Möte i Maramureş, norra Rumänien. (Foto: Ulf Irheden)

FLER FOTON EFTER ARTIKELN!
---
Denna artikel har två delar:

1) De tyska, tjeckiska och slovakiska minoriteterna i Rumänien - en översikt;
2) På resa - Bland tyskar, tjecker och slovaker i Rumänien
---

1. De tyska, tjeckiska och slovakiska minoriteterna i Rumänien - en översikt

Den tyska minoriteten i Transsylvanien - siebenbürgen-sachsarna - är ättlingar till tyskar som kom till området så tidigt som på 1100-talet. De kom på inbjudan av den ungerske kungen Géza II som behövde skydda landet från anfall utifrån (turkar, tatarer) och gärna ville dra fördel av tyskarnas yrkesskicklighet inom olika områden. Efter mongolernas härjningar på 1200-talet måste landet byggas upp och behovet av folk utifrån var stort. Beteckningen sachsare är missvisande eftersom det inte rörde sig om invandring från Sachsen utan i huvudsak från Rhen/Mosel-området. Schässburg (rum. Sighişoara), Hermannstadt (Sibiu), Bistritz (Bistriţa), Kronstadt (Braşov) och Klausenburg (Cluj) är stora städer där tyskarna, alltsedan 1100/1200-talet, spelat en mycket viktig roll.

Sachsarna åtnjöt en rad privilegier, vilket inte förändrades när Transsylvanien efter 1526 blev ett självständigt furstendöme inom det osmanska riket. År 1686 infogades Transsylvanien i det habsburgska riket. Efter bildandet av den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin 1867 avskaffades det ”sachsiska nationsuniversitetet” (universitas saxonum), som sedan 1486 fungerat som högsta förvaltnings- och rättskipningsorgan. Därmed förlorade sachsarna den politiska grunden för sin autonomi.

Vid folkräkningen 1930 hade 745 421 personer räknat sig som tyskar (bland dem utgjorde siebenbürgensachsarna och donauschwaberna de största grupperna). I och med Ceauşescu-regimens fall 1989 inleddes en massutvandring till Tyskland. Den tyska befolkningsgruppen uppgick vid folkräkningen 2002 till 59 764 personer (1).

Donauschwaberna har sitt ursprung i Rheinpfalz, Rheinhessen, Trier, Lothringen och Franken och i mindre utsträckning i Bayern, Schwaben och de österrikiska alptrakterna. Därför är efterleden i beteckningen donau-schwaber aningen missvisande; förleden däremot är korrekt: Donau var resvägen för de flesta - från Tyskland till Banatet. Fram till första världskrigets slut tillhörde Banatet Ungern men därefter delades det upp mellan Ungern, Jugoslavien och Rumänien. Banatets största stad, Timişoara (ungerska: Temesvár; tyska: Temeschwar), är belägen i den rumänska delen av Banatet. Tyskarna kom till området efter det att österrikarna 1716 drivit bort turkarna. Med uppgift att förvandla det ödelagda, på sumpmark rika området till jordbruksbygd och få igång hantverk och handel flyttade bönder, hantverkare, bergsmän och arbetare hit från den västra delen av det tyska språkområdet. De kom i tre vågor: 1722-26 (15 000 - 20 000); 1740-80 (drygt 22 000); 1780-90 (30 000 familjer).

Efter andra världskriget rönte tyskarna i den rumänska delen av Banatet ett skonsammare öde än de i den jugoslaviska. Den senare gruppen utsattes för en mycket omild behandling - internering och fördrivning - medan många av tyskarna på den rumänska sidan kunde stanna kvar. 75 000 tyskar skickades dock till Sovjetunionen för att under några år utföra tvångsarbete - de skulle gottgöra de skador som Hitlertyskland åsamkat landet - innan de tilläts återvända hem (cirka 15 procent hann dock dö dessförinnan). I boken Der leere Himmel berättar Richard Wagner att antalet tyskar i mellankrigstidens Rumänien uppgick till 780 000, motsvarande siffra för Jugoslavien var 500 000. Efter 1954 fanns det knappt en enda tysk kvar i Jugoslavien. Även donauschwaberna utvandrade i stor omfattning efter 1989. I den tyska minoriteten i Rumänien ingår också några mindre grupper, till exempel Sathmarer-schwaber (efter staden Satu Mare i nordvästra Rumänien).

Den tjeckiska minoriteten i Rumänien, cirka 2 000 (2), lever i Banatet. Enligt folkräkningen 2002 uppgick de till 3 941 personer (1). De bor bland annat i sex byar i trakten kring staden Moldova Nouă, som ligger alldeles vid Donau och den serbiska gränsen. Byarna är: Gernik, Rovensko, Bigr, Svatá Helena, Eibentál och Šumice. Tjeckerna kom till Banatet på 1820-talet. Deras uppgift var att kolonisera området och därmed på ett naturligt sätt värna Österrikes sydöstra gränsområden.

Den slovakiska befolkningen i hela Rumänien uppgick enligt folkräkningen 2002 till 17 226 personer (1). Slovakerna flyttade hit i slutet av 1700-talet, lockade av möjligheten att erhålla jord utan kostnad liksom etableringsstöd. Slovakerna lever i Banatet men också i Bihor (område i västra Rumänien, norr om Banatet) samt i Bukovina i norra Rumänien.
---

2. På resa - Bland tyskar, tjecker och slovaker i Rumänien

Redan den första dagen på kursen började vi prata med varandra. Det var den 20 januari 1997 och en termins franskstudier (40-60 poäng) i Lund låg framför oss. Snart visade det sig att vi hade ett gemensamt intresse: Rumänien och dess tyska minoritet, sachsarna. År 1995 hade Ulf bott några månader i Transsylvanien. När han kom hem skrev han en D-uppsats i historia om dem. När han vände hemåt den gången lovade han sig själv att han skulle vara tillbaka inom tio år. År 2005 började det bli hög tid. Ulf invigde mig i resplanerna och jag frågade om jag fick följa med. Jag hade mina egna minoriteter, tjeckerna och slovakerna, som vi kanske kunde krydda med? Sagt och gjort. I Wołów (utanför Wrocław) i Polen hämtade vi upp Jarek, en kompis till mig. En tre veckor lång resa hade inletts.

Maramureş
Efter Slovakien och Ungern rullade vi in i Rumänien. Första övernattningen var i Satu Mare. Efter det att vi parkerat bilen dröjde det inte länge förrän den förste tiggaren dök upp, en envis pojke i tioårsåldern. Utanför ingången till hotell Dacia stod en grupp tjejer och erbjöd ”sex, massage”. Den hotellanställde som hjälpte oss med bagaget frågade Ulf om vi var intresserade av kontakt med flickor. I korridoren, på väg till vårt rum, träffade vi på en av dem.

Det var skönt att åka vidare - österut. Vårt mål var byn Ocna Şugatag där Ulf tänkte överraska Gavril och Maria. En gång för tio år sedan hade han övernattat hos dem. De båda lantbrukarna hyrde ut rum åt turister. I priset ingick också mat (såsom ciorbă ardelenească - transsylvansk soppa). Efter det att vi önskat varandra ”pofta bună” (smaklig måltid) frågade mig Maria med förväntan i rösten: ”Bun, Per, bun?” (Gott?)

På vägen till Ocna Şugatag gjorde vi ett besök på ”Den glada kyrkogården” i Săpânṭa. Varje grav är försedd med en vackert snidad och målad tavla samt en kort text som berättade något om den döde.

I Sighetu-Marmaṭiei besökte jag en bokhandel, och häpnade över utbudet. Bland titlarna: Göran Tunströms Bărbaṭi celebri care au trecut prin Sunne, och även en av Agneta Pleijel. Den förra inhandlades.

Maramureș i maj: späd grönska, böljande, intensivt gröna kullar, den brukade jordens lapptäcken. En rökpelare stiger mot skyn - kanske från en kolmila. På fälten arbetas det. Passagerarna på en hästdragen kärra hälsar på oss vandrande besökare. Emellanåt en fårhjord och kanske en herde.

Besök i byn Budeşti. Träkyrkor i Bârsana. I Ieud sökte vi upp träkyrkan från 1600-talets första hälft. På vägen dit öppnades plötsligt en port i ett plank och två glada pojkar - kanske åtta och fyra år gamla - visade sig i öppningen. Den lille var väl påbyltad och hade dessutom en kvast att hålla rätt på. Vi fotograferade dem och gav dem en slant. Strax därpå fick vi sällskap av en annan pojke. En kort stund senare anslöt sig en kvinna. Hon förklarade att hon hade många barn och att hennes man låg på kyrkogården. Kvinnan fick lite pengar och sade sedan åt pojken att gå efter kyrkvaktmästaren. Han gjorde så och kom tillbaka med en man som låste upp. Pojken fick en sedel av mig, lite för mig men kanske inte för honom. Han tackade och försvann. Ulf menade att mynt hade räckt; det är inte bra om människor blir beroende av tiggeri. 

Kyrkan hade många fina målningar. Här inne träffade jag på Svante men det tog några år innan jag förstod det. Hur det gick till? Det rumänska ordet för helig: sfânt, kunde läsas på väggen. Det slog mig att det är samma ord som tjeckiskans svatý. Liksom latinets sanctus, men den insikten nådde mig först senare. Intressant är att det rumänska ordet innehåller både f och n medan tjeckiskan och latinet bara har en av bokstäverna (v respektive n).  Ännu lite tid förflöt och så en dag dök tanken upp: ”sfânt och guden Svantevit… är det möjligen så att Svante betyder helig”? Jag kollade upp saken och det visade sig stämma. Ordet ingår till exempel i det slaviska namnet Svantepolk ("heligt folk").

När vi lämnade kyrkan regnade det. På den leriga vägen tillbaka till samhället frågade jag Ulf: ”Liknar inte detta Indien?” - ”Jo, faktiskt.” (Till skillnad från honom har jag aldrig varit där.) Vi hittade ett spartanskt kafé med cementgolv, stora tomma ytor och en innehavare på gott humör.

I Vişeu de Sus, längre österut, övernattade vi. Vi tog en tur med ”skogshuggartåget”. Turister är välkomna att åka med. Vi vandrade i landskapet. En svajande hängbro över en forsande flod - bara att gilla läget!

I byn Poienile de sub Munte, alldeles vid den ukrainska gränsen, mötte vi en livlig bygata, kantad av trähus. Vi tog ett foto av den. En pojke vänder ryggen mot oss där han står framför två hästar. Lite längre bort är två män sysselsatta med något redskap; publik i form av några småpojkar. En äldre man och en liten pojke sitter på en bänk. Välskött och prydligt.

Mot Sighişoara!
Vi färdades söderut, på vägar med stora hål i. Avfärd vid åttatiden på morgonen och ankomst Sighişoara först vid midnatt. Vägen gick över Prislop, Vatra Dornei och Bistrița. Den långa restiden var delvis mitt fel. Plötsligt upptäckte jag att jag inte hade plånboken med mig. Vi återvände till stället där vi tagit en paus tidigare, en naturskön plats med fin utsikt, och började leta på marken. Ett rumänskt par rastade på platsen; mannen kom fram till oss och undrade om vi sökte efter något. - Ja, en plånbok. - Den här? Mannen hade hittat den och tänkt lämna in den till polisen. Allt var kvar. Mannen fick en ordentlig hittelön, och vi kunde fortsätta. Möten med ärliga människor gör gott.

I Sighişoara tog vi in på det anrika hotell Steaua (Stjärnan) som var nästan oförändrat sedan kommunisttiden. Schässburg heter staden på tyska, starkt präglad av sin långa sachsiska historia. En bedårande medeltida liten stad. Bergkirche och det tyska gymnasiet är väl de två främsta sachsiska institutionerna i staden.

Viscri/Deutsch-Weisskirch
Den här dagen måste ha varit höjdpunkten för Ulf. Här, inte långt från Schässburg, hade han bott ganska länge, hemma hos Sara Dootz. Vi tråcklade oss ut ur staden och befann oss snart åter i det mjukt kuperade skoglösa landskap som är så typiskt för Siebenbürgen. Byn upptäckte vi på långt håll - här ute är sikten fri. Så rullade vi in på den breda bygatan utan beläggning, kantad av harmoniska hus i obrutna rader. Enhetliga men inte utan individuella drag. Ljusa, mjuka färger, här och där en stuckatur, fönsterluckor. Man vet meddetsamma: detta är gammalt, ursprungligt.

När motorn tystnat och bildörren öppnats möts man av det man redan anat: stillheten. Den viskar: släpp ditt anonyma stadsjag, här gäller andra regler! Visst ser det folktomt ut, men om du tittar efter är chansen stor att du upptäcker någon som sitter där helt stilla på en bänk framför sitt hus. Självklart presenterar man sig.

Vi gick upp till byns kyrkborg. Denna dag var mycket folk på plats; det var fest. Bland annat dansuppvisning stod på programmet. I vimlet mötte Ulf en gammal bekant, Caroline Fernolend, dotter till Sara och byns borgmästare. Hon var lika glad som häpen över det oförmodade besöket. Caroline berättade om pågående projekt och planer - allt för att förbättra livet i byn och få människor att stanna. Medelåldern bland sachsarna som stannat kvar i Rumänien är hög. Efter kommunismens fall 1989 har många givit sig av till Tyskland. 

Kyrkborgen i byn är upptagen på UNESCO:s lista över världskulturarv. Kyrkan byggdes 1225. De befästa murarna skyddade inte bara kyrkan utan också människorna som tog sin tillflykt dit när fara hotade, såsom anfall från turkar eller tatarer. Här lagrades förnödenheter. I Transsylvanien finns en stor mängd kyrkborgar.

Det var dags för Ulf att uppsöka Sara. Vi steg in på gårdsplanen och knackade på. Dörren slogs upp och där stod hon. En ganska liten kvinna med pigga ögon och aningen väderbitet ansikte. Sara var påtagligt rörd. Vi bjöds in och visades upp till storstugan på andra våningen. Här hängde bonader med fromma ordspråk. ”Gott steh uns bei, wenn auch das Schicksal uns bedrohe” (Gud stå oss bi även om ödet hotar oss) stod det på en gardin. Kuddar och överkast - konstfullt broderade - var staplade på en byrå. Snart förflyttade vi oss till det trivsamma köket, som var så hemtamt för Ulf. Minnen steg upp till ytan, frågor ställdes.

Efter besöket promenerade vi genom byn. I en butik som också fungerade som kafé såldes traditionellt hantverk. På en port i byn såg vi följande anslag: ”Here we sell socs handmade from the women of this village”.

När vi lämnade byn passerade vi genom byns romska kvarter. I hus som övergivits av sachsare för en framtid i Tyskland har romer flyttat in. Det nödvändiga underhållet uteblir och husen förfaller. 

Färden gick vidare. På vägen till Braşov/Kronstadt tog vi oss en titt på kyrkborgen i Hărman/Honigberg. I Braşov satte sig Jarek på tåget till Kraków, vilket var i enlighet med de ursprungliga planerna. Ulf och jag fortsatte men hade ännu inte hunnit ut ur staden förrän vi upptäckte att vi fått punktering på ett däck. En rejäl hästskosöm var orsaken. Bara att plocka fram reservhjulet och byta.

Mălâncrav/Malmkrog med omgivningar

Innan vi lämnade Transsylvanien gjorde vi ett besök i Mălâncrav/Malmkrog med omgivningar. Ulf hade kommit överens med en man som bodde i Tyskland att vi skulle få bo i hans hus i byn. Vi skulle hämta nyckeln hos en kvinna, men hur skulle vi hitta henne? Ulf gick fram till några personer som satt på en bänk utanför ett hus och njöt av kvällsfriden. När han ställt sin fråga skickades någon iväg för att hämta kvinnan. Ulf berättade att vi kom från Sverige. ”Jaså”, sade en av dem på bänken, ”för några år sedan var här en svensk.” - ”Vad hette han?” ville Ulf veta. - ”Herr Ulf.”

Huset vi bodde i var enkelt. Utedass, och ”dusch” vid brunnen. Bara att hissa upp vatten i en hink och hälla det över sig. Mycket uppfriskande.

Kvällspromenad i Malmkrog. En liten igenbommad kyrka med ungersk inskrift över kyrkporten. Dörren till ölstugan stod öppen; människor skymtade därinne. En naken glödlampa i taket. Bybor satt utanför sina hus och pratade. Några var i färd med att fösa kor och andra djur längs bygatan.

En dag tänkte vi vandra till grannbyn Neudorf (Nou Săsesc). De ilskna vallhundarna fick oss dock att ändra planerna och ta bilen. Vi kom fram och träffade en gammal bekant till Ulf, Hans Schlager. Han tjänstgör ibland som präst. Vi fick veta att prästen i byn var en av de första som gav sig iväg till Tyskland efter det att gränserna öppnats 1989/90. En herde övergav sin flock. Prästbristen har lett till ”import” från Tyskland. Präster från före detta DDR hade Hans inte mycket till övers för - de var bara ute efter att berika sig. Hans har varit Tyskland men skulle aldrig kunna tänka sig att lämna sin hembygd för gott.

Malmkrog och Neudorf ligger i närheten av staden Dumbrăveni, som i sin tur är belägen på vägen mellan Mediaş och Sighişoara. En gång stannade vi i Dumbrăveni för att handla. Jag minns staden för en sak: den stora armeniska kyrkan.

Tjecker och slovaker i Banatet

Vi befann oss i närheten av staden Moldova Nouă. Kvällen var stilla och vi njöt av vilan efter en dag på bitvis skumpiga vägar. Vi hade startat från Timişoara - Banatets mångetniska metropol. Nu kunde vi betrakta Donau som flöt fram nedanför oss och landet där bortom - Serbien (såvida det inte var några rumänska öar). Vi åt fisk och drack vitt vin. Vi hade just tagit in på pensionatet efter ett misslyckat försök att ta oss till Gernik - den tjeckiska byn - med bil. Vi hade lämnat den asfalterade huvudvägen och frågat några cyklister - turister från Tjeckien - om det gick att ta sig med bil till Gernik. Jodå, bara några kilometer bort, vägen är farbar. Vi fortsatte men kunde snart konstatera att de goda tjeckerna nog varit lite väl optimistiska. Vi sköt upp besöket till följande dag och återvände till landsvägen. Snart hade vi hittat pensionatet. Värdparet satt på terrassen och åt solrosfrön när vi frågade om de hade något rum ledigt. Jovisst, och säg till när ni vill duscha så ska vi elda i kakelugnen.

Söndag morgon - äntligen dags! Vi påbörjade vandringen till Gernik. På ett träruckel, inte större än ett utedass, var en skylt uppsatt; en pil pekade ut riktningen mot Gârnic/Gernik. Snart började vägen bära uppför. Utsikten var härlig. Så nådde vi skylten med bynamnet. En man och en kvinna var på väg i motsatt riktning och hälsade på tjeckiska: ”Dobrý den!” Vi fick en pratstund. Kvinnan berättade att hon bodde i Oraviṭa (en stad utmed Donau) och att hon hade sin mor i Gernik. Det är svårt att bo där när man är gammal; där finns ingen läkare.

Husen var i fint skick, det var rent och snyggt. Snart hade vi nått fram till kyrkan och efter den låg ölstugan. Utanför den satt en pratglad gammal man; inne i ölstugan träffade jag på en annan som tidigare arbetat i gruvan i Moldova Nouă, men den var numera nerlagd. Utanför lokalen slog sig en grupp unga män ner vid bordet intill vårt. De var söndagsklädda - svarta byxor och vit skjorta. Snart hade vi flyttat över till deras bord. Killarna, som kom direkt från kyrkan, var arbetskamrater och arbetade på Bobbintronic, fabriken i Gernik. Det var inte alldeles lätt att förstå deras tjeckiska (men jag har svårt med hörförståelsen även i Tjeckien). En fin början på besöket.

Det ena gav det andra och snart satt vi hemma hos vice borgmästaren. På bordet stod kaffekoppar och en flaska tjeckisk rom. Efter ett tag kom svärmodern in med en god tårta. Från teven strömmade rumänsk folkmusik. På visitkortet jag fick var namnet angivet både på tjeckiska (Václav Piecek) och rumänska (Ventel Piecec). Han berättade att alla i byn har tjeckiskt ursprung, med undantag för ett fåtal ingifta. Många i de tjeckiska byarna har valt att ge sig iväg till Tjeckien. Så ock Václav med familj. Efter två veckor var de dock tillbaka; gamla och sjuka föräldrar och längtan till hembygden uppgav han som förklaring. Vad behövs allra mest i Gernik? frågade jag. En upprustning av vägen till Moldova Nouă. Vi kom överens om att ses senare uppe vid fotbollsplanen, där byns yngre invånare brukade träffas på söndagseftermiddagarna.

På en bänk utanför kyrkan satt tre kvinnor, iförda huckle, färgglad klänning och förkläde. De var mycket meddelsamma men inte alldeles lätta att förstå.

På den vidsträckta gräsplatån spelade några barn fotboll, en grupp vuxna stod och pratade. En av killarna från ölstugan dök upp. Han berättade stolt att den tjeckiske fotbollsstjärnan Pavel Nedvĕds föräldrar kommer från Gernik. Vi pratade lite om skolundervisningen i byn och jag fick veta att den sker både på rumänska och tjeckiska. Jag frågade om han hade lust att flytta till Tjeckien? Nej, detta var hans hem. Vi träffade också den vice borgmästarens bror som leder byns orkester. Någon pekade ut för mig i vilken riktning Rovensko, en annan av de tjeckiska byarna, är belägen.

Strax efter det att vi lämnat gräsplatån kom en fullsatt Dacia susande uppför backen. Bakom ratten satt den vice borgmästaren. Vi berättade att vi tyvärr måste ge oss av, och så sa vi ”ahoj”. Ibland är den tid man har till sitt förfogande smärtsamt kort.

En bit längre ner, intill byns andra ölstuga, öppnades plötsligt en port och en man kom ut. Han pekade på ett stort och vackert smyckat hus i närheten och berättade att det stått tomt sedan de som bott där flyttat till Tjeckien.

Vårt sista möte var med en äldre kvinna som kastade ifrån sig käppen när hon förstått att Ulf frågat om han fick ta ett foto. Käppen använde hon väl när hon vallade korna - de betade alldeles i närheten - men kanske också som stöd när hon gick. Ulf ville dock gärna att hon skulle hålla käppen i handen och hon gjorde honom till lags. Omgiven av intensiv grönska och några kor - med käpp i hand och huckle på huvudet - ler hon in i kameran.

Så började nedstigningen till den rumänska verkligheten.

Nădlac/Nadlak - slovakiskt centrum
Via Orşova, Caransebeş, Lugoj, Recaş (vinstad), Timişoara och Arad nådde vi Nădlac (Nadlak på slovakiska) som har 8 000 invånare. Hälften av dem är slovaker. Staden ligger alldeles intill den ungerska gränsen. En trivsam liten stad med många planteringar, rent och snyggt. Vi gick in på ett kafé; jag tilltalade servitrisen på tjeckiska och fick svar på slovakiska. Vi fick också syn på den slovakiska grundskolan.

Stadens slovakiska kyrka är protestantisk. Efter kyrkobesöket gick vi till det slovakiska bokförlaget och kulturcentrat "Ivan Krasko". Man höll till i trivsamma, moderna lokaler. Vi presenterade oss och berättade om vårt intresse för Rumäniens minoriteter. Vi samtalade med en rätt ung kvinna och blev bjudna på kaffe..

Rummet vi satt i var fullt av böcker som förlaget givit ut. Jag frågade om det gick att köpa böcker och det gjorde det. Jag köpte verk av slovakiska författare från Rumänien, bland annat novellsamlingar av Dagmar Mária Anoca, Pavol Bujtár och Pavel Rozkoš. Dessutom köpte jag boken ”Tady byl samej les” (Här var bara skog) som innehåller korta berättelser om de sex tjeckiska byarna i Banatet. Jag fick även med mig några skoltidningar från Gernik, som trycks här i Nadlak på förlagets tryckeri, samt ett häfte som vittnar om det kulturella utbytet mellan slovakerna på ömse sidor om den serbisk-rumänska gränsen. I Pivnica i Vojvodina hölls under en januarivecka 2005 den fyrtionde upplagan av sångfestivalen "Stretnutie v pivnickom poli" med deltagare från både Rumänien och Serbien (även några slovakiskor från Ungern och Kroatien deltog). Årets festival innehöll 34 nummer. Undrar hur Miroslav Juraj Bélas låt ”Tebe sviti slnko a mne ani mesác” (För dig skiner solen, för mig skiner inte ens månen) lät?

Vi besökte tryckeriet samt redaktionen för tidningen ”Naše Snahy” (Våra strävanden), en månadstidskrift med tyngdpunkt på samhälle och kultur utgiven av ”Demokratiska förbundet för slovaker och tjecker i Rumänien”. Detta förbund har en representant i det rumänska parlamentets ena kammare (det finns 18 sådana representanter för olika minoriteter). På redaktionen träffade jag poeten Adam Suchanský, men tyvärr förstod jag knappast något av vad han sade.

Besöket i Nadlak var över. Glad över det vänliga mottagandet och alla nya trycksaker såg jag fram emot en spännande hemresa.

Hemåt
Vi åkte norrut, till Oradea. Därefter väntade Ungern och Slovakien innan vi nådde den lilla tjeckiska staden Jablunkov. På kvällen åt vi middag på en restaurang. Till vår överraskning delades det ut gratislotter, och Ulf vann ett ficklampsset. I Polen övernattade vi i Kamienna Góra för att följande kväll rulla på färjan i Świnoujście. I Lund skildes våra vägar och jag färdades ensam de sista milen. Så svängde jag in på parkeringen. Jag slog av motorn och drog ut nyckeln. Det var det det, som Herkules Jonsson brukade säga efter fullbordat storverk.

---

Noter:
(1) https://insse.ro/cms/files/RPL2002INS/vol1/tabele/t40.pdf

(2) Enligt Radio Prague International uppgick antalet tjecker i Rumänien 2018 till ca 2 000:

https://cesky.radio.cz/kdo-vi-mozna-se-za-pet-deset-let-cesi-do-banatu-zacnou-vracet-8167981

Källor: 

Wagner, Richard: Der leere Himmel [Reise in das Innere des Balkan] (Aufbau-Verlag, 2003)

Kokaisl, Peter m fl: Po stopách slováků ve východní Evropĕ (2014): https://books.google.se/books?id=avcbBgAAQBAJ&printsec=frontcover&redir_...

Siebenbuerger.de (Wer sind die Siebenbürger Sachsen?)

---
FOTON FRÅN RESAN:

I Ungern. (Foto: Ulf Irheden)

Glada kyrkogården, Săpânţa.

Jarek i Maramureş.

En bondmora ville berätta något för oss. I bakgrunden ett ”Murfatlar-hus", som vi kallade det.

Budeşti (?).

Ölstugan i Budeşti. (Foto: Ulf Irheden)

Middag i gästhuset hos Maria och Gavril.

Ieud.

Ieud.

Planer smids i skogshuggartåget.

Vandring i landskapet kring Vişeu de Sus.

Poienile de sub Munte.

Poienile de sub Munte. Foto: Ulf Irheden.

Poienile de sub Munte. Foto: Ulf Irheden.

Poienile de sub Munte.

Poienile de sub Munte.

I närheten av Vişeu de Sus. Foto: Ulf Irheden.

Vid Prislop-passet. Foto: Ulf Irheden.

Synagogan i Vatra Dornei.

Herina (Mönchsdorf), romansk kyrka byggd av siebenbürgensachsarna 1250-1260. På vägen mellan Bistriţa och Sighişoara.: undefined

Sighişoara: Turnul cu ceas (tyska: Stundenturm), ”Tidstornet”.

Kyrkborgen i Deutsch-Weisskirch.

I ”storstugan” en trappa upp hos Sara Dootz.: ”Gott steh uns bei, wenn auch das Schicksal uns bedrohe”, står det på gardinen.

Deutsch-Weisskirch.

Deutsch-Weisskirch.

Ulf tillsammans med borgmästaren i Deutsch-Weisskirch, Caroline Fernolend.

Braşov. I bakgrunden Svarta kyrkan. (Biserica Neagră).

Mălâncrav/Malmkrog.

Mălâncrav/Malmkrog.

Kolmila i närheten av Neudorf (Nou Săsesc), väster om Sighişoara.

Hans Schlager i Neudorf. (Foto: Ulf Irheden)

Skolan i Mălâncrav/Malmkrog.

Piaţa Victoriei (Segertorget), Timişoara.

Tvåspråkig vägvisare till Gernik: byns namn anges överst på tjeckiska, därunder på rumänska.

Morgondimma över Donau. (Foto: Ulf Irheden)

Ringaren i kyrkan i den sista rumänska byn före Gernik kallar till gudstjänst. (Foto: Ulf Irheden)

Vandringen upp mot Gernik har inletts.

Utanför ölstugan i Gernik.

Utanför ölstugan i Gernik.

Gerniks vice borgmästare och jag. Foto: Ulf Irheden.

Skolan i Gernik. Tavlan har både tjeckisk och rumänsk text.

Tre kvinnor i Gernik.

Har Pavel Nedvĕds föräldrar lattjat med trasan här?

Gernik. Foto: Ulf Irheden.

Gernik. Foto: Ulf Irheden.

Gernik. Foto: Ulf Irheden.

Ett sista möte i Gernik. Foto: Ulf Irheden.

På väg ner från Gernik kunde vi njuta av denna utsikt. Foto: Ulf Irheden.

Grundskolan i Nădlac/Nadlak.

Tryckeriet på Vydavatel’stvo Ivan Krasko (Förlaget Ivan Krasko).

Källor:
(1) https://insse.ro/cms/files/RPL2002INS/vol1/tabele/t40.pdf

Siebenbuerger.de (Wer sind die Siebenbürger Sachsen?)