---

Inledning

Resan till Vojvodina 2012 resulterade i ytterligare fyra artiklar publicerade här på Kultur i öst (www.kulturiost.se; klicka därefter på "Möten med människor och platser" och slutligen på "Tema fd Jugoslavien"):

*Åter i Vojvodina, Serbien (2012)

*Tankar om 90-talets jugoslaviska krig under en resa i Vojvodina (2012)

*Montenegrinsk mellanlandning (2012)

*Bilder från staden Báčsky Petrovec - slovakiskt centrum i Vojvodina (2012)

För bilder från ett vintrigt Belgrad, se artikeln "Minnen av Belgrad (2010/11)" här på Tema fd Jugoslavien.

----------------------------------------------------------------------------------------

Bilder från Belgrad har utlovats, men låt oss starta med resan dit. Snart nog kommer vi fram till Belgrad!

Den 24 augusti 2012 var en varm dag. Jag satt på busstationen i Bela Crkva och väntade på bussen till Belgrad där jag skulle tillbringa återstoden av dagen och en natt före avresan till Köpenhamn. Det var en repris - i januari 2011 hade jag gjort samma sak. Då skjutsades jag från pensionat Laguna till busstationen av Milan, chauffören på Millenium Taxi som har rumänska rötter och en syster i Jönköping. Den dagen var det omslag i vädret; slut på kylan, snön smälte, det porlade och droppade överallt.

Nu gassade sensommarsolen och jag kände mig glad. Glad över att ha fått återse Bela Crkva och de tjeckiska byarna i närheten; glad över mötena med gamla bekanta, och över nya bekantskaper.

.

En av sjöarna i Bela Crkva under mitt första besök, december-januari 2011.

Samma ställe i augusti 2012. Den här gången badade jag.

I Bela Crkva.

Resan till Belgrad tog ungefär två timmar. Jag såg fram emot att få uppleva staden sommartid. Det är något speciellt med Belgrad. Ett gytter av hus i olika stilar. Stora, pampiga 1800-talsbyggnader, ett och annat gammalt hus i osmansk stil, slitna grå hus från den socialistiska epoken, höjder och backar. Ett virrvarr av gator och prång. En mångfald av små butiker och matställen. Och så Kalemegdan med dess parker där man kan sitta och titta ut över Donaus och Savas sammanflöde.

Vi rullade in i Belgrad. Återigen såg jag huset som påminde om NATO:s bombningar av Belgrad 1999.

Roman från Vitryssland och Milan från Serbien på busstationen i Belgrad.

Det första jag gjorde efter ankomsten var att uppsöka restaurangen på busstationen, där jag fyra dagar tidigare hade ätit middag medan jag väntade på bussen till Bela Crkva. Den gången - jag hade kommit från Novi Sad - inträffade följande. När jag såg mig om efter ett bord märkte jag att en av gästerna, en ljushårig kille, vinkade åt mig. Bredvid sig hade han en kompis. Den ljushårige frågade varifrån jag kom och jag svarade: "Sverige". Han blev mycket förtjust och sa något i stil med: "Tack, Sverige, det som er ambassadör gjort för Vitryssland är mycket bra! Och det svenska flygplanet som släppte ner nallar försedda med budskap om demokrati, verkligen bra!" Han nämnde till och med ambassadörens namn. Killen var vitryss och kompisen serb. De hade en gitarr med sig, de skulle nog sjunga någonstans. Vi pratade en stund innan de bröt upp. När jag skulle betala för min mat lade jag märke till att kyparen var mycket sur, han muttrade och var arg. Jag undrade vad i all världen jag kunde ha gjort för fel. När jag var på väg till bussen som skulle ta mig till Bela Crkva, sprang jag på de båda killarna igen. De frågade efter vägen till restaurangen – de hade glömt att betala notan.

Skylten med den kyrilliska texten på busstationens restaurang förkunnar att man här kan äta "gurmanski škembići", det vill säga "inälvor för finsmakare" (till exempel komage). Jag valde dock något annat. Därefter styrde jag stegen mot vandrarhemmet "In old shoes", som ligger ett stenkast från busstationen. Här bodde jag också under mitt förra besök. Jag checkade in på det trivsamma vandrarhemmet som ligger några trappor upp i ett slitet grått hus vid den hårt trafikerade Brankova-gatan.

En av många passager.

Pop-Lukina, en tvärgata till Brankova. Vanans makt är stor, liksom lusten att återse - de flesta av de gator jag gick på hade jag gått på också under mina besök 2010/11 (den gången både inledde och avslutade jag resan i Belgrad).

På Kneza Sime Markovića, inte långt från Pop-Lukina, ligger detta hus från den osmanska tiden, Konak Kneginje Ljubice.

Två besök på mitt favoritställe, "Kafana ?" på Kralja Petra 6 (Kung Peters gata), hann jag med. Kyparen log och kallade mig "my friend" flera gånger; det passade inte riktigt i denna underbara kafana som är inredd i en mycket ursprunglig stil och inrymd i ett gammalt osmanskt hus (för bilder, se "Minnen av Belgrad (2010/11)" här under "Tema fd Jugoslavien"). Jag uppskattar mer en kypare som kommer fram till mig och med höjda ögonbryn signalerar att han är beredd att ta emot min beställning. Åtminstone här. På huset är en skylt med texten AVENUE DE PIERRE Ier DE SERBIE uppsatt. Varför en gatuskylt på franska? Sanimir Resic skriver i sin bok En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall om den särskilda relation som finns mellan Serbien och Frankrike och som har sitt ursprung i första världskriget när den serbiska hären stred vid Saloniki under fransk ledning. Kanske är det i ljuset av detta som den franska skylten ska ses? Peter I var den förste kungen i det 1918 bildade Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike.   

Två kyrkor. Fotot är taget på Kalemegdan, som byggdes som en osmansk fästning och där man nu finner parkanläggningar och planer där man kan sporta.

Kalemegdan.

Mycket tid tillbringade jag på och omkring gågatan Knez Mihajlova.

 Aeronautklubben på Uzun Mirkova, en parallellgata till Knez Mihajlova.

I närheten av Aeronautklubben (Dom Aero Klub).

I närheten av Aeronautklubben.

I närheten av Aeronautklubben (som ligger på Uzun Mirkova).

Belgrads Kulturhus på Trg Republike (Republikens torg). På bottenvåningen finns en mycket trivsam servering.

Bland det sista jag gjorde på kvällen var att återigen uppsöka "Kafana ?". Denna gång satt jag på innergården, under bar himmel. Tidigt nästa morgon, det var en lördag, lämnade jag "In old shoes". På gatan mötte jag många som fortfarande var ute och festade. Jag gick den lilla biten ner till gatan som löper parallellt med Brankova och utmed vilken många bussar stannar. I en kiosk som erbjöd snabbmat köpte jag något att äta. I väntan på buss 72, som skulle ta mig till flygplatsen, tittade jag på folk. En lång dags färd mot Hässleholm, via Podgorica och Köpenhamn, hade inletts.