hade man fortfarande kunnat komma fram, ty två traktorer hade i nattens mörker grävt fram vägen bland snödrivorna. Allt under det att man undrade och gissade om Ivan Gelovs öde, släpade byborna ut vargen i snön, och den som fallit ner från muren höll upp svansen och började mäta hur lång vargen var. Andra granskade djurets käft och såg efter var kulan hade träffat. Den hade träffat i bröstet, blodet hade stelnat i såret, men fastän djuret var dött, visade det tänderna på ett fasaväckande sätt. Bönderna ställde upp vargen i snön, kroppen var stel i kylan och höll sig uppe utan stöd, eftersom den stod till buken nedsjunken i en snödriva.

Čerkazkis hundar samlades på torget, och med svansen mellan benen började de kvida och gnissla tänder; till och med som död retade och skrämde vargen dem. Kor och kvigor dök upp här och där bakom inhägnaden och råmade åt det lurviga odjuret. Kvinnor, som passerade över torget, spottade åt vargens håll eller åtminstone i barmen och gick sedan vidare och diskuterade om man skulle tro på att vargen var verklig.

Medan folk surrade framför krogen och skärskådade vargen, hade en av stallbönderna, en släkting till Ivan Gelov, klättrat upp i släden och börjat ta på sig pälsen. Hästarna darrade fortfarande, men han tog tömmarna i ena handen, knäppte pälsen med den andra, fällde upp kragen, kastade tömmarna över nacken och säkrade geväret. Det var laddat, och i magasinet fattades blott en enda patron.

– Något har hänt med Ivan Gelov, sade han till de andra byborna. Jag skall se efter vad!

– Säkert sitter han på värdshuset och dricker vin.

– Kanske sitter han och dricker vin, kanske är det något annat, som har hänt. Jag skall ta reda på vad som står på.

Stallkarlen piskade på hästarna, och de for iväg längs de färska slädspåren, så att luften genljöd av hovarnas trumslag. Bönderna förblev stående framför krogen och stirrade efter den snabbt bortflyende släden. Så såg de på vargen, som stod upprätt i snön, och sedan försvann de tillbaka in på krogen. Kvar på gatan blev blott hundarna. Många av dem hade aldrig sett en varg, men deras fäder och förfäder hade gjort det, och det var nog för att de skulle gnälla. Man får inte glömma att allt detta hände under den stränga januarikylan.

Bönderna satt och drack på krogen och språkades vid om att Balkanexpressen i januarikylan hade blivit stående insnöad invid jugoslaviska gränsen, om att vargflockar hade anfallit fårhjordar i Kroatien, om att sjöfarten hade upphört på Mississippi av ishinder, om att ett helt passagerartåg med femhundra passagerare försvunnit i snön i Turkiet. Till och med Maríca hade frusit till. Och så, mitt under samtalet, hörde de avlägsen bjällerklang och sprang åter alla på en gång ut på torget.

Släden syntes inte ännu, men de kunde klart höra, hur hovslagen närmade sig, och hästarna gnäggade vilt. Bortom de första husen i byn syntes ett snömoln, och inne i molnet syntes hästarna. Djuren störtade som besatta mot krogen, medan luften genljöd av deras gnäggande. Mer hur än Čerkazkiborna stirrade, kunde de inte upptäcka någon människa i släden. Byborna bildade en tät kedja och hejdade de vanvettiga hästarna, och när de tittade ner i släden, såg de en varg, som låg utsträckt på botten. Dessutom låg där Ivan Gelovs päls och gevär. Ivan Gelovs släkting fanns inte i släden.

Bönderna släpade ut den andra vargen i snön, ställde den bredvid den första framför krogen, och den som hästen kastat upp på muren, lyfte upp svansen och började mäta, hur lång vargen var. Medan han mätte, hackade han tänder av köld, och hela han var på sin vakt, som om han fruktade att vargen plötsligt skulle bita honom. Och medan han ännu mätte, hoppade en stalldräng, en vän till Ivan Gelov, upp i släden:

– Här är något lurt på gång, sade han. Jag åker och ser efter, vad som står på.

– Något lurt är det, men antagligen finns det på värdshuset, sade de andra till honom.

Bönderna i Čerkazki visste vad för sorts vin, som bjöds på detta värdshus.

Stallkarlen säkrade bössan (nu felades två patroner i magasinet) och efter att noga ha svept pälsen om sig gav han sig av. Bönderna stod kvar en stund på torget med vargarna och hundarna, och sedan troppade man på nytt av in på krogen under högljutt skratt över Ivan Gelovs och hans släktings skämt. De värmde sig på krogen och språkade om att det inträffat en hel serie trafikolyckor på motorvägarna i Västtyskland. I Holland var armén sysselsatt med distribution av kol, och om någon kom på idén att förklara Holland krig, så skulle man i en handvändning kunna erövra hela landet. På farmar i närheten hade dessutom tvåhundra griskultingar frusit ihjäl, och man hade sänt ut helikoptrar någonstans. Man berättade för varandra allt, som man hört på radio i samband med den stränga januarikylan och tänkte på att ingen kunde minnas en sådan januari. Förresten liknande kyla hade knappast ens funnits på Bibelns tid. Och så, mitt under pratet, hörde Čerkazkiborna på nytt det bekanta ljudet av bjällror och frustanden. De rusade ut på torget, och bortom de första husen i byn såg de på nytt ett snömoln, och i molnet syntes hästarna. Djuren såg förskräckliga ut, deras frustanden liknade stridsrop, men ingen kunde förstå, vad de vanvettiga hästarna skrek åt. Čerkazkiborna hade redan vanan inne, de visste nu, hur man skulle få stopp på hästarna, ett par man hängde fast vid tyglarna, och när man såg ner i släden, såg man för tredje gången samma tavla.

På bottnen låg en ihjälskjuten varg, Ivan Gelovs päls och gevär.

Allt som hittills hänt var mycket spännande och uppfordrade till handling. Čerkazkiborna ställde den tredje vargen bredvid de två andra, och medan hästarna i ett moln av ånga frustade över deras huvuden, började de rådslå, om vad de skulle göra i fortsättningen. De hörde varken hästarna eller hundarnas ylanden utan ropade blott: ”Till värdshuset! Till värdshuset!” Bönderna vände släden, och en stor mängd av dem trängdes i den. Dit hörde också Iván Krága, samma en, som hade påstått att sjöfarten på Mississippi stoppats av ishinder. Han tog tömmarna, klatschade med piskan, och hästarna satte av i det välbekanta spåret. Bönderna, som satt huller om buller i släden, stämde upp en sång, för de tänkte på värdshuset och dess vin.

Fältet blånade framför dem.

Sedan övergick den blå färgen i lila.

Dagen slocknade långsamt, en lätt dimma flöt fram över snön. Det var början till mörkret, ännu genomskinligt, knastrande i kylan, dansande på den kalla snön. Framför släden dök en låg skogsdunge upp. Svart och skör förmådde den nätt och jämnt bära upp sin vita börda utan böjde sig ut över slädspåret. Hästarna gick i skritt med öronen än spetsade, än tillbakastrukna, som om de lyssnade efter något. Bönderna tystnade också, de började liksom tycka att någon böjde sig över dem från den tigande skogen, och till och med bjällrornas puls började irritera dem. Bjällrorna tystnade också alltmer, klämtandena blev allt glesare och dovare, som om bjällrorna själva lyssnade efter något och var rädda på samma sätt som bönderna.

Men skogen försvann bakom dem, på nytt syntes ett jämnt och vitt fält, bönderna började åter röra på sig och Ivan Kraga sade:

– Inte heller här finns det något!

– Till värdshuset, till värdshuset! sade de andra. Där får vi se, vad det är fråga om!

Men knappt hann de säga detta, förrän de fick se något svart i spåret framför sig. Det var stort till omfånget och rörde sig i kurvor, föll sönder i delar och gick åter samman. Sedan delade sig det svarta rufsiga och lurviga och ställde sig på ömse sidor om vägen.

Vargar.

Hästarna stannade och började trycka sig mot varandra. Bönderna i släden sprang upp. Vargarna närmade sig släden från ömse håll, de rörde sig i sidled med bakdelarna högt lyftade, och två av dem sprang fram framför släden och satte sig på bakbenen. De tittade nyfiket och hade på intet sätt bråttom. Ivan Kraga tog geväret, siktade och sköt. En av vargarna tog ett språng upp i luften, försökte fånga något med tänderna men kunde inte utan föll ner på snön och grävde i den med tassarna.

De andra sprang upp och försvann snabbt i det tätnande mörkret. Bönderna stirrade i hopp att få se dem på nytt, men framför dem utbredde sig blott det vita snöfältet. De dröjde kvar ytterligare några ögonblick i släden, men sedan gick de ner på vägen för att sträcka på benen. En av stallkarlarna tog tyglarna för att åter vända släden i riktning mot Čerkazki, men den fastnade i en djup snödriva, och de andra måste komma och skjuta på alla på en gång, tills släden på nytt stod i spåret. Gruppen samlades på nytt under allmänt samtal. Ivan Kraga tog den döda vargen och kastade den i släden.

Med ens satte hästarna fart och rusade iväg.

Deras vansinniga frustande fyllde rymden, det ljöd i mörkret, som om allting runt omkring sönderdelats i småbitar och föll ner över bönderna. I första ögonblicket stod de som förstenade, sedan började Ivan Kraga springa längs vägen och ropa på hästarna, men dessa var helt vettlösa av vilddjurets närhet, och de syntes inte längre till på hela fältet.

När Ivan Kraga tystnade, hörde alla runt omkring ett sorts frasande, som om snötäcket kommit i rörelse. Något viskade och visslade allt närmre och närmre, och ur det kalla mörkret kom vargarna fram. De småhoppade, vädrade i luften, och till slut kom de helt nära inpå bönderna. Där bildade de en liten halvcirkel och satte sig vid vägen. De satt och betraktade nyfiket den varma gruppen, som andades ånga på dem.

Då sade Ivan Kraga:

– Precis så här gick det också med Ivan Gelov och med de två, som for för att söka efter Ivan Gelov.

Vid det här laget hörde de bönder, som stannat kvar på krogen, på nytt bjällrornas klang, och för fjärde gången gick de ut på torget. För fjärde gången såg de ner i släden och såg att där på bottnen låg en varg utsträckt, och där intill låg Ivan Kragas päls och gevär. De släpade ut den fjärde vargen på snön, ställde den bredvid de andra framför krogen, och den som av hästen kastats upp på muren, drog ut svansen, för att mäta hur lång vargen var.

Alla bönderna klättrade in i släden, alla utom den som höll på att mäta. Bönderna undersökte geväret och fann att där fanns en patron kvar. De frågade bonden, som var kvar om inte han också skulle åka med dem, för att se vad som stod på, men han svarade att det skulle han inte, för då skulle det inte finnas någon kvar att släpa nästa varg ur släden och inte finnas någon att mäta hur lång den var.

Nästa varg visade sig vara sju fot lång.

(översatt efter: Jordan Radičkov, Čoveška proza. Plovdiv 1971)